Striden mellan de fossila bränslena

I nuläget är det tyska elnätet ett av världens mest pålitliga. Under det senaste året har den genomsnittlige tysken varit utan ström i 16 minuter, vilket kan jämföras med 66 minuter för fransmannen och 526 minuter för amerikanen.

Många tyskar oroar sig nu för att ”Die Energiewende” ska äventyra denna stabilitet. Om kärnkraften läggs ned, vilken baskraft ska kunna säkra elnätet när solen inte skiner och vinden inte blåser?

Från politiskt håll har naturgas pekats ut som det bästa komplementet. Dels för att dess klimatpåverkan är betydligt lägre än kolets, dels för att gaskraftverk är lättare att starta upp från standby-läge än kolkraftverk. Teknikjätten Siemens, som byggt merparten av Tysklands kraftverk, hävdar att ett nybyggt gaskraftverk är nästan dubbelt så effektivt och släpper ut hälften så mycket koldioxid som ett kolkraftverk.

Men politik och teknik i all ära – om det bara handlar om priset kan valet bli ett annat.

Det har man fått erfara vid gasledningen Nord Streams mottagningsterminal i Lubmin på den tyska Östersjökusten. Så sent som i våras talade dess ägare – ryska Gazprom, holländska Gasunie, franska GDF Suez, tyska Wintershall och Eon Ruhrgas – om att bygga ytterligare en dubbel pipeline från Ryssland till Tyskland.

Men idag låter det annorlunda.

-Efterfrågan har inte tagit fart. Vi tar bara emot cirka en tredjedel av maxnivån, konstaterar presstalesmannen Steffen Ebert när han visar oss runt på terminalen.

Samtidigt betonar han att mycket är på gång. Två landbaserade pipelines ska ansluta Nord Stream till det europeiska gasnätet. Dessutom finns lösa planer på att bygga tre gaskraftverk i närheten av terminalen.

Investeringsviljan är dock inte på topp. Ingen verkar vilja satsa sina pengar på kostsamma kraftanläggningar som ska gå på sparlåga – samtidigt som det finns ett billigt inhemskt bränsle som också kan komplettera den gröna elen.

I sydöstra Tyskland ligger Lausitz, en bygd sargad av stora dagbrott. Ett av dem är Welzow-Süd, som förser Vattenfalls Schwarze Pumpe med brunkol.

Kraftverkets chef Horst-Dieter Poser förutspår brunkolet en ljus framtid, klimathot och miljöförstöring till trots.

-När regeringen bestämde sig för att stänga ner kärnkraften, insåg jag att vi är med i leken igen. Den ryska gasen är alldeles för dyr och här i Lausitz sitter vi på ett brunkollager som kan räcka i 400 år, säger han.

För fyra år sedan startade Schwarze Pumpe en uppmärksammad pilotanläggning för CCS, avskiljning och lagring av koldioxid. Efter en upprörd debatt om lagringen, har den tyska regeringens intresse svalnat.

Istället har kraftverket satt fokus på att minska sina utsläpp av koldioxid, bland annat genom att torka brunkolet innan det förbränns.

Dessutom försöker man förbättra förmågan att gå ned i standby-läge. Något man hoppas ska göra att kolet även tekniskt kan konkurrera med naturgasen som backup till det förnybara.?

-Just nu kan vi gå ned till 50 procents effekt, men målet är att vi ska kunna komma ned till 20 procent. När vinden och solen inte kan leverera ska vi sedan snabbt kunna gå upp till full styrka. Det skulle garantera en trygg tysk elförsörjning, konstaterar Horst-Dieter Poser.