Utrustningen gör amatören till svetsproffs

<p>Min hela erfarenhet av att svetsa är några enstaka timmar för två decennier sedan. Materialet var en tum tjockt och pinnsvetsens elektrod liknade en grå blyertspenna. </p> <p>Det blev inte vackert. I stället för proffsens flödande, raka och jämna strängar blev verket en rad klumpar, genombrända hål och svetsloppor. </p> <p>Hållfastheten var antagligen jämförbar med en kedja av piprensare.</p> <p>Tillverkarna påstår att de senaste svetsaggregaten gör stor skillnad. I mellannivån finns sådana som justerar trådmatningen och effekten automatiskt efter bara några centimeter. </p> <p>Svetsaren gör en grovjustering, drar en provsträng så att aggregatet hinner känna av läget, och behöver sedan bara koncentrera sig på att föra svetspistolen på rätt avstånd i rätt hastighet.</p> <p>Som med allt automatiskt undrar man förstås hur bra det fungerar i praktiken.</p> <p>När jag skulle testa en modern, enkel och bärbar mig-svets i Esabs monter på Tekniska Mässan var jag alltså ganska tveksam, men min skepsis brändes bort när jag satte svetspistolen mot stålet. </p> <p>Den enda inställningen som behövdes var materialtjockleken. På ett par timmar hade jag kunnat fixa lite enkelt plåtarbete utan att skämma ut mig alltför mycket. Det var som att ta upp en cello, som lär en att spela kammarmusik.</p> <p>Men det intressanta är inte mina taffliga strängar, utan att yrkessvetsarna har tillgång till så mycket bättre, smartare verktyg i dag. </p> <p>Där ute finns svetskonstnärer som antagligen kan laga en häftklammer utan att bränna papperet.</p>