Örnens flykt

2014-01-29 06:44  

Under decennierna runt förra sekelskiftet rådde en polarfeber som närmast kan jämföras med rymdyran på 1960- och 1970-talen. Sverige, Norge, Storbritannien och USA satsade både stora mängde pengar och nationell prestige på att bli först att nå polerna. Det gick inte alltid så bra. Den svenska Andrée-expeditionens misslyckade försök att nå Nordpolen med luftballong 1897 skildras i den Augustprisbelönade boken ”Expeditionen”.

Den stora ballongen rister och sliter i förtöjningslinorna i den byiga vinden. Under flera dagar har expeditionens tekniker varit sysselsatta med att hälla svavelsyra och järnfilspån i vätgasapparaten för att fylla ballongen med gas. Nu är allt klart, det enda vi väntar på är sydliga vindar som kan föra ballongen norrut.

Det är den 11 juli 1897 och vi befinner oss på Danskøya i nordvästra hörnet av Svalbardarkipelagen. Det är härifrån den svenske patentingenjören Salomon August Andrée och hans två oförvägna medhjälpare ska göra världens första försök att nå Nordpolen med luftballong. Väl där ska de släppa ner en boj med den svenska flaggan.

”Första gången” är kanske en sanning med modifikation. Redan för ett år sedan var de här. Under flera månader var ballongbesättningen startklar, men när vinden vägrade att gå mot syd och hösten nalkades fick försöket uppges. I slutet av september går solen ner för gott här uppe i Arktis, och sedan är det polarnatt fram till mars. Ingen bra säsong för Nordpolsfärder, varken till fots eller i luften.

Nu är de tappra aeronauterna alltså här igen. Den franskbyggda ballongen ”Örnen” av tredubbel silkesväv har i år tätats sedan det visat sig att gas läckt genom sömmarna. Så allvarliga har läckorna varit att en av de ursprungliga expeditionsdeltagarna, Nils Ekholm, har hoppat av projektet. ”Ballongen är undermålig och kommer att haverera”, lär den fräcka karln ha sagt till pressen.

Men Andrée är segerviss och hävdar att ballongen utan problem kan hålla sig i luften i över en månad. Och under den tiden ska väl aeronauterna både hinna komma till Nordpolen och vidare till bebodda trakter i Sibirien eller Alaska. Att finna en ersättare för Ekholm var för övrigt inget problem, tillägger Andrée. Bland ett trettiotal sökande utsågs till sist en ung man vid namn Knut Frænkel.

Nu ska ni inte tro att Örnen är en vanlig ballong, helt utsatt för naturens nycker och vindarnas godtycke. Nej då. Ballongen kan faktiskt styras upp till 30 grader från vindriktningen, detta tack vare en genial uppfinning av Andrée. Uppfinningen består i ett segel och tre släplinor som ska ligga an mot isen och hålla seglen stabilt i avsedd riktning. Därigenom kan ballongen segla snett i vinden.

Släplinorna kommer också att fungera som en sorts automatiskt höjdreglage. Ju större del av linorna som ligger mot isen desto mind-re vikt har ballongen att lyfta och vill därför stiga. Men ju högre den stiger desto större del av släplinornas vikt måste den bära, varför den åter vill sjunka till den finner ett jämviktsläge.

Nu har vinden äntligen svängt mot söder. Under de fåtaliga åskådarnas hurrarop klättrar de tre aeronauterna upp i ballongkorgen.

På ett tecken från Andrée kapas de sista förtöjningslinorna. Den frisläppta ballongen skälver till och kastas sedan av en vindby med full kraft mot ballonghusets trävägg. Ajajaj, bara den inte har blivit skadad.

Jag ser hur aeronauterna snabbt vräker ballastsäckar med sand överbord för att ge ballongen mer lyftkraft. Så höjer den sig alltmer tills den går klar för ballonghusets norrvägg.

En ny kastvind får ballongen att snabbt tappa höjd. Den passerar stranden, men därefter slår ballongkorgen i vattenytan med ett plask. Aeronauterna kastar alltmer ballast, och nu stiger Örnen äntligen mot skyn. Men stiger den inte lite väl fort?

”Herregud, De har tappat släplinorna!” ropar en ung dam med röd pälsfodrad mössa. Kanske en journalist som liksom jag sänts ut för att rapportera från uppstigningen.

