Svenskar vinner på brittisk kraft

– Man måste skyffla över kraften på olika sätt. Det skapar goda affärsmöjligheter, säger Olof Heyman, global chef för ABB HVDC.

HVDC är högspänd likström. Olof Heyman ser tre möjligheter för sin teknik.

En är nätförstärkningar inne i Storbritannien. Där finns nu inte en meter likström, men ”ett par, tre projekt finns i olika faser”.

Poängen med HVDC på land är att de ger ett stabilare nät, att man kan föra över mer effekt och att de är enklare att gräva ner. Det betyder i sin tur att det är enklare att få tillstånd.

I nästa etapp av havsbaserad vindkraft placeras den längre ut till havs – mellan 0 och 100 km – och då är HVDC enda sättet att landa kraften, enligt Olof Heyman.

Fler kablar till kontinenten är en ytterligare möjlighet.

En kabel till Norge planeras också vara i gång 2020, och ytterligare en till Island diskuteras.

Det finns också en vision, North Sea Supergrid, där kablarna inte är streck utan ett nät mellan havsvindkraftsparker.

– Det är något som kommer, och som ligger helt i linje med behovet av länkar längre ut till havs, säger han.

Vattenfall är redan en stor aktör inom brittisk vindkraft och har investerat över 20 miljarder. Men mer ska det bli. Utanför East Anglia har Vattenfall och Scottish Power rätt att bygga 7 200 megawatt vind. Första sjättedelen av detta enorma projekt kan börja byggas 2016 och ge första el 2018, skriver Vattenfall UK i ett mejl till Ny Teknik.

Bolaget skriver också att det ser Storbritannien som en av Europas starkaste tillväxtmarknader för vindkraft, men att regeringen borde driva på för fler kablar till kontinenten.

SKF tjänar också på mer vindkraft. Siemens, en av de största tillverkarna av havsvindkraft, tecknade ett kontrakt på en miljard kronor om leverans av SKF:s Nautiluslager.

Trelleborg levererar stål- och gummilager till fundamenten. Dessutom har man gjort flytmoduler till ankarkabeln till flytande jättevindkraftverk som utvecklas av norska Hywind.