Fordon

Här testas Nasas nya system för autonoma månlandningar

Foto: Draper
Foto: Draper
Foto: Nasa
Foto: Nasa
Foto: Nasa
Foto: Nasa

Andra länder har mer komplicerade lösningar – men Nasa satsar på terrain relative navigation system. Månlandaren bär med sig satellitkartor som läggs över livebilder från farkostens kameror. Nu testas tekniken.  

Publicerad

När Eagle-landaren tog mark på månen 1969 så var det tack vare Neil Armstrongs fingertoppskänsla, och hans utsikt genom fönstret. Astronauten vågade inte lita på den tidens automatiserade system. Femtio år senare har tekniken förvisso tagit stora kliv, men utan uppbackning av gps är det fortfarande en tämligen komplicerad historia att lära en farkost att landa för egen maskin. Det visar exempelvis Israels månlandare Beresheet.

I Kaliforniens Mojaveöken har Nasa testat ett nytt autonomt system för sina månlandare som kallas för terrain relative navigation system. Det bygger på att farkosten bär med sig kartbilder från den aktuella platsen som har skannats in via satellit – och de jämförs sedan med bilder som hämtas in av landarens kameror. Kartorna läggs över varandra, och landmärken bekräftas. Resultatet ska ge en hög exakthet.

Systemet är utvecklat av Draper Laboratory i Cambridge, Massachusetts, och testfarkosten är en Xodiac-raket som har byggts av Masten Space Systems.

På onsdagen den 11 september lyfte landaren över testområdet och höll samma höjd och bana som vid ett verkligt rymduppdrag.  

– Om vi inte genomför de här integrerade fälttesterna finns det en risk för att en hel del ny högprecisionsteknik för landning blir sittande i labbet, eller på papper efter att ha avfärdats som allt för riskfyllt för flygtester. Det här ger oss den högst nödvändiga möjligheten att få loss de data vi behöver, att genomföra nödvändiga förändringar och bygga förståelse och självförtroende kring hur de här teknikerna kommer att fungera på en rymdfarkost, säger John M. Carsson III, Nasas utredare inom SLICE-projektet i ett pressmeddelande.

Systemet är viktigt för USA:s Artemis-program som ska placera astronauter på månen år 2024, men det kan givetvis även vara användbart på Mars. Arbetet med att utveckla terrain relative orientation har pågått i några år som en del av projektet SPLICE, som står för Safe and Precise Landing – Integrated Capabilities Evolution.

Kartorna backas också upp av doppler-lidar och lidar som ska identifiera hinder, samt kraftfulla datorer och mjukvara som håller samman all teknik.

Framöver kommer terrain relative orientation att testas på mer avancerade raketer, bland annat Blue Origins New Shephard. Tidigare i år testades systemet på en höghöjdsballong.