Bokhyllan Billy håller liv i byn

Mats Gyllensvaan tvekar först när Ny Teknik vill skriva om företaget.

– Vi brukar ju inte synas så mycket. Vi har ingen marknadsföring och är aldrig med på mässor. Vi har ju bara en kund, säger han.

Gyllensvaans har kommit långt med att automatisera möbelfabriken, vilket egentligen säger sig självt. Hur skulle annars ett familjeföretag på landsbygden i Västergötland vara konkurrenskraftigt i att producera miljontals bokhyllor varje år?

Mats Gyllensvaan tar i alla fall emot för att visa fabriken. Han möter själv upp vid järnvägsstationen i Sandhem.

– Det var här pappa startade företaget, säger han.

Pappa Nils Gyllensvaan  grundade familjeföretaget 1946. Han fick efter några år ett brev från en viss Ingvar Kamprad som var intresserad av att köpa möbler. Så blev det och 1952 levererades de första möblerna till Ikea.

Mats började på företaget 1972 och hans bror Eric, som är vd, 1974. I dag driver de företaget med fruar och sina söner med respektive. Elva Gyllensvaan jobbar på företaget i dag, inräknat familjens extrajobbande studenter.

Nils Gyllensvaan flyttade sin möbelfabrik till Kättilstorp och här har den legat sedan dess.

Samtidigt som vi ser skyltarna om att vi är i Kättilstorp ser vi fabrikslokalerna.

1954 var de på 750 kvadratmeter, i dag 66?000. De senaste 6?000 stod klara i år.

Runt om står långtradarna framkörda för att fyllas med bokhyllepaket. Omkring 30 fullastade tradare lämnar Kättilstorp varje dag.

Vi börjar med en frukost i personalmatsalen. På vägen dit passerar vi genom det lilla kontoret, hälsar på några Gyllensvaan och fortsätter genom gymmet och förbi poolen.

– Gymmet är öppet på helgerna också, så andra i samhället kan komma hit. Och skolbarnen brukar komma och bada i poolen. Vi behövde ändå ha en stor vattentank för att koppla till sprinklers för brandsäkerheten. Andra gräver ner tanken men vi tyckte det kunde vara kul med en pool, berättar Mats Gyllensvaan medan han äter gröt, en äggmacka och dricker kaffe.

– Eftersom vi kör treskift serverar vi frukost, lunch och kvällsmat i matsalen. Det är många som äter här, säger han.

Det är dock lite ont om konferensrum, förklarar han så vi flyttar oss sedan i stället till fabrikens pub (de tyckte det kunde vara lite roligt med en pub och byggde en). Eric och hans son, Kalle, som jobbar med tekniken i produktionen är också med.

– Under vår tid har vi egentligen aldrig gjort möbler åt någon annan än Ikea. Inte mer än ­någon enstaka garderob förr, säger Eric Gyllen­svaan.

Hur är era möjligheter att ta betalt?

– Priset i katalogen är det samma i dag som 1988. Men våra priser har sjunkit, säger Eric.

De har lagt alla ägg i samma Ikea-kasse, vilket ingen företagskonsult skulle rekommendera. Å andra sidan blir det en extrem specialisering och Gyllensvaans klarar sig utan marknadsföring och några säljare har de aldrig haft.

De är ensamma i världen om de folierade bokhyllorna, mest vita, men gör inga med fanér för det är en annan teknik. Förutom bokhyllan Billy gör de även tilläggsvarianter till den samt cd-hyllan Benno. 170 000 platta paket i veckan lämnar Kättilstorp. 6,5 miljoner paket enbart med Billy-bokhyllor görs varje år.

– Det är en fantastisk produkt, säger Mats.

 Att döma av efterfrågekurvan i världen tycker allt fler som han.

Det har lett till att produktionen i fabriken ökat kraftigt.

På 1980-talet tillverkades 100 000–150 000 möbler i veckan och vd:n konstaterar att företaget i dag tillverkar 37 gånger så mycket.

Personalstyrkan har dock bara fördubblats, till dagens drygt 200 årsanställda.

– Fast vi har investerat mycket under den här tiden, inflikar Mats.

1999 köpte Gyllensvaans den första rejäla roboten och sedan har det gått snabbt. I?dag finns sammanlagt 55 robotar i fabriken.

– Vi är väldigt förtjusta i robotar och kvaliteten steg kraftigt när vi införde robotar och visionsteknik som kollar kanter, säger Mats.

– Men vi har aldrig satt in en maskin som gjort att vi tagit bort folk, utan ökat produktionen, säger Eric.

– Inte än i alla fall, är väl bäst att säga. De har i stället fått nya, bättre jobb. Därför är de anställda positiva till vad vi hittar på, säger Mats.

Är det roligt att jobba med detta?

– Det roliga är att få fram dem så snabbt som möjligt, säger Eric.

– Det dagliga är väl som att mjölka korna. Fast många som jobbar här tycker att de utvecklas hela tiden eftersom tekniken utvecklas, säger Mats.

