När Staffan Preutz grunnade som mest på de nya glasögonen kunde han bara göra två saker förutom att jobba; köra bil och klippa gräset med sin motorgräsklippare. Gräsmattan kring villan i Sävast utanför Boden blev välklippt, först en sväng på förmiddagen, sedan en efter lunch. Uppgifterna som företagsledare lämnade han åt andra medan han formgav och konstruerade i stort sett dygnet runt.
- Det är fantastiskt roligt att få börja om igen i den här åldern. Det är lika roligt som när jag höll på i början.
Datorn står på hans kontor, ett rum vid sidan av. Fönstret ned mot torget med personalmatsal och kontor täcks av en persienn, rummet ligger utom hör- och synhåll för omgivningen. I ett annat fönster står två silvermålade Barbiedockor med glasögon i glada färger. Arbetsbordet där han ensam tog fram de nya glasögonen är överfullt med prototyper och papper, mitt i alltihop ligger ett specialfodral som aldrig hann bli färdig.
Det var samma sak på presskonferensen några veckor tidigare. En enmansföreställning. Anne Wibble satt i ett hörn och sade någon mening om globaliseringens positiva sidor medan Preutz underhöll med vilda historier, avtäckning av den nya glasögonmodellen och provvägning som bevis för deras lätthet. I dag är han allvarligare när han tar fram sin bil för att köra till Luleå.
Framstod han som egensinning vid showen i Stockholm, så är det ingenting i jämförelse med att köra en midnattsblå Jaguar genom det röda Norrbotten. Med fabriker i England, Japan, USA och Australien är han Bodens Wallenberg. Jaguaren sticker ut bland de norrländska bruksbilarna.
Att flytta har ändå aldrig varit aktuellt.
- Det blir lite trångt i sådana här samhällen, men man måste ha en trygghet i sin kreativitet för att kunna fungera. Det är viktigt att få bo där man är född, även om det är längst bort i världen.
Han växte upp i en optiker- och urmakarfamilj, med framtiden utstakad redan som barn. Skolan behövde han inte bry sig om, utbildningen som väntade stod öppen för alla optikersöner. Loven gick åt till att reparera väckarklockor.
- Barn på den tiden förväntades inte har några ideal eller drömmar, säger han.
Boden var då som nu en militärstad, och officersfruarna från södra Sverige kom då och då in i pappa Preutz glasögonbutik för att handla. Oftast vände de på klacken och gick ut igen. Inte fanns det något intressant i den lilla lokala affären, de åkte till Stockholm istället. När Staffan Preutz var i femtonårsåldern fick han blodad tand. Duktig i slöjd och teckning tillverkade han några glasögon för hand, som han ställde ut i butiken.
- När fruarna kom in sa de "Oh, så snygga?". Jag svarade att de var från Paris. Då bestämde jag mig för att starta en glasögonfabrik, optikeryrket var ändå inte min bästa sida.
Staffan Preutz kom över en katalog över glasögonfabriker, förpackade sina handgjorda prototyper i askar och skickade ut dem över världen. Förhoppningen var att få vara med och göra en provkollektion, då skulle han kunna lära sig hur en glasögonfabrik fungerade.
Det tog två veckor, sedan började telefonen ringa. Utländska röster frågade efter Mr Preutz, fadern som deltog i svenska landslaget i pistolskytte trodde först att det var till honom men insåg sitt misstag. Det fanns ytterligare en Mr Preutz i huset.
- De trodde att jag var en svensk designer, de visste inte att jag var från Boden, säger Staffan Preutz som en självklarhet.
När Staffan Preutz var trettio år hade han en välmående glasögonbutik i Luleå, fru och två små döttrar. Han ägde en "padda", en Citroën, var medlem i Rotaryklubben och reste runt Europa och designade glasögon. Istället för att slå sig till ro satte han igång att förverkliga sin barndomsdröm.
- När jag var liten läste min mor mycket poesi för mig. Några dikter fastnade, bland annat en av Karin Boye: ? kasta det vi äger, allting nått och färdigt livlöst oss tynger, dröm och sång och dåd ej värdigt. Liv är det som väntar, det man ej kan veta, reciterar han.
Staffan Preutz skulle starta en glasögonfabrik. Han började samla kapital från optikaffären, belåna villan, samla kunskap på hög. Knappt tio år senare var han klar, i mars 1979 invigdes fabriken. Då var redan de första årens produktion såld.
- Man ska aldrig vika från de mål man satt upp. Men man får offra mycket. Jag kunde se en bred väg till den gröna golfbanan, och en sex miljoner sjuhundrafemtiotusen kilometer lång stig rakt in i skogen, till glasögonfabriken.
Han ville bygga sin fabrik i ett bostadsområde, efter en förebild i Frankrike. Det skulle vara nära mellan arbete och hem. I Sävast fick han sin vilja igenom, på villkor att fabriken senare skulle kunna användas som dagis. När det blev för litet byggde han en fabrik till, inte olik en vårdcentral. Efter neddragningar trängs alla firmans anställda där i dag, men inte blev det dagis i den första byggnaden. Där huserar ett bageri.
