”Det är tolkningarna – inte miljöforskningen som är problemet”

Fredrik Ardefors skriver i en debattartikel i Ny Teknik den 17 oktober att forskningsorganisationer inom miljöområdet presenterar hypoteser i stället för vetenskapliga forskningsresultat. Som exempel anges bland annat en rapport från IVL om hur däckgranulat från konstgräsplaner hamnar i haven och bidrar till förstörda havsmiljöer.

Vi på forskningsinstitutet Rise håller med Fredrik Ardefors om att det otvetydigt är så att forskningspublikationer måste vila på stabil grund, oavsett ämne och mottagare. Vi menar att så är fallet i den absoluta majoriteten av vetenskapliga artikelpubliceringar, och att frågetecken snarast uppstår på grund av olika perspektiv i tolkning av resultaten.

Vi kommenterar inte den enskilda rapporten, men konstaterar att däckens miljöpåverkan under lång tid varit föremål för oro, debatt och forskning.

Det är onekligen så att det i grunden finns ett problem i ett däcksystem där 27 liter råolja går åt att tillverka ett bildäck [1], det årligen tillverkas 1,5 miljarder däck i världen [2] och kasseras 14 miljoner ton [3].

Det vill säga, ett högvärdigt fossilt material specialanpassat för däck förpassas i en mycket snabb och stigande takt till olika sekundära och betydligt mer lågvärdiga användningsområden, däribland konstgräsgranulat och sprängmattor, eller i många fall direkt till förbränning.

En grundhypotes i forskning om material, livscykler och resurseffektivitet är att det är resurseffektivare och miljömässigt bättre att material och produkter används i sitt ursprungsskick och i sin ursprungstillämpning så länge som möjligt. I ett nu pågående projekt om tunga lastbilsdäck, som finansieras av Vinnova, tar vi – tillsammans med ett flertal partners från industri och forskning (däribland både SDAB och IVL) – fram och testar möjliga lösningar för att däckråvara faktiskt ska kunna användas som däck så länge som möjligt.

Detta innefattar regummering av däck i högre grad än vad som sker idag, användning av återvunnen däckråvara i nya däck och användning av sensordata för att kunna mäta däckets hälsa och optimera dess livslängd. Vi mäter också faktisk miljöpåverkan för de olika alternativen genom livscykelanalys.

Projektet kommer att ge oss vetenskapligt grundad kunskap om hur däckmaterial bäst kan användas som däck i så många högvärdiga livscykler som möjligt.

Debatten handlar allt för ofta om vad vi ska göra med “avfall”. Men både miljö- och affärsmöjligheterna ligger oftast tidigare i produktlivet, innan materialet har blivit avfall. I det här fallet betyder det att helt oavsett frågan om däckgranulatets miljöpåverkan bör vi faktiskt minska produktionen av däckgranulat. Genom att behålla däcken som däck längre. Det bevarar ekonomiskt värde i materialet, bidrar sannolikt till svenska arbetstillfällen och minskar definitivt miljöpåverkan från produktion.

Genom att lyfta blicken från avfall till värdebevarande kan vi snabbare göra framsteg mot en framtid där vi tar hand om jordens resurser så länge som möjligt i stället för att förbruka dem.

Ann-Charlotte Mellquist, Seniorforskare, Sustainable Business, Rise ICT Viktoria

Marcus Linder, Forskningsledare, Sustainable Business, Rise ICT Viktoria

Thomas Nyström, Forskare, Sustainable Business, Rise ICT Viktoria