Där den ene brodern slutar tar den andra vid. Fortsätter en mening eller lägger till. De känner varandra väl vid det här laget. Men några långa utläggningar om strategier eller högtflygande visioner verkar inte ligga för någon av dem.

Som när de talar om fabriken de startade i Rumänien 2004. Den är också leverantör till Ikea men med andra produkter. När den lägre lönenivån i Rumänien kommer på tal ger Eric snabbt besked.

– Det var inte därför vi startade den fabriken.

Varför startade ni den då?

– Ja… vi var väl lite nyfikna, säger Eric. Vi har alltid sagt att vi aldrig ska starta någon fabrik utom­lands men så blev det ändå.

Den går bra och de ser gärna att den växer, men några outsourcingplaner umgås de inte med. Eric påminner dock om svensk tekoindustri och varven och menar därför att det inte går att lova något om framtiden.

Första stoppet när vi går runt i fabriken är inlastningen av spånplattor. Varje dag kommer 600 ton nya spånplattor från Ikeas leverantör Swedwood.

Plattorna fortsätter till folieringen där folien, oftast vit, fästs på båda sidor. Därefter fraktas skivorna på vagnar till en 130 meter lång produktionslinje. Här sågas de till rätt storlek, kantlistas och borras.

Gyllensvaans har valt att producera på linor med de för- och nackdelar det innebär jämfört med enskilda robotceller.

- Det blir ett bra flyt men om en robot stannar så stannar en hel lina, säger Kalle Gyllensvaan som visar runt.

Varje lina och varje moment på den är specialanpassad, inget finns färdigt att köpa utan har utvecklats i samarbete med leverantören. Tillverkningen går fem dagar i veckan, dygnet runt. Emballeringen även helger.

– Det bästa är att köra med så få stopp som möjligt, det tar tid med start och stopp, längre än man tror. Men helgerna vill vi ha fria för underhåll, säger Kalle.

Timmen efter att de hyllat robotarna och sagt att de går så bra visar det sig vara ovanligt många problem just den här dagen.

– Typiskt när man ska visa upp produktionen, säger Kalle med en suck.

Vi passerar sedan en annan lina som hel­reno­ve­ras efter 13 år i trogen tjänst. Robotar, styrsystem, gripdon, banor – allt ska bytas eller renoveras.

– När vi bygger om gör vi det själva, säger Kalle.

Vi fortsätter förbi kvalitetskontroller, ett dagcenter som fyller påsar med skruvar och Ikeas universalverktyg, insexnyckeln.

Vid packlinorna, emballeringen, kommer de platta paketen på rad, staplas på pall och körs sedan bort med truck. Där finns den nya packlinan med 21 robotar, som sköts av två operatörer åt gången.

Vad blir nästa steg i automatiseringen?

– Det går att få ut mer av de gamla maskinerna. Tillgängligheten kan alltid förbättras, säger Kalle.

– Men det blir svårare och svårare, konstaterar Mats, som nu har anslutit i fabriken.

– Ett automatiskt höglager kanske, det tittar vi på, säger han.

Dessutom skulle de interna transporterna kunna utvecklas, tror de. I dag körs det mycket truck i fabriken, kanske kan automatiska mindre truckar användas? Det finns fortfarande en del att fundera på.

Med egen personal som bygger om hela robot­linor krävs hög kompetens. Men inte på det sätt man kan tro.

– Ingenjörer? Nej, det har vi inga. Många har börjat här direkt efter skolan, säger Mats.

Här är det fortfarande möjligt att arbeta sig upp, någon har börjat i köket, en annan med att städa. Flera har börjat i produktionen. Samma väg har även familjemedlemmarna gått.

Tröttnar ni aldrig på varandra när ni jobbar ihop? frågar jag när jag hamnat mitt i familjen vid lunchschnitzeln.

– Nej, svarar Mats. Det är inte så svårt att komma överens. Men vi kanske inte firar semestrar ihop som andra gör.

Allt fler slår sig ner vid bordet med sina lunchbrickor. Inköpschefen Mårten Gyllensvaan, Mats son, har med sig ett par utländska leverantörer.

Min visit närmar sig sitt slut och jag hoppar in i Mats bil.

– Vi äger en del fastigheter runt här. När något hus i byn blivit ledigt har vi köpt det. Ibland har vi sålt husen till någon anställd, berättar han på väg mot tåget.

Vi kör förbi skolan, ser skylten som Gyllensvaans gjort åt dem.

– Där är vår lanthandel, säger Mats på vägen ut ur Kättilstorp.

Vår?

– Ja, när de kursade för andra gången tog vi över den. Man måste ha den igång om man ska ha verksamhet här. Lite snällt räknat går den väl plus minus noll.

Gyllensvaans har varit i ständig tillväxt men i år är första året på väldigt länge som företaget inte växer. Vinst ska det ändå bli.

Tacka Billy för det.