Trots kommunens turer och den märkligt utformade fabriken ångrar Staffan Preutz inte att han stannade i Boden.
- Det är som lättare att vara här. Jag behöver inte ens låsa produktutvecklingsrummet, säger han med adress till de stora tillverkarna i Europa.
De nya glasögonen har tagit två år att ta fram. Längs vägen har han fått många råd, de flesta om att idén skulle vara omöjlig att genomföra. Envist strävade han på, trots chocken när det efter ett och ett halvt års förhoppningsfulla undersökningar visade sig att en japansk minnesmetall inte skulle gå att använda till den fjädrande bågen.
- När jag upptäckte det tänkte jag "hjälp mig"? Och så fick jag hjälp, säger han med blicken upp mot taket.
Räddningen kom från hans stora kontaktnät. I en fabrik i Slovakien tillverkades tråd i en titanlegering som har just de egenskaper han behövde; böjlig, fjädrande och möjlig att justera med bara händerna.
Under hela arbetet höll han idén borta från sin omgivning.
- Jag var livrädd att jag skulle bli påverkad av andra som jag trodde visste bättre. Det var mycket min branscherfarenhet som gjorde att jag fick ut produkten. Hade jag varit yngre hade jag säkert lyssnat på de äldre.
Staffan Preutz for till Japan för att teckna patent på sin uppfinning hos en byrå, specialiserad på glasögonpatent. När han ombads att skriva ned det speciella med sin produkt kunde han bara komma på att glasögonen kläms fast på fyra punkter i ansiktet. Patentansökan blev liten och tunn i jämförelse med de tjocka häften han sett tidigare, men japanerna tröstade honom.
- De sade att ju fler ord, desto svagare patent.
Glasögonen är en enkel idé med en komplicerad konstruktion. De saknar skalmar, och är istället lätt fjädrande. Små silikonkuddar håller fast dem i ansiktet. För att sitta kvar får de inte väga mer än sju-åtta gram, medan vanliga glasögon väger runt 30 gram och uppåt. Lösningen är specialslipade linser i lätt material.
Staffan Preutz har döpt dem efter sig själv, för kan Björn Borg så kan väl han. Under hela intervjun rör han dem bara för att demonstrera hur han bär sig åt när han glömt att han har dem på sig. Ansiktet skrynklas samman.
- Jag känner efter med ögonbrynen så här?
Han visar runt i fabriken, pillar upp linspaket för att visa hur de ser ut från början, lämnar allt i en röra efter sig. Säger att han inte ångrar att han inte satsade på skolan - den hade bara förstört honom, låst hans tankar. De administrativa sysslorna är inget han saknar.
- Det är ett omänskligt arbete att i ett ägarlett företag tvingas säga upp folk. Om ett stort företag säger upp så går vd ut och vidarebefordrar styrelsens beslut. Sedan går han hem och har en trevlig fredagsmiddag med sin fru. Jag går hem och gråter. Jag vet ju att det inte finns några andra jobb i Boden.
Han säger att det är enklare i England, de som förlorar jobbet där får nytt inom några veckor. Det var hans engelska fabrik som fick honom att köpa Jaguaren, för firman ligger vägg i vägg med en Jaguaråterförsäljare. All ledig tid gick åt till att provköra nya modeller. När sedan en släkting drabbades av hjärnblödning bestämde han sig för att slå till - det kunde vara farligt att vänta längre. Bilen luktar fortfarande ny när han försiktigt snitslar den över ett grusigt vägarbetesområde.
- När vi åker på semester kör vi alltid, att flyga känns som att jag ska ut och jobba, säger han.
Men sanningen är att han kör betydligt mer än så. Idén till de nya glasögonen fick han när han körde en kvällstur på 50 mil, frun var i Stockholm och han hade ingenting för sig.
- Jag var på väg till Stora Sjöfallet, det var en fin, plogad vinterväg, rak, utan andra vägar. Då fick jag syn på ett stort norrsken, och kom att undra om jag kunde höra det, som när jag var barn.
Han klev ur bilen och lyssnade, men hörde ingenting. Däremot fick han den idé som nu, fem år senare, är verklighet.
Lanseringen av glasögonen har knappt börjat. På en världskarta finns de olika mässorna inprickade, planerna för montrar och visning är klara. Delar av lanseringen har Staffan Preutz lämnat ifrån sig till sina medarbetare, kanske inte så konstigt med tanke på hans nya idé, en sorts glasögon som han i veckan fått reda på är omöjliga att tillverka.
- Men nu har jag kommit på hur man ska göra? Om tre år är de klara, om jag lyckas, säger han.
- Man ska bara hålla på med saker som är svåra. Tycker man att man klarar allt utan problem så måste man ta på sig mycket svårare saker.
