”Låt Saab gå i konkurs”

Saab-krisen är helt unik i svenskt näringsliv. Inget företag har varit föremål för så komplicerade rekonstruktionsförhandlingar under så lång tid som Saab. Att krisen och rekonstruktionen av Saab kunnat pågå så otroligt länge, beror huvudsakligen på att staten inte varit aktiv borgenär och inte heller har bolaget haft någon bank.

Som regel är det staten eller banken som punkterar en längre rekonstruktion genom att begära bolaget i konkurs. I Saab-fallet finns enbart underleverantörer och anställda. Och de anställda har på olika sätt gottgjorts i sista sekunden och underleverantörerna har ingenting att hoppas på i en konkurs. Underleverantörer till företag på obestånd, fortsätter oftast de affärsmässiga relationerna med det rekonstruerade bolaget efter konkurs, varvid de kan, åtminstone delvis, hållas ekonomiskt skadeslösa. I Saab-fallet medför det utdragna förloppet, att underleverantörerna själva går under i avvaktan på en eventuell lösning.

Många tror att konkurs är att begrava företaget, allt upphör, arbetstillfällen försvinner och egendomar och kapital skingras. Som regel är detta helt fel. I Sverige är konkursinstrumentet oerhört effektivt för att rekonstruera en verksamhet.

Anledningen är att konkursförvaltaren själv bestämmer hur boet skall avvecklas utifrån affärsmässiga grundvalar. Han behöver inte iaktta besvärliga regler som medför tvångsmässiga förfaranden och som får till följd att värden förstörs.

Rekonstruktionslagstiftningen, å andra sidan, tillhandahåller nästan inga medel för att tvångsvis förändra bolagets struktur, vare sig på äganderättssidan eller när det gäller tillgångar och skulder. Företagsledningen behåller driftansvaret och tingsrätten utser en rekonstruktör som närmast skall agera som konsult åt företagsledningen.

Avgörande brister i rekonstruktionslagstiftningen är att bolaget självt inte kan komma till rätta med dåliga och betungande avtal. Inte heller kan man få förändringar till stånd när det gäller äganderätten till bolagets aktier. Rekonstruktören har heller, som regel, inte kompetens att ingripa i bolagets affärsverksamhet och organisation.

För att en rekonstruktion ska ha någon som helst möjlighet att lyckas måste företagets organiska struktur förändras och säkerligen också affärsplanen.

Genom att Saab inte försatts i konkurs har rörelsen inte kunnat bjudas ut på världsmarknaden under kommersiellt neutrala förhållanden. GM har blockerat en försäljning och därefter har ledningen fastnat i ett kines-ryskt spår som varit låst av olika skäl.

Saab har aldrig fått komma till rätta på marknaden med sin unika kompetens. Att redovisningsmässiga förluster noterats under många år, behöver inte betyda att det faktiskt också varit genuina förluster. Koncernredovisningar har en benägenhet att vara missvisande i många avseenden.

En annan anledning till Saab:s långvariga dödskamp är att kompetensen inom detta område är begränsad och de allmänna domstolarna inte har någon egentlig erfarenhet och kunskap av att hantera företag i kris. I de flesta utvecklade länder har man särskilda handelsrätter eller konkursdomstolar.

En statlig utredning kom, i januari 2010, med ett betänkande kallat ”Ett samlat insolvensförfarande” som skulle innebära en reformering av såväl konkurslagen som lagen om företagsrekonstruktion. Efter ett summariskt remissförfarande har betänkandet i stort sett lagts på hyllan. Detta innebär att någon reformering av insolvensrätten i Sverige inte kommer till stånd inom överskådlig tid.

Enligt min uppfattning, är Saab bärare av en värdefull och avancerad teknik och har en mycket kompetent teknikerstab. Detta borgar för att man kan prestera världsunika produkter. Det fordonskluster som Sverige härbärgerar, borde vara ett samhällsintresse att bevara och utveckla. Vi ska inte alltid generat huka och tro att vi inte duger någonting till.

Rolf Åbjörnsson

Advokat och konkursförvaltare