”Fel plats - fel koncept”

Konceptet för slutförvar av använt kärnbränsle, KBS-3V, är föråldrat och kommer att innebära stora säkerhetsrisker. Det beror främst på att den föreslagna platsen i Forsmark, till skillnad från alternativet i Oskarshamn, har mycket höga bergspänningar. Dessa kommer att ge omfattande bristning hos berget både vid förvarets förslutning och efter.

Enligt SKBs egna beräkningar kommer berget runt vartenda deponeringshål att brista men med en alternativ design kan bergets bestånd förbättras och dessutom blir inplacering av de högaktiva avfallskapslarna enklare och säkrare.

Den alternativa utformningen innebär lutande deponeringshål som i rätt berg ger minst 20 procent lägre medeltryckspänning runt de 1,9 meter vida och 8 meter djupa kapselhålen än KBS-3V.

SKB trevar i mörkret när det gäller placeringen av de föreslagna vertikala hålen. Till skillnad från systerorganisationerna i andra länder har man inget system för karakterisering av svagheter i berget och kan inte beskriva en bergmassas uppbyggnad på ett för planerare och byggare användbart sätt.

För att godkänna placeringen kräver SKB att hålen redan borrats och undersökts med någon odefinierad teknik. I praktiken skulle naturligtvis slopande av mer än något enstaka av dessa kostnadskrävande hål vara oacceptabel och till slut tvinga fram en sådan formulering av acceptansvillkoren att antalet underkända hål blir lågt.

Det innebär i sin tur att det hela blir ett onödigt vetenskapligt jippo. Istället skulle man genom att använda ett praktiskt sprick-kategoriseringssystem för hydrologisk och bergmekanisk bedömning, och genom att undersöka klena pilotborrhål kunna avgöra lämpliga lägen och därmed slippa onödig merkostnad.

Än värre är att det akademiska tänkandet lett till val av en metod för inplacering av kapslarna och deras omgivning av 2 ton tunga block av pressad lera som inte kommer att lyckas. Man måste nämligen åstadkomma en horisontell, helt plan bottenbädd i hålen. Vid minsta lutning hos den platsbyggda höga blockstapeln kommer de robotstyrda kapslarna att skrapa i lerblocken och ge avlossning av lerstycken som kan falla ned och hindra inplaceringen.

En säker och praktisk metod vore att placera in ”enhetscontainers” innehållande kapslar inpassade i lerblock, genom att låta dem glida ned i snedställda hål fyllda med lergel.  

ASEA Atom prövade på SKBs lovvärda initiativ för ett tjugotal år sedan tillverkning av homogena kopparkapslar innehållande bränslestavar. Det skulle ge närmast oändligt lång isolering och innovatörerna hävdar att teknikutveckling för att göra sådana kapslar är möjlig.

Men även i den frågan visar SKBs negativa inställning att man inte vill pröva andra vägar för effektiv isolering av det hyperfarliga avfallet. Allra tydligast framstår oviljan att undersöka alternativ genom ointresset när det gäller att se på konceptet benämnt VDH, som innebär deponering i mycket djupa borrhål.

Min slutsats är att SKB i desperation försöker försvara sitt koncept KBS-3V och valet av Forsmark som plats för slutförvaret. Om inte vetenskapligt grundat och praktiskt fullgången teknik för undersökning av berg- och lermaterial prövas av SKB och vägs in i ett uppgraderat koncept får man hoppas att idén med upparbetning av det använda kärnbränslet gör bygget i Forsmark onödigt.

För betraktaren vore det ofattbart om myndigheter och allmän opinion skulle komma att acceptera SKBs koncept.

Roland Pusch, Professor emeritus