Lättviktare i folkhemmet

2000-02-03 13:50  
Det sas att "lättviktaren" var en motvikt mot inaveln på landsbygden. "Drängmoped", kallades den. Eller "Skallspräckaren". Ett fräckare smeknamn var "Pittvärmaren". Det uttrycket har sin grund i att många av de tidiga lättviktarna hade motorn placerad högt upp på ramen, nära skrevet på föraren, som nästan alltid var grabb.

Det var på 1930-talet lättviktaren slog igenom. Folkhemstanken hade börjat bryta ned de värsta klasskillnaderna och industri- och jordbruksarbetare kunde äntligen köpa något ut-över det absolut livsnödvändiga. Bil eller riktig motorcykel var inte att tänka på. Men lättviktsmotorcykeln, lättviktaren, kunde göras billig.

En vanlig cykelram med breda ballongdäck, på med ett motorpaket inklusive bensintank från exempelvis tyska Sachs, ILO eller svenska Husqvarna. Dessutom ett växelhandtag, ett handtag som liknade en pinne att gasa med, ett annat handtag för kopplingen och ett så kallad pyshandtag - egentligen ett dekompressionshandtag. Bromsa gjorde man på de tidiga modellerna med tramporna, på samma sätt som en vanlig cykel. Och i tuffa backar och vid motorhaverier gick det att ta hjälp av tramporna. Hela "konceptet" var enkelt och flärdfritt. Det krävdes inga större kunskaper för att börja tillverka lättviktare.

De stora märkena Monark, Husqvarna och Rex kompletterades av uppemot hundratalet små lokala märken som Svalan, Örnen, Hinden, Sverker, Snapp-hanen, Rusch, Nordstjernan, Gösta Berling från Sunne och många andra. Tyska NSU och DKW var utländska konkurrenter, liksom tjeckiska Jawa och franska Peugeot.

I slutet av 1930-talet fanns det 75 000 lättviktare i landet.

En given fördel var att lättviktaren inte krävde körkort. Den var dessutom befriad från skatt och andra avgifter. Enda kravet var att föraren fyllt 16 år.

Enligt 1931 års lag är lättviktsmotorcykeln en: "Velociped som ursprungligen är avsedd och inrättad för framdrivning uteslutande medelst trampning, men som sedermera utan ändring i övrigt försetts med hjälpmotor". Högsta tillåtna vikt var 45 kg, varav motorn fick väga 20.

Så här går det till att köra en lättviktare enligt Monarks instruktionsbok från 1939:

"Bensinkranen vid tanken öppnas. Flödarstiftet på förgasaren nedtryckes tills bränsle-blandningen börjar flöda över. Gasreglaget öppnas till hälften och luftspjället stänges. Växelspaken sättes i främre läget (2:dra växeln) och kopplingshandtaget på styrstångens väns-tra sida drages inåt. Bestig velocipeden och trampa på, till god fart erhållits, varefter kopplingshandtaget långsamt släppes och motorn går igång. Luftspjället öppnas åter."

Ett givet tillbehör var pakethållare, för unikaboxen, och en busvass celluloidstrut som sattes över ansiktet för att skydda mot fartvinden - en lättviktare gick att få upp i 70 kilometer i timmen. Backspegel och tuta förekom också som extra tillbehör. Ett extra tändstift och en bit najtråd ingick i universalutrustningen. Däremot var hjälm, "vurpollon", rätt ovanligt.

"En bruksmaskin med framåtanda som ger härlig snålskjuts till och från arbetet", skrev Nymanbolagen i Uppsala om sin nya lättviktare.

Men det var ett fordon som var mycket mer än bara ett praktiskt transportmedel. Lättviktaren var också frihet. Tack vare den blev det möjligt för vanligt folk att resa och verkligen dra nytta av den semesterlag - två veckors obligatorisk semester - som infördes 1938. Med lättviktaren gick det att åka runt till dansbanorna. Det gick att hälsa på pigorna även i avlägsna byar.

Slutet för folkhemmets bensincykel kom dock abrupt. Den 1 juli 1939 träder en ny lag i kraft som kräver körkort för lättviktsmotorcykeln. Strax därefter befinner sig världen i krig. Många varor är ransonerade. Kombinationen körkortskrav och krigsårens bensinransonering blir dödsstöten för lättviktaren.

Följande råd ur skriften "Motor och Lättviktscykeln" gäller dock långt in på 2000-talet:
"Förtär aldrig sprit, även i små kvantiteter, om en körning är förestående. Tro icke på er motståndskraft; den kan bedraga. Spriten är förrädisk. Den slappar vaksamheten, fördunklar omdömet och uppammar vårdslöshet?"

Hans Dahlquist

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt