Det är auktion i Blyberg. Skyltarna är utsatta längs stora vägen, den mellan Mora och Älvdalen, och släpkärrorna har börjat rulla in på gårdsplanen. I köket en halvtrappa ned sitter Rosemarie Lantzsch på spänn. Sakerna som ska auktioneras ut är hennes, och hur det ska gå är mycket osäkert.
- När jag skrev nummerlapparna såg jag dollartecken framför mig. Sedan vaknade jag i natt och det regnade, då förvandlades de till minustecken. Men det viktigaste är att byggnaden blir tom, säger hon.
Hon är varmt klädd denna fredag. Grå stickad tröja med hyskor och tjock dunjacka, fast solen har värmt hela veckan. I dag är det kallt och grått, och huset där auktionen ska hållas är utkylt.
- Det kommer flotta bilar, det står en gammal Jaguar där uppe och nu kommer en Land Rover, säger kollegan Karin Bogg och kikar ut genom fönstret.
De två driver ett snickeri,Marinträ AB. Rosemarie Lantzsch var först på plats, redan på 1980-talet var hon chef för tillverkningen av båtdelar. Efter konkursen i början av 1990-talet kom biologen Karin Bogg in som vikarie vid en graviditet. I dag är det inte längre detaljer i ädelträ som lämnar fabriken, utan rejäla barnlekmöbler i svensk fur.
Klockan ett börjar auktionen. Utropen är många, närmare 200, och omfattar allt från handöverfräsar till limhjul och kajakformar. Dessutom finns det ädelträ i mängder, lådvis med teak och pallar med teakfanér. Och om sanningen ska fram en hel del skrot, gamla elskåp och odefinierade maskindelar. Mitt bland grejorna sitter Rosemarie och Karin bakom ett bord med räknemaskin, anteckningsblock och kassaskrin. Den bärbara telefonen är med. Någon måste ju svara om en kund skulle höra av sig.
- Ja, då börjar vi auktionen. Tänk nu på att det är för den goda saken, och så har klass 6 b kaffeförsäljning för sin klassresa till Gotland här bredvid. Gynna dem i pausen! säger auktionisten innan budgivningen startar.
Maskinerna i rummet är många och stora. Där finns borrmaskiner och fräsar, ja allt som hör till ett snickeri. Allt eftersom åren gått har mer och mer samlats i den gamla fabrikslokalen. I höstas kom så byns barn och satte press på Karin och Rosemarie.
- Vi vill ha ett galleri! sa de. Och när vi hade tänkt ett tag så kom vi fram till att det inte var någon dum idé. Huset stod ju tomt. Så nu säljer vi grejorna för att få pengar att rusta upp det, säger Rosemarie Lantzsch.
Nu är gaveln skyltförsedd. "Här öppnar barnkulturcentrum hösten 2001" står det i rött, gult och grönt. Auktionspengarna blir grundplåten, verksamheten ska bland annat byggas kring byns fyra riksspelmän och naturen omkring. Målet är sommarkurser för barn i musik, drama, bild och natur, till att börja med.
- Det finns björn, tjäder och älgar här omkring. Kan vi marknadsföra det så får vi folk till byn, säger Rosemarie.
De två ska sköta marknadsföringoch organisation. Extrajobbet tar de med en axelryckning, Rosemarie och Karin som redan gör i stort sett allting i företaget. Barnmöblerna säljs i hela Norden utan hjälp av återförsäljare. Reklambroschyrerna gör de själva, Karin fotograferar och Rosemarie skriver och formger. I sammanhanget framstår ett barnkulturcentrum som en lättskött, ja nästan självgående, verksamhet.
Pengarna börjar fylla kassaskrinet. Med glasögonen på nästippen räknar Rosemarie ut momsen, skriver kvitton och tar betalt. Auktionen rör sig långsamt runt i lokalen. En del är svårt att bli av med, men auktionisten gör sitt bästa, kliver upp på pallar och kör igång maskinerna för att deltagarna ska se att de fungerar.
Bland maskinerna finns en mängd små luckor, skåp och hyllor i betsat ädelträ. När Marinträ gick i konkurs i början av 1990-talet blev 40 kompletta båtinredningar över. 3,2 miljoner kronor försvann ur företaget och några fler båtinredningar skulle det inte bli, det insåg Rosemarie Lantzsch.
