Miljonorder för Lovikka

Försvaret har beställt 6 000 parLovikkavantar. Det blir dock inga tofsar och broderier på den militära vanten som givetvis blir grå. Beställningen är dubbelt så stor som den normala årsproduktionen av vantar. Företaget i Lovikka är nu på jakt efter folk som kan hjälpa till att maskinsticka de 12 000 vantarna som ska vara klara om ett år.  Lovikkavanten, som har funnits i mer än 100 år, tillverkas numera mer maskinellt än tidigare, då allt var ett handarbete utfört av kvinnor i den lilla byn Lovikka i Norrbotten. Nu är det stickmaskiner som används för själva tillverkningen av vanten. Broderier och tofsar, som är kännetecknet för en äkta Lovikkavante, görs dock för hand.  Årsproduktionen är normalt cirka 3 000 par vantar per år. Nu har Försvarets Materielverk, FMV, beställt 6 000 par vantar som alla ska vara levererade om cirka ett år. Den militära Lovikkavanten tillverkas av grått ullgarn.  - Den är speciellt utformad för att passa till militärhandskar och den utformningen är gjord av FMV. Till skillnad från den vanliga Lovikkavanten har den inte dubbelvikt krage. Den är i stället förlängd och ska likna en handske, säger Eino Frikvist, som driver Lovikkavanten AB sedan 1994.  Den militära vanten, Lovikka fältvante modell 95, har funnits sedan 1995. Vanten har testats på ett antal förband, bland annat K4 i Arvidsjaur, innan det var dags för storordern. Testleveranserna har också innehållit ett serviceavtal.  - Mig veterligen det enda serviceavtal för vantar som finns. Efter vintersäsongen har testförbanden stoppat vantarna i säckar och sänt dem till oss. Här har de blivit tvättade, uppruggade och lagade inför nästa vinter. Vi har följt upp det noga och har kunnat konstatera att vi har fått in samma vante fyra gånger för rekonditionering, säger Eino Frikvist.  Han har sitt ursprung i Lovikka och har utbildning som maskiningenjör. Efter cirka 30 år som konstruktör i kraft-, stål- och gruvnäringen och egen konsultverksamhet återvände han till hembygden 1994. Här började han driva verksamheten med Lovikkavanten mer affärsmässigt än vad det hade gjorts tidigare. - Man kan väl säga att jag har övergått till att arbeta med äkta mjukvara, säger han.  På den mer hantverksmässiga tiden kunde de stickande kvinnorna i byn komma upp i en produktion av kanske 1 000 par vantar per år. Nu sker det även annan tillverkning som mössor, scarfar och västar. Omräknat till vantar har produktionen rört sig om cirka 3 000 par per år. Den militära orden är alltså dubbelt så stor som den normala årsproduktionen.  Hur ska ni klara det? - Det ska nog gå, men det blir tufft. Vi måste klara att köra ut 600 par i månaden förutom det övriga sortimentet, säger Eino Frikvist. - Maskiner har vi nog så det räcker. Problemet blir att få tag på kompetent personal. Här uppe i Norrbotten har vi inte traditionen med maskinstickning som är vanligare i exempelvis Hälsingland och Dalarna. Kvinnorna här i trakten är väldigt duktiga på handstickning.  I den lilla byn Lovikka, som ligger tre mil väster om Pajala i Norrbotten, bor idag 114 personer.  Företaget har tio gamla stickmaskiner som är från 1950-talet varav fem används i dag. Maskinerna är inköpta efter en nedläggning i Hälsingland. Ullgarnet, som är råvaran, kommer till största delen från Finland. Företaget håller också på att undersöka exportmarknaden. Det senaste halvåret har Lovikkavanten AB sänt provleveranser till Frankrike och Japan på det ordinarie sortimentet. Det kan bli behov av många stickkunniga i Lovikka framöver. Denmilitära ordern är värd en miljon kronor. Det är dubbelt så mycket som ordinarie omsättning.