Barnsligt kreativt när Nintendo gör virtual reality

Jag har satt en fågel på mitt ansikte. Fågeln är gjord i papp och utrustad med två handtag som, när man trycker ner dem, får vingarna att flaxa. Dess näbb är turkos och består av en av de löstagbara handkontrollerna till spelkonsolen Switch. Inte för att jag ser något av det här. I den virtuella värld där jag befinner mig är jag fågeln.

Föga förvånande gör Nintendo virtual reality på sitt eget vis. Första gången de gjorde det – med Virtual Boy i mitten av 90-talet – var de ungefär 20 år för tidigt ute. Andra gången har de bokstavligen packat ner upplevelsen i en låda bestående av en hög med kartongark. Och det är upp till mig att packa upp den och bygga den med tejp och gummiband, innan jag kan leka med den.

Nintendo Labo är vid det här laget en hel familj av pappleksaker. Familjen består av, för att ta ett axplock, pianon, motorcykelstyren, dockhus och robotar, som alla paras med den teknik som huserar i Nintendo Switch. Den ena löstagbara handkontrollen har en infraröd sensor, den andra har ett gyro. Anslut dessa till pappleksakerna och magi uppstår. Ett växande antal minispel utvecklade för ändamålet återges på Switch-skärmen.

I sitt enklaste utförande kan jämföra Nintendo Labo VR med Google Cardboard. Ett enkelt vr-headset byggt av kartong i vilket man skjuter in Switch-skärmen. Men på detta headset går det alltså att montera en flaxande fågel, ett elefanthuvud med snabel som man kan rita med, en kamera med fullt fungerande virtuell zoom, en rejäl bazooka och – knasigast av allt – en pedalfläkt. När man trycker på pedalen händer två saker: dels hoppar man i vr-miljön och dels känner man i verkliga världen en vindpust från fläkten.

De talrika minispelen – en salig blandning av genialt och mediokert – är designade för att konsumeras i korta omgångar. Vilket är avgörande eftersom Nintendo Switch egentligen inte har den prestanda som krävs för vr-applikationer. Grafiken är funktionell och tydlig på korta avstånd i vr-världarna, men rejält ansträngande för ögonen om man försöker fästa blicken på en punkt längre bort. Den låga bilduppdateringen gör att man lätt blir illamående.

Men Labo VR – precis som hela Labo-familjen i övrigt – kan inte bara bedömas efter kvaliteten på spelen. Det är mer att betrakta som ett både analogt och digitalt pyssel, där man både kan dekorera sina kartongbyggen och där man, om man så önskar, tillåts bygga egna enkla vr-spel. Den kombination av barnslig underhållning och hyllning till det kreativa som nästan bara Nintendo kan leverera.