21 Respiratorn

Försöken med att flyga i överljudshastighet gav läkaren Carl Gunnar Engström en idé när en polioepidemi bröt ut i Sverige i slutet av 1940-talet. Många poliodrabbade fick andningsförlamning. Och de lades då i den tidens respirator - eller järnlungan, som den kallades. Den såg ut som en jättelik konservburk, där bara huvudet på den som behövde andningshjälp stack ut. Och med omväxlande över- och undertryck i järnlungan tvingades kroppen att andas. Men långt ifrån alla kunde hållas vid liv med järnlungan. Och Engström insåg att det berodde på att det inte gick att kontrollera hur mycket luft patienterna fick i sig - och ur sig. För mycket koldioxid blev kvar i blodet. Nyckeln till upptäckten var Engströms extraknäck åt flygvapnet. Där hade han arbetat med att mäta gashalterna i blod, bland annat i samband med försöken att flyga snabbare än ljudet. Lösningen blev en apparat som pumpade in exakta mängder luft i patienterna. I juli 1950 stod den första prototypen färdig. Det var en maskin som ställdes bredvid sjuksängen. Inuti respiratorn fanns en cylinder, som bestämde luftmängden, och en pump. En slang fördes ner i patientens luftrör, en liten ballong blåstes upp som tätning runt röret, och sedan fick respiratorn pumpa in luft i lungorna. Med en stor ratt gick det att ställa in hur mycket luft varje patient skulle ha, och i vilken takt. Det gick att mäta hur mycket som gick ut igen. Nackdelen jämfört med järnlungan var att patienterna inte längre kunde äta och prata, med ett rör som gick ner i halsen. År 1951 var respiratorn i serieproduktion. Den räddade poliopatienter och blev snart en självklar hjälpapparat vid operationer. Och så småningom blev det världsindustri av företaget som tillverkade Engströms respirator. I dag är det en liten del av det multinationella Datex-Ohmeda. Grundprincipen för respiratorn är densamma än i dag - även om ett tekniksprång gjordes av ett annat svenskt företag på 1970-talet. Då utvecklades servoventilatorn vid Siemens Elema. Den stora fördelen med Engströms ventilator var att människor nu kunde hållas vid liv i flera veckor - och så småningom i månader och år. Och det gällde även svårt hjärnskadade människor, som inte skulle överleva för egen maskin. Det startade transplantationsdebatten, och i dag har respiratorn ändrat vår syn på döden - från hjärtdöd till hjärndöd.