”Stadstrafikens problem kan lösas utan vägbyggen”

Mer än hälften av jordens befolkning bor i städer. Det finns många fördelar med att miljontals människor bor, arbetar och interagerar i urbana miljöer. Men trafik är inte en av dem.

Trafikstockningar är mer än bara en irritation. De påverkar livskvaliteten och kroniska trafikstockningar är dåliga för både ekonomin och miljön.

I mitten av 2000-talet beräknas 75 procent av världens befolkning bo i städer, vilket ytterligare kommer att spä på det redan stora trycket på vägarna. Att helt enkelt bygga fler filer eller vägar är inte rätt väg framåt.

Som tur är finns andra valmöjligheter tillgängliga för att tackla stadstrafikens ökade midjemått. Sofistikerad mjukvara möjliggör simuleringar av vägplaneringens effekter långt innan det första spadtaget sätts i marken. Detta underlättar för stadsplanerare att experimentera med ett antal scenarion och välja den bästa mixen av lösningar för att adressera trafikproblemen.

Ny teknik ger oss allt fler valmöjligheter. Det finns i dag tre sätt att lösa de ökande trafikproblemen utan att bygga nya eller större vägar. Stora vägprojekt som Förbifart Stockholm eller Västlänken i Göteborg skulle helt eller delvis kunna omprövas med hjälp av metoder som dessa.

1. Snabbgående bussar. Hur system för snabbgående bussar, så kallade BRT, Bus Rapid Transit, ser ut varierar från region till region, men involverar oftast en dedikerad fil för bussar så att de kan transportera ett större antal människor snabbare än vanliga bussar. Vi kan hitta exempel både inom och utom Sverige på lyckade satsningar, Malmö och Colombias huvudstad Bogotá är två av dem.

Men som med alla beslut finns det två sidor av myntet. Om man reserverar en bussfil förlorar man en fil för bilar. Mjukvarumodeller kan hjälpa till att analysera vägnätverket på en övergripande nivå för att visa hur många fler resenärer en given vägsträcka kan transportera med ett system för snabbussar och hur mycket tid som kan sparas för alla pendlare som dagligen ska till och från arbetsplatsen eller skolan.

2. Smarta trafiksignaler. Ingen tycker om att sitta fast vid ett rödljus, särskilt inte när det inte är någon trafik i filen med grönt ljus. Adaptiva trafiksignaler varierar sina signaler i realtid för att förbättra trafikflödet.

De här adaptiva trafiksignalerna är inte bara till för biltrafiken – man kan anpassa dem för att ge snabbussarna företräde om de ligger efter tidtabell för att komma ikapp. Resultatet? Ett mer tillförlitligt system, vilket uppmuntrar resenärer att faktiskt åka buss.

3. Trafikflödesjusteringar. Detta kan te sig motsägelsefullt, men när trafiken blir väldigt intensiv kan man faktiskt få större genomströmning om man saktar ner trafiken. Genom att ha trafiksignaler vid påfarter till större vägar – eller liknande signaler längs vägen – kontrolleras hastighetsdynamiken och hindrar ”start-stopp”-trafiken som täpper till och resulterar i trafikstockning. System som dessa finns redan på plats i Tyskland, Storbritannien och USA och visar hur nya tekniklösningar kan öka vägkapaciteten utan att bygga nya vägsträckor.

När allt fler människor väljer att bosätta sig i städer måste beslut om infrastruktursatsningar fattas med nya angreppssätt. Beslutsfattare, som exempelvis vår nytillträdda infrastrukturminister, borde titta på hela paletten av tillgängliga åtgärder istället för att bara bygga fler vägar. På så sätt kan våra svenska städer effektivt tackla den tilltagande problematiken med trafikstockningar och göra våra storstäder mer långsiktigt attraktiva.