Före konkursen var hon en aktad företagare i snickeribranschen. Båtinredningar snickrar inte vem som helst. Det är finlir, exklusiva träslag och hantverk.
- Allt gick så bra. Det smärtar fortfarande att tänka på det. Sedan, efter konkursen, föll allt samman. Snickarna här visade sig vara stenkonservativa, de ville inte bygga annat än båtinredningar och absolut inte barnmöbler. Till slut fick jag slå ihop deras huvuden och säga att vi måste, för att överleva.
I hörnet av hennes rum står en hundsäng. Bilderna ovanför avslöjar att Rosemarie kört trespann med samojedhundar. Mot draghundarna slipades hennes envishet och vilja till något användbart.
- Jag var väldigt resultatinriktad när hundarna kom in i mitt liv. Jag krävde samma av medarbetarna som av mig själv. Men med hundarna kom jag ingen vart med att skrika och härja, jag fick lirka med dem med godis och korv. De lärde mig mycket om teamwork, om att få alla att dra åt samma håll, säger hon, som blivit svensk mästare med sina tre draghundar.
Med ett enkelt provsortiment av egendesignade möbler for Rosemarie till en stor barnomsorgsmässa. När de stora fabrikanterna började flockas kring montern insåg hon att hon hade något nytt att erbjuda. Med förnyat självförtroende for hon tillbaka till Blyberg och startade tillverkning av barnmöbler i det gamla båtsnickeriet. När sedan Karin Bogg gjorde entré fick produktionen en ordentlig översyn. Kronan på verket är den nya CNC-maskinen, som oavbrutet arbetar med någon av de 2 000 detaljer som tillverkas i snickeriet.
- Vi upptäckte att många produkter görs hantverksmässigt. Någon hemslöjd, det har vi inte råd med. Det måste gå att jobba effektivare än på 1930-talet, säger Karin Bogg.
CNC-maskinen är den direkta orsaken till att så många maskiner auktioneras ut. Den ersätter en mängd apparater, och gör att Marinträ kan ta fler order än tidigare.
När CNC-maskinen kom till Blyberg var den hett efterlängtad. Marinträ hade många order, fler än någonsin tidigare, och maskinen behövdes. Men den fungerade inte. De första tre månaderna stod den stilla sammanlagt 30 dagar. Operatören, som hade utbildats för att programmera den, sjukskrev sig efter några veckor och var borta i fyra månader. Han orkade inte. Under tiden jobbade Karin och Rosemarie från sju på morgonen till midnatt för att få iväg alla order i tid.
- Vi fick madrassera golvet runt maskinen eftersom verktygen flög omkring den, säger Rosemarie.
Karin lärde sig att programmeramaskinen. Företaget fick besök från både återförsäljare och tillverkare vid tio tillfällen. Men inget fel stod att finna på maskinen, denna eländiga maskin som var på god väg att dra omkull hela företaget.
- Till slut sade de "två tjejer, ni klarar inte av sådana här maskiner". Samma dag hittade de skruven.
Någon hade glömt en skruv bakom fräsmotorn. Den lilla metallbiten vandrade sedan runt i maskinen och orsakade olika fel, till synes utan samband med varandra. Tillverkaren backade, och efter hårda förhandlingar kunde Marinträ byta upp sig till en ny maskin med bättre prestanda. Krisen var över.
- De senaste två åren har det hänt så mycket positivt, säger Rosemarie, trots bekymren med maskinen.
Auktionen närmar sig sitt slut. En skock uthålliga besökare följer med runt fabriken till en lagerlokal med teak. Rosemarie bär kassaskrinet, fingrarna bli blå av tyngden. Så är det slut, sista utropet har gått och plankorna langas in i skåpbilar och släp. Klockan är halv sex på fredagkvällen.
- Men nog är man färdig. Det var så roligt, det gick mycket bättre än väntat, säger Rosemarie Lantzsch inne på kontoret.
När pengarna räknats ihop visar det sig att företaget fått in 75 000 kronor, exklusive moms, till sin barnkultursatsning. En del grejor blev över, bland annat kajakformarna.
- Dem ska vi sprutlackera och hänga upp i taket som mobiler, säger Rosemarie Lantzsch.
Rosemarie och Karin är inte de enda som räknar dagskassan. Klass 6 b har fått ihop en slant till klassresan.