”Utan linorna kan de inte styra ballongen”, fortsätter kvinnan. ”Det här går åt helvete. Vad väntar de på? De måste landa, annars väntar en katastrof!” Vi ser hur en ångbarkass som legat beredd med ångan uppe går norrut för full maskin för att bärga ballongen om den skulle nödlanda.

Men Örnen visar inga tecken på att gå ner. Nu är den uppe på mer än femhundra meters höjd, och rör sig snabbt mot nordost. Efter några minuter försvinner den i det arktiska diset.

33 år senare – den 5 augusti 1930 – befann sig fångstskutan Brattvaag från Ålesund på säljakt öster om Svalbard. Just det året var det förhållandevis lite is i området, och när man siktade en dittills okänd isfri ö beslöt man sig för att pröva jaktlyckan från land.

Plötsligt ropade en av jägarna till. På marken låg vad som varit två människokroppar, och den steniga marken var full med spridda rester av utrustning. Man hade hittat den försvunna Andréexpeditionens sista läger.

Besättningen lastade ombord kvarlevorna av expeditionsdeltagarna och så mycket de kunde av deras utrustning som inte var fastfrusen i isen.

Några dagar senare anlöpte de Tromsö med sin makabra last. Kropparna undersöktes av rättsläkare för att man skulle försöka slå fast dödsorsaken och vad som hade hänt.

Fyndet av expeditionens läger blev en världsnyhet. Några journalister hyrde en båt i Tromsö och reste på eget bevåg till Vitön, som den kommit att kallas, för att själva undersöka expeditionens sista läger. Nu hade resten av utrustningen tinat fram ur isen och kunde fraktas hem.

Bland de funna föremålen fanns både dagböcker och fotografiska plåtar som berättade om expeditionens öde. Redan efter två dygns flykt hade Örnen isats ned och tappat höjd. Ballongkorgen slog allt oftare mot isen, och expeditionsdeltagarna beslutade att landa för gott. I nästan tre månader drog de sedan sina tunga slädar med proviant och utrustning söderut över packisen tills de den 6 oktober gick i land på sydspetsen av den okända istäckta Vitön. Solen hade gått ner, och de förberedde de sig för att övervintra för att nästa vår fortsätta färden mot bebodda trakter.

Men något inträffade i lägret, något som kostade expeditionsdeltagarna livet. Plötsligt upphör dagboksanteckningarna. Vad hände?

1931, året efter fyndet av expeditionens sista läger, publicerades deltagarnas dagboksanteckningar och expeditionens fotografier i en dokumentär bok med titeln ”Med Örnen mot polen”. Boken såldes i stora upplagor och översattes till en rad språk. Den kan läsas gratis på Litteraturbanken.se Där finns också Nils Strindbergs fotografier från isvandringen.

Författarinnan, illustratören och läkaren Bea Uusma berättar hur hon på en sällsynt tråkig middagsbjudning för femton år sedan av en ren slump hittade ”Med Örnen mot polen” i en bokhylla. Efter att ha bläddrat i boken fastnade hon i historien och stal boken med sig.

Sedan dess har hon varit besatt av Andrée-expeditionen och dess öde. Hon har begett sig till Svalbard och Danskøya. Hon har lyckats krångla sig med en svensk polarexpedition med isbrytare till Nordpolen. Hon har klättrat omkring på Vogelsang, den sista ön i Svalbardarkipelagen som Örnen flög över, på jakt efter ett kärleksbrev som Nils Strindberg enligt egen utsago kastade ned (dock utan att hitta det). Ja, hon har till och med lyckats ta sig till stranden på Vitön för att med egna ögon inspektera expeditionens sista lägerplats.

I sin bok ”Expeditionen – min kärlekshistoria” berättar hon om sin personliga relation till expeditionen och mysteriet med deltagarnas plötsliga död på Vitön. Hon gör en noggrann medicinsk analys av möjliga dödsorsaker, och avfärdar i rask takt såväl kolmonoxidförgiftning, förgiftning av alger, skärbjugg, trikiner och A-hypervitaminos som botulism, blyförgiftning och död genom skottskador.

Vad blir det då kvar? Vad kan ha orsakat de oförvägna aeronauternas död?

Det får ni själva läsa i boken. Och varför inte samtidigt passa på att läsa om Per-Olov Sundmans utmärkta roman ”Ingenjör Andrées luftfärd”?

Kaianders Sempler

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

Här är reglerna för kommentarerna på NyTeknik

  Kommentarer

Dagens viktigaste nyheter

Aktuellt inom

Debatt