Energi

Lång väg att återställa Vattenfalls dagbrott

Kolbrytningen i östra Tyskland skapar gapande sår i landskapet, men gruvbolagen jobbar nära myndigheter och akademin för att minimera de negativa effekterna. ”Det kommer ta decennier innan vi vet om det är framgångsrikt”, säger Werner Gerwin vid Brandenburgs tekniska universitet.

Publicerad

I april registrerades ett medborgarförslag i EU-parlamentet. Avsändaren, det tyska lokalpartiet Lausitzer Allianz, vill en gång för alla sätta stopp för nya dagbrott i östtyska Lausitz, vid gränsen mot Polen.

Den bakomliggande konflikten för gärna tankarna till svenska Lappland, och de mål- och intressekonflikter som uppstår när ekonomiska realiteter krockar med lokala kulturarv.

– Vi har förlorat 130 byar som en direkt följd av kolbrytningen. Vi har problem med grundvattnet och med floderna, och vi har problem med järnoxid, sulfat, brunt vatten, kadmium, död fisk och kvicksilver, säger Hanzo Wylem-Kell, ordförande för Lausitzer Allianz.

Om man söker på ”history of Lausitz” serverar Google en länk till svenska Vattenfalls hemsida.

Kanske är det om något ett tecken på hur viktig brunkolen har varit för regionen, och vilken central roll det ständigt utskällda och nu hastigt krympande energibolaget har spelat – och spelar – i lokalsamhället.

På hemsidan står att läsa hur man runt tiden för den franska revolutionen hittade brunkol i regionen, hur den bröts första gången i Spremburg och hur man 1909 slog upp dörrarna för det första storskaliga kolkraftverket i Hirschfelde. Sedan dess har kolkraften blivit en hörnpelare i det tyska samhället, kanske främst tack vare att bränslet återfinns i rikliga mängder framför tyskarnas näsor.

Lignit, som den också kallas, består i stor utsträckning av växtfossiler. Stora reserver finns i Australien och Ryssland, men också i Tyskland som antas ruva på världens näst största tillgångar. Mycket av den råkar återfinnas i marken runt Cottbus, en industristad något mindre än Jönköping, belägen invid Spreefloden cirka två mil från gränsen till Polen. När svenska politiker debatterar det svenska energibolagets brunkolsäventyr, är det här som effekterna av ett ställningstagande kommer att synas.

I dagbrotten runt Cottbus bryter Vattenfall över 60 miljoner ton brunkol per år. Och kanske är det också något som delvis glöms bort i den svenska debatten. Cottbus och Lausitz-regionen är så intimt förknippade med bränslet och gruvorna att svenska Vattenfall är för staden vad Sandvik Materials är för Sandviken.

Vattenfall påstår att brunkolsbrytningen indirekt sysselsätter över 33 000 tyskar, vilket gör frågan om lignitens framtid komplicerad. Det handlar inte bara om klimatet – det handlar om näringspolitik.

Men så finns det en aspekt till, och det är den lokala utmaningen som uppstår som en följd av själva brytningen.

Kolet ligger som en lasagneplatta – en 10 till 20 meter tjock skiva, nedbäddad ett hundratal meter under markytan. Att extrahera lignit i volymer som motsvarar 100 Globen om året är en operation som skapar stor oreda både över och under markplan. Kolet bryts med hjälp av skovelhjulsgrävmaskiner i stora, temporära dalgångar som i krypfart flyttas genom landskapet.

För att undvika läckage avleds i regel grundvattnet. Jordmassor flyttas från en sida av dagbrottet till den andra med hjälp av transportband. Byar som råkar komma i vägen för kolbrytningen flyttas och omlokaliseras, vilket är en av de frågor som engagerar den sorbiska lokalbefolkningen, Hanzo Wylem-Kell och hans Lausitzer Allianz.

Men ytterligare ett problem handlar om den redan exploaterade marken. En följd av brytningen är att marken befrias från sin fertila jordmån. Att återställa marken efter kolbrytningen är ett ansvar som enligt nationella lagar vilar på gruvbolagen enligt principen ”polluter pays”. För Vattenfall är det ett omfattande åtagande. Bolaget uppger att av de avsättningar och skulder à 18 miljarder kronor som följer med vid en försäljning av den tyska brunkolsverksamheten, så är den “absolut största delen” hänförlig till återställandearbetet.

I fråga om hur arbetet går till hänvisar Vattenfall till en presstaleskvinna i Berlin, Kathi Gerstner. Hon vill inte ställa upp på en telefonintervju men uppger, poetiskt: ”Där bönderna en gång plöjde sina åkrar, simmar turister. Tallskogar har ersatts av blandade skogar.” Totalt, uppger Vattenfall, har bolaget återskapat över 7 000 hektar skog- och åkermark och planterat omkring 30 miljoner träd.

Processen, förenklat, går ut på att jord breds ut över den exploaterade ytan, där åtminstone två meter utgörs av sandig lera. Topografin justeras, varpå marken gödslas.

Därefter planteras bland annat råg, baljväxter och solrosor för att gradvis berika marken med kväve och humus. Slutligen, i den mån det handlar om skogsmark, planteras mellan 6 000 och 12 000 träd – däribland ek och tall – per hektar.

Det är dock en process som har förknippats med utmaningar. Kolbrytningen har bland annat visat sig blottlägga pyrit. När det sedan i för stor koncentration blandas i marken leder oxidation till att jorden får ett för lågt ph-värde. För att utveckla metoderna samarbetar gruvbolagen i regionen med bland annat Brandenburgs tekniska universitet.

Werner Gerwin, som forskar om jordmån, menar att bolagen tar utmaningarna på allvar, men att det samtidigt är alldeles för tidigt att döma.

– Vattenfall och de andra hanterar det här problemet på olika sätt. Men de äldsta dagbrotten i regionen är 70 till 80 år gamla, och vi måste nog vänta kanske 100 eller 200 år innan vi vet hur det här blir, säger han.

Alla är dock inte imponerade. Hanzo Wylem-Kell och Lausitzer Allianz menar att kolbrytningen trots gruvbolagens ansträngningar drabbar både vatten och jordmån. Men inte minst tycker han att det nu är hög tid att Lausitz gör sig fri från kolberoendet – i dubbel bemärkelse. Lokalsamhällets ekonomiska beroende av kolet betraktar han som överdrivet.

– Kolet är inte en del av framtiden. Vårt problem är att vi inte har några andra industrier, och risken är att vi missar möjligheten att omstrukturera det regionala näringslivet, säger Hanzo Wylem-Kell.

Vattenfalls försäljning av brunkolsverksamheten

Vattenfall meddelade i mitten av april att företaget säljer brunkolsverksamheten till ett konsortium av två bolag: det internationella finansbolaget PPF Investments, och den tjeckiska energikoncernen EPH.

Köparen tar över samtliga tillgångar, inklusive en kassa på 15 miljarder kronor, samt skulder och avsättningar uppgående till totalt 18 miljarder kronor.

Köpesumman är inte offentlig, men försäljningen innebär en förlust på mellan 22 och 27 miljarder kronor, uppger Vattenfall.

Affären väntas slutföras inom några månader.