Förbjudna lamporna svåra att ersätta

Ett äldre par blir stående i belysningsavdelningen på Clas Ohlson, vänder och vrider på några led- och lågenergilampor och går därifrån. Utan lampa.

Även yngre kunder som Fredrik Hökerberg Sandholm, 25 år, tvekar inför nya ljuskällor.

– Jag förstår att förbudet mot glödlampor behövs och är jättebra på alla sätt. Samtidigt är man ju bekväm med sitt gamla ljus, och jag försöker hitta glödlampor så mycket som det går, säger han.

Den strategin kommer inte att fungera länge till. EU har fasat ut glödlamporna steg för steg sedan hösten 2009 för att spara stora mängder energi. Om två veckor är det dags för det sista steget i utfasningen när 40-, 25- och 15-wattslamporna förbjuds. Därefter får de varken importeras eller tillverkas för försäljning i EU.

Vad ska vi sedan skruva i armaturerna därhemma? Valet står mellan halogen-, lågenergi- och ledlampor. Enligt Energimyndigheten och organisationen Belysningsbranschen är det ledlamporna som är framtidens ljuskälla. De sparar mest energi, de är långlivade och till skillnad från lågenergilampor innehåller de inte kvicksilver.

Men det finns problem också. Priset är högt, ibland flera hundralappar. Dessutom skiftar kvaliteten rejält.

– I dag är det tyvärr en blandad kompott på marknaden med både bra och dåliga ledlampor, säger Peter Bennich på Energimyndigheten.

EU:s kommitté för ekodesign föreslår därför nya krav som ska införas nästa höst för att rensa bort de sämsta ledlamporna. Energianvändning såväl som ljuskvalitet och livslängd måste klara bestämda kvalitetsnivåer. Dessutom införs nya regler för hur lamporna ska märkas så att konsumenterna lättare kan välja rätt i butiken.

De strängare kraven innebär att lamporna måste genomgå mer omfattande mätningar. I Sverige finns ett av de mest avancerade ljuslabben hos Intertek Semko i Kista. Här har utrustningen uppgraderats för att klara de nya ledtesterna.

– Ledlamporna ökar enormt på marknaden, och vi räknar med en riktig boom, säger Mikael Pettersson, teknisk expert på ljus på företaget.

Han visar runt i labbet där jättar som Ikea och Osram såväl som mindre belysningsföretag mäter upp sina armaturer och lampor. Det ekar inne i Ulbrichtklotet, en ihålig sfär med 3 meter i diameter. Nu står jättebollen tom och väntar på ommålning. På den mattvita insidan ska testlampornas ljus sedan reflekteras diffust så att varje segment blir lika starkt belyst. En sensor mäter ljustyrkan, och lampans totala ljusflöde och färgspektrum kan beräknas.

En annan apparat – goniometern – testar hur ljuset sprids i olika riktningar. Runt lampan roterar en stor perforerad platta. Sedan mäter man vilka hål ljuset når ner i.

Än så länge saknas utrustning som stresstestar lampor för att bedöma deras livslängd. Men labbet ska byggas ut för att klara även det.

Mikael Pettersson håller med om att det kan vara svårt för vanliga konsumenter att välja ljuskälla. Han skruvar i en ledlampa, och ett spöklikt sken sprids i det mörka rummet.

Färgtemperaturen är visserligen 3 000 K. ”Bra, då är ljuset varmvitt”, tänker kanske konsumenten. Men ljuset känns ändå obehagligt.

Förklaringen ligger i CRI/Ra-värdet, som anger hur bra färger återges. Det är 60, men måste vara minst 80 för allmänbelysning, enligt EU:s nya kravförslag.

Frågan är hur många kunder som vet det.