Dissidenten på bålet

Högrest står han i sin munkkåpa mitt i vimlet på salutorget Campo di Fiori i centrala Rom. Det var här han brändes till döds den 17 februari år 1600 efter att ha dömts som kättare av inkvisitionen.

Små gula elektriska stadsbussar tränger sig fram genom folkmassan och torgstånden. Under kapuschongen spejar Giordano med ett bistert småleende över folkmassan. I ståndet nedanför honom säljer man tingeltangel och t-shirts med Che Guevaras porträtt. Vid statyns sockel ligger friska blommor. Ännu fyrahundra år efter sin död hyllas Giordanos minne här i Rom.

Ivrigt pladdrande visar en italiens man statyn av Giordano för sin familj. ”Han förfäktade Copernicus idé att jorden rör sig runt solen”, säger mannen entusiastiskt. ”Men inte nog med det. Han hävdade också att världsrymden är full av solar och planeter som jorden, och för detta dömdes han till döden och blev förd till bålet. Men nu har han fått rätt. Astronomerna har på senare år funnit planetsystem runt hundratals av våra mest närbelägna stjärnor, även om man hittills inte hittat någon verkligt jordliknande planet.”

Jag blickar upp mot den mörka gestalten, och undrar hur det skulle kännas att bli bränd levande på bål. Plötsligt vrider Giordano huvudet mot mig och blinkar.

”Äsch, det var inte så farligt”, säger han. ”Förresten gjorde det mig till en historisk berömdhet. Man minns mig än, efter 400 år. Det är inte dåligt!”

”Vad var det som egentligen var så kontroversiellt med dina idéer?” frågar jag.

”Svårt att svara på”, svarar Giordano. ”Kanske var man från Vatikanens sida orolig för att mista sitt sanningsmonopol. För hur skulle det se ut om det fanns många jordar som var och en hade en egen påve? Vem av dem skulle det då vara som rätt kunde uttyda Guds ord? Och det är här som det där med yttrandefriheten och det kritiska tänkandet kommer in.”

”Hur menar du?”

”Det bara finns ett sätt att lösa konflikter och meningsmotsättningar: genom forskning och kritiska dialoger. För det krävs såväl tanke- som yttrandefrihet. Stryps det fria ordet fastnar samhället snart i en återvändsgränd. Hela utvecklingen tvärstannar, men det brukar självhärskare och andra idioter aldrig begripa.”

Arrogant och fräck var han under hela sitt liv, tänker jag. Redan som novis blev han fördriven från sitt kloster.

”Äsch då. Jag var ung och stöddig på den tiden, bara 28 år. Men anledningen till att jag tvingades fly var att man hittade förbjuden litteratur i min cell i klostret.”

”Aha! Pornografi?”

”Ånej. Snarare tvärtom. Det var något så harmlöst som en liten skrift av den holländske humanisten Erasmus av Rotterdam, en duktig och intelligent karl som skrev rasande roliga och bitska satirer. Han ivrade för måtta och sans, och tyckte att lutheraner, kalvinister och katoliker skulle sätta sig ner och diskutera sina meningsmotsättningar i lugn och ro i stället för att i Guds namn slå ihjäl varandra.”

”Det låter väl som en utmärkt idé”, säger jag.

”Jo, men utvecklingen gick inte Erasmus väg. Reformationen ledde till motreformation från Vatikanens sida, och slutligen till krig. I själva verket var religionskrigen i Europa en rad inbördeskrig där olika feodala rövarbaroner berikade sig själva på bönderna bekostnad. Du kan tänka dig själv. När kyrkans makt ifrågasattes så ifrågasattes ju också vem som skulle förfoga över dess egendomar. Vem skulle få tiondet som bönderna betalade till kyrkan? Påven eller kungen? Det var stora pengar det handlade om. Som vanligt var det de starkaste, fräckaste och mest skrupelfria som plockade åt sig.”

Situationen var inte helt olik den under kriget i Bosnien på 1990-talet, tänker jag. Tre parter där var och en ansåg sig ha rätten på sin sida och där var och en låg i konflikt med de båda andra.

”Massakern på hugenotter i Paris under Bartolomeinatten 1572 inträffade under min tid som novis i klostret”, fortsätter Giordano. ”Jag blev alltmer kritisk till de auktoritära tankar inom kyrkan som gjorde sådana bestialiteter möjliga.

Så jag lämnade Italien. Först reste jag till Genève, där en rad förföljda intellektuella samlats. Jag undervisade på universitetet, men jag insåg snart att kalvinisterna var lika trångsynta som pappskallarna hemma. Jag fortsatte till Paris. Sedan till England. Därifrån till Tyskland och Centraleuropa.

Jag har aldrig gett mig ut för att vara vetenskapsman. Grundforskningen har jag alltid överlåtit till folk som varit mer kompetenta än jag, som Copernicus och Galilei. Men jag har tagit mig rätten att tolka forskarnas material på ett annat sätt än kyrkan. De antika naturfilosoferna och ­Copernicus hade gjort observationer som utan tvivel tydde på att jorden och de andra planeterna gick i omloppsbanor runt solen. Det föreföll mig obegripligt att kyrkan helt motsatte sig de fysikaliska argumenten. Men som vanligt tyckte sig de fåkunniga veta bäst och dårarna veta allt.

Aristoteles naturfilosofi hade gjorts till dogm av kyrkan under medeltiden. Följden blev att forskning och nytänkande betraktades som mer eller mindre kätterskt. Jag vill emellertid på intet sätt klandra Aristoteles. Vem som helst kan ha fel, och det är lätt att vara beskäftig när man har facit i sin hand. Aristoteles var en briljant tänkare för sin tid, vilket är mer än man kan säga om de ja-sägare som befolkade Vatikanen i slutet av 1500-talet. Dessa idioter envisades med att tro blint på dogmerna trots att de hade tillgång till nya forskningsresultat som pekade på att världsbilden behövde revideras.

Jag ville fortsätta i Thomas av Aquinos anda och arbeta för förnuft, yttrandefrihet och kritiskt tänkande inom kyrkans ram. Men resultatet blev i stället att jag förvandlades till femtonhundratalets Salman Rushdie. Jag bannlystes av såväl Vatikanen som lutheranerna och kalvinisterna. Ett pris sattes på mitt huvud, och till slut förråddes jag av en man som jag trodde var min vän.

Efter över åtta år i fångenskap hade jag fått nog. Jag slog näven i bordet och sade vad jag tyckte om maktens prelater. Det gick som det gick. Jag dömdes till döden för att jag vägrat ställa upp på överhetens hyckleri.”

Klockorna i den närbelägna kyrkan slår tolv. Jag letar med blicken i folkvimlet, men den italienska familjen har försvunnit. När jag tittar upp mot statyn igen är Giordano åter stel och stum.