Stridsflygspensionär tar bussen

Starten går galant. Motorn viner när jag för fram gasreglaget och rullar ut ur hangaren utanför Söderhamn. Fullt gaspådrag och sedan styrspaken mot magen. Nu lättar planet från marken, och snart skymtar Gävlebukten framför cockpit.
När maskinen passerar ljudvallen trycks jag ner i stolen en aning. Det känns så i alla fall. 14 luftkuddar
i sätet och nio i ryggstödet fylls och töms för att efterhärma g-krafterna. Illusionen förstärks av g-dräkten som kniper åt om ben och mage.
Den lilla cockpiten är utrustad precis som verklighetens Viggen. Och planet är lika svårstyrt. Styrspaken är känslig samtidigt som man måste ta i rejält. När planet glider fram över ett pixligt Stockholm på 2 000 meters höjd är jag redan trött i armen. Men det är ändå dags att testa
g-effekterna på allvar.
Jodå, både luftkuddar och g-dräkt gör sitt jobb. I rollar och loopar och sedan en kraftig gir åt höger. G-dräkten kramar om vader, lår och mage. Som ett skruvstäd. Det blir tungt att andas, gör ont, huvudet känns som en ballong som blåses upp.
- Släpp styrspaken, manar instruktören Johan Nauwelaertz de Agé.
Trycket lättar. Tur att det rör sig om en simulerad tur. Viggen fick flygas i max sex g. I den senaste giren hamnade mätaren utan för skalan, som slutar vid nio.
Lite mindre stursk går jag ner för landning på bana 19 på Arlanda. Det går inget vidare. Landningshjulen träffar visserligen banan men något går galet. Hade inte kraschfunktionen varit avstängd så hade det slutat illa.
Nu studsar planet i stället fram över gräsmattan. Jag panikbromsar med båda fötterna och får stopp på ekipaget strax före terminalbyggnaden
Tretton Viggenpiloter har hittills prov-flugit simulatorn. "Väldigt realistiskt, både känslan och det visuella", säger Bengt Olof Hagelin.Christer Salsing är inte förvånad över att Ny Tekniks landning blev tafflig. "Det ska du inte vara ledsen för. Det är svårt", tröstar han.