”Orimliga kostnader för snabbtåg i Sverige”

Nyligen kom Sverigeförhandlingens bud gällande bygget av snabbtåg mellan våra tre storstäder. Prislappen är just nu beräknad till drygt 250 miljarder kronor. Förmodligen blir slutnotan ännu högre, när stationsbyggnader och andra kostnader räknas in.

Lägg därtill att det är mer regel än undantag att byggena blir dyrare än beräknat. Att det görs just nu är ingen slump. Staten betalar just nu nästan ingenting (0,5 procent) för att låna 250 miljarder kronor. Men det är en sällsynt låg kostnad för att låna och med högre räntor i framtiden är det kommande generationer som får stå för notan.

Den historiskt låga lånekostnaden tillsammans med regeringens vilja att visa ”investeringsvilja”, skapar en grogrund för ogenomtänkta projekt. Det är ett vansinnigt bygge som kräver en djupare diskussion om vilka effekter 250 miljarder kronor kan få på andra områden.

Det är ingen nyhet att Sverige är ett land med liten befolkning på stor yta. Tvärtemot vad som är grundförutsättningarna för lönsamma höghastighetståg. Därför beräknas inte heller det här projektet vara lönsamt. I siffror skulle befolkningen i Sverige behöva vara 10 gånger större, enligt en oberoende analys som tidigare beställdes från finansdepartementet. Det verkar dock ha gått Regeringen förbi.

Lösningen i Sverige för att säkerställa snabba kommunikationer över långa avstånd och med litet passagerarunderlag är, och har varit, inrikesflyg. Av den anledningen fortsätter också svenskt inrikesflyg att leva, i jämförelse med till exempel Frankrike där snabbtågen har konkurrerat ut inrikesflyget på flera sträckor.

Ett land med kortare avstånd, större befolkning och ett centralt läge i Europa ger helt andra förutsättningar för snabbtåg. Förutsättningar vi i Sverige inte kan ändra på.

Samtidigt pågår en bristfällig ordinarie tågtrafik som omfattar mångdubbelt fler resenärer, i städer till glesbygd runt om i Sverige. I ljuset av den bristfälliga kvalitén blir Regeringens beslut ännu mer uppseendeväckande.

Nyheterna om tågstopp och förseningar avlöser varandra år efter år, och utgör ett stort problem för både privata resenärer och näringsliv. Tågresor som blir inställda eller stående i ett par timmar är ett större problem än vinsten av den tid som ett höghastighetståg kan kapa.

Vad skulle hända om staten istället för att bygga en ny höghastighetsjärnväg ökade anslaget för att rusta upp de spår vi redan har? I Regeringens budgetproposition aviseras att 1,2 miljarder kronor ska läggas på underhåll under perioden 2016-2018. Satsningen på höghastighetståg är alltså över 200 gånger större.

För de allra flesta av oss är det självklart att man börjar med att sköta det man redan har innan det är dags att köpa nytt. Ett sådant resonemang krävs även från statens sida.

Vi unga kristdemokrater vill att hela landet ska ges bra förutsättningar för att leva vilket kräver goda kommunikationer. Då kan inte ett projekt, som enligt experterna är olönsamt, och gynnar ett fåtal städer få uppta så stora summor pengar. Kostnaderna vältras dessutom över på kommande generationer.

Den Socialdemokratiska Regeringens lek med skattepengar får inte obehindrat gå till ett så ogenomtänkt projekt. Att lättvindigt bygga detta höghastighetsprojekt är att kasta förnuftet över bord.

Carl-Johan Schiller, miljö- och landsbygdspolitisk talesperson för Kristdemokratisk ungdom, KDU

Thomas Nordvall, ekonomisk politisk talesperson för KDU