”Dagens hållbarhet har fel perspektiv”

Häromveckan kunde vi läsa ett citat i Ny Teknik av en klimatexpert på WWF: ”Förutom omställningen till en fossilfri ekonomi behöver vi bland annat halvera matsvinnet och köttkonsumtionen och uppnå en mer hållbar konsumtion.” Det var en av minst flera hundra artiklar där begreppet ”hållbar” använts.

Organisationer och opinionsbildare tävlar om att sätta hållbarhet i centrum. Men många synes inte ha förstått begreppets innebörd, vilket kan påverka viktiga beslut och få farliga samhällseffekter på sikt.

Från och med 2017 måste alla stora företag ”hållbarhetsrapportera”, enligt ett regeringsbeslut. Fokus ska vara på miljön men även på sociala förhållanden, personal, respekt för mänskliga rättigheter och motverkande av korruption. Regeringen inte bara talar mycket om hållbarhet, de inför också nya lagar om det.

Inom forskningen är hållbarhetsbegreppet vanligt sedan länge. Det speglas av otaliga artiklar, böcker och konferenser. Nu i augusti exempelvis är Sverige värd för en internationell konferens om ”globala utmaningar och möjligheter för hållbar utveckling”.

Även i den allmänna debatten är hållbarhetsdiskussionen minst sagt intensiv. Under exempelvis årets Almedalsvecka användes ordet hållbar i beskrivningen av inte mindre än 1 028 seminarier. I DN:s temabilaga under Almedalsveckan var temat just hållbarhet. I den kunde man läsa om källsortering, att inte äta kött, onödig konsumtion, energieffektivisering, förnybar energi, koldioxidutsläpp, konsumtionens påverkan på naturen, med mera.

Efter att ha analyserat debatten i ett antal år är min slutsats att hållbarhet, i en klar majoritet av resonemangen, bara relateras till miljön. Fokus på klimatet är vanligare än fokus på till exempel ekologisk mångfald. Under det senaste året lyfter dock fler fram den sociala dimensionen. Slutsats: hållbarhet kopplas främst samman med klimat och miljö, alternativt med sociala frågor.

Problemet är att denna bild inte överensstämmer med begreppet såsom det definierades från början. Det var 1987 som man inom FN enades kring hållbarhetsbegreppet. Det definierades som en utveckling som tillgodoser dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillgodose sina behov.

Underlaget till FN:s definition var Gro Harlem Brundtlands rapport ”Our Common Future” 1987. I rapporten talades om ekonomisk, social och ekologisk hållbarhet. Alla tre delarna måste fungera i samklang för att hållbarhet ska uppnås.

Men Brundtland var långt ifrån först att inta ett hållbarhetsperspektiv. Sveriges genom tiderna mest kända forskare, Carl von Linné, insåg det. Av såväl hans ”Lapplandsresa” från 1732 som ”Systema naturae” från 1735 framgår att Linné kombinerade perspektiven ekonomi, biologi, mineralogi, hälsa och kultur. Inte minst var ekonomi centralt.

Varför är det då så viktigt att inte ensidigt fokusera på klimat, miljö och sociala dimensioner i hållbarhetsdebatten? Jo, ekonomiska dimensioner är lika samhällsviktiga. Det gäller på företagsnivå såväl som på samhällsnivå.

Under det senaste året har många lyft fram den intressanta satsning som stålföretaget SSAB gör för att få fram en produktionsprocess med kraftigt minskade koldioxidutsläpp. Artiklar och seminarier om detta är exempel på hur hållbarhet diskuteras från ett miljöperspektiv. Men är det ett rimligt perspektiv?

SSAB genomgick en svår ekonomisk kris 2015–2016 med många uppsägningar som följd. Företaget kunde till sist överleva krisen delvis tack vare nytt ägarkapital och inte minst G7-mötet i Japan 2016, som bidrog till importrestriktioner av billigt kinesiskt stål. Utan denna ekonomiska vändning är det tveksamt om SSAB haft möjlighet att investera i den nya klimatsmarta ståltillverkningen. Den ekonomiska dimensionen är alltså lika viktig som miljödimensionen.

Ekonomins betydelse är inte bara viktig för företag. Allvarliga samhällsproblem kan bli följden av att ekonomin blir pressad för enskilda människor. Främst handlar det om ett personligt lidande. Nobelpristagaren Dan Shechtman har beskrivit konsekvenser också i form av ökade flyktingströmmar såväl som stora konflikter och krig. Även FN har konstaterat att roten till elände såsom krig, våld och miljöförstöring är just fattigdom, alltså ekonomi. Fördärvet av Aralsjön och skövlingen i jakten på palmolja är bara ett par exempel.

Det är viktigt att balansera alla tre faktorerna i hållbarhetens triangel. En diskussion med tonvikt vid bara en eller två av hållbarhetens tre fundament är inte hållbar.

Per Frankelius, forskare vid Linköpings Universitet