Ny Teknik i Arktis: Har inte sett skymten av fast is

BLOGG.

De isflak som har flutit förbi kommer från glaciären Kongsbreen som mynnar ut i havet. För bara tio år sen var det betydligt mer is här, berättar expeditionens koordinator, Paul Renault, professor vid Universitetsstudiet i Svalbard.

Och faktum är att de isfria förhållandena gör det lättare att jobba med marinbiologiska undersökningar på vintern, även om förändringarna är oroande på sikt.

I gårdagens blogg nämnde jag hur professor Stig Falk-Petersen och hans kollegor överraskande hittade en ”skorsten” av varmt näringsrikt Atlantvatten norr om Svalbard, som förs upp från ett djup på 500 meter till havsytan vid kontinentalsockeln.

Det var i januari 2012 då det var isfritt norr om Svalbard och österut till Franz Josef land på 82:a breddgraden. Hela shelfen in till Arktiska oceanen var isfri.

Forskarna passade på tillfället och styrde med kort varsel om sin expeditionsrutt dit.

Området kallas för Whalers Bay därför att jakt på grönlandsval pågick från 1680 till 1790.

Forskaren Torgny Vinje, vid Norska polarinstitutet, har gått igenom ett stort antal loggböcker fångstfartyg, och funnit att under den period det fanns som mest valar, var också istäcket under somrarna lika litet som idag.

Från 1790 ökade sommaristäcket igen och sträckte sig väsentligt längre söderut, och fortsatte vara stort till början av 1980-talet. Grönlandsvalen försvann nästan helt under den perioden.

En av Fritiof Nansens största upptäcker under Fram-expeditionen 1906 var att Atlantvattnet som strömmar in Norra Ishavet har högre densitet och ligger under det kallare arktiska vattnet. Så ytvattnet i Ishavet är näringsfattigt, alltså inte mycket käk för de marina djuren.

Och nu, sedan 1980-talet är istäcket mindre igen.

Stig Falk-Petersen och hans kollegor anser att den uppström av näringsrikt Atlantvatten som de upptäckte är förklaringen till om valarna uppehåller sig i Whalers Bay eller inte.

Det handlar om tillgången på föda, som alltid när det gäller biologiska varelser.

Jag beskrev i går att forskarnas menar att de där uppströmmarna av varmt och näringsrikt vatten från djuphavet uppstår när ytvattnet är isfritt och påverkas av nordanvindar vid kontinentalsockeln.

I vattenproverna från januari hittade forskarna massiva mängder av ett djurplankton som innehåller fett med högt energiinnehåll. De är stapelföda för nästan all fisk och för bardvalar. De heter Calanus och förekommer i flera olika arter.

Och faktum är att grönlandsvalen, som har varit borta från haven väster om Svalbard, nu syns där igen.

– Man har pekat på jakttrycket som enda orsak till grönlandsvalens försvinnande. Men vi tror att det är en kombination av högt jakttryck och ändrat klimat som påverkade tillgången till Calanus. Valen har varit borta sedan 1810, men har setts igen de senaste 10-15 åren.

Stig Falk-Pedersen berättar också att en forskare som har följt en märkt grönlandsval med satellit kunde konstatera att den följde samma rutt upp till Whalers Bay som förr i tiden.

Med tanke på att en grönlandsval kan bli 200 år gammal, så kanske den har varit där förr. Vem vet.
Fler blogginlägg från Arktis:

Okänd ”hot spot” hittad
Ny Teknik i Arktis: En PC under vattnet gör jobbet lättare

Jodå, det går att forska i Arktis på vintern

Följ Ny Teknik på Facebook!