Hållbar industri

Flaskhals hindrar innovationer

Ove Leichsenring, associerad partner Robotdalen och medlem av tankesmedjan Automathink. Foto: Automathink
Den mobila roboten från Opiflex, ett företag som gästkrönikören är engagerad i.

KRÖNIKA. Sverige investerar stora belopp i forskning och utveckling och är rankat som det mest innovativa landet i EU 2014. Som ett resultat av detta så startas det många nya spännande teknikföretag i Sverige.

Smolket i bägaren är att många av dessa företag har svårt att överleva den tidiga kommersialiseringsfasen. Om man granskar alla företag som varit med på Ny Tekniks 33-lista sedan starten för åtta år sedan så har 65 procent av företagen fortfarande röda siffror och långt kvar till lönsamhet. Problemet är ”dödens dal” – den första, kritiska perioden i ett nytt företags liv då kostnaderna för utveckling och marknadsföring är betydligt större än intäkterna. Det tar lång tid att etablera en ny produktinnovation på marknaden. Det vet jag av egen erfarenhet, dels från min tid på ABB Robotics, dels från mitt nuvarande engagemang i Robotdalen där jag hjälper ett uppstartsföretag genom kommersialiseringsfasen.

Arbetet med att kommersialisera en produktinnovation måste alltid börja med en intensiv kunddialog där man säkerställer att innovationen och tillhörande affärsmodell håller marknadsmässigt. Om resultatet blir positivt och det går att bygga en skalbar affärsmodell baserad på produktinnovationen så måste entreprenören på ett ganska tidigt stadium anställa personal.

Den genomförda kunddialogen leder ofta till att produkten måste modifieras och anpassas till kundkraven, vilket leder till en förnyad konstruktionsinsats. Marknadsföringen ska startas och genomförs oftast initialt med traditionell kundbearbetning, vilket innebär många kund­besök som ofta tar mycket längre tid än planerat.

Till sist så måste en fungerande produktion och distributionskedja etableras. Allt detta sammantaget gör att kostnaderna blir avsevärda innan ­företaget når ”break even”, det vill säga när företagets intäkter och utgifter är lika stora. Tillgång till finansiering i företagets tidiga skeden blir ­därför helt avgörande.

Entreprenören måste självfallet lägga in en stor portion egna medel i företaget, men dessa räcker oftast inte till för att ta företaget över ”dödens dal” som enligt min bedömning oftast kostar tio gånger mer än det ursprungliga forskningsprojektet. Det finns ett stort antal statliga och regionala aktörer vars syfte är att stötta företagen med kapital i tidiga skeden, men systemet är ­svåröverskådligt och bidragen är för små.

Privat riskapital vill trots namnet inte gärna ta några större risker eftersom företaget saknar kommersiell verifiering i uppstartsfasen. Det statliga riskapitalet är inte mycket bättre, år 2014 så avsattes mindre än 0,5 procent i företagens tidiga faser. Affärsänglar som bidrar med eget ­kapital och sina kunskaper om företagande är tyvärr sällsynta i Sverige.

Om Sverige vill skapa fler livskraftiga, innova­tiva teknikföretag så måste tillgången på risk­kapital och brygglån som ska sättas in i före­tagets tidiga faser öka kraftigt. Därför är det mycket glädjande och angeläget att regeringen nu föreslår att en ökad andel av det statliga riskkapitalet ska slussas över till i tidiga faser. Förhoppningsvis eliminerar det flaskhalsen i det svenska innovationssystemet.

Ove Leichsenring, associerad partner Robotdalen och medlem av tankesmedjan Automathink