Det Harvardforskarna vill undersöka närmare är något som kallas solstrålningsmodifiering. Teorin är att man genom att tillföra partiklar, exempelvis kalciumkarbonat, i molnen kan begränsa mängden solstrålar som tränger igenom. Foto: Martin Barraud/Caia Image/TT och Jonas Askergren

Manipulation av klimatet med geoengineering – är det på väg att slå igenom?

2021-06-10 06:00  

En galen och potentiellt farlig idé eller en möjlig klimaträddare? Geoengineering tar plats i debatten och i forskning på universitet – men är fortsatt kontroversiellt.

Ania Obminska

Ballongexperimentet i Kiruna som inte blev av

Var projektet nu äntligen nära att lyfta? Harvardforskarna hade kommit överens med svenska Rymdaktiebolaget SSC. I juni 2021 skulle forskarna, om allt gick vägen, kunna skicka upp en testballong, stor som ett 12-våningshus, 20 kilometer upp i luften från den svenska rymdbasen Esrange. 

Försöket skulle bli ett led i att undersöka möjligheten att stoppa den globala uppvärmningen genom att blockera solens strålar, en metod som ryms inom begreppet ”geoengineering” – en storskalig och avsiktlig manipulering av klimatet. Men i slutet av mars i år stod det klart att uppskjutningen drygt fyra mil nordost om Kiruna skulle ställas in.  

– Vi har konstaterat att frågan behöver diskuteras mer, i vetenskapliga kretsar och i samhället i stort. Då har vi beslutat att det inte är lämpligt att genomföra en flygning, sa Stefan Gustafsson, strategichef vid SSC, som driver den svenska rymdbasen Esrange, till nyhetsbyrån TT om beslutet. 

Läs mer: Geoengingeering-försök i Kiruna ställs in efter protester

Det Harvardforskarna vill undersöka närmare är något som kallas solstrålningsmodifiering. Teorin är att man genom att tillföra partiklar, exempelvis kalciumkarbonat, i molnen kan begränsa mängden solstrålar som tränger igenom. På så sätt skulle man reflektera bort värme, och därmed också kyla av jorden. 

En farhåga från kritikerna är att vi inte kan veta vilka konsekvenser en sådan här teknik kan medföra, i form av exempelvis förändrade nederbördssystem.

David Keith är professor i tillämpad fysik och en del av Scopex-projektet vid amerikanska Harvard-universitetet. Foto: Harvard/Pressbild

David Keith är en av Harvardforskarna bakom projektet som kallas Scopex. Han förklarar för Ny Teknik att det står långt ifrån klart att solstrålningsmodifiering är något som vi borde använda oss av. Men han tycker att vi behöver utforska metoden.

– Den stora frågan är om det är möjligt att använda det här på ett sätt som ger verkliga, stora fördelar. Och det finns bevis för att det är så. Studier som har tittat på globala rättvisefrågor visar att fördelarna kan vara större för fattiga och människor som bor i varmare länder på södra halvklotet, säger han till Ny Teknik.

Läs mer: Harvard-experiment vid Esrange möter protester

Han tror att människor i Sverige eller i Kanada (där han befinner sig vid tidpunkten för vår intervju) tycker sig ha råd att vara lite mer riskobenägna. Det är inte vi som kommer att drabbas hårdast av klimatförändringarna. 

– Det finns forskning som pekar mot att länder som Kanada och Sverige faktiskt skulle kunna dra nytta av lite uppvärmning. Men vi måste tänka på dem som kommer att lida mest av klimatförändringarna, de som befinner sig i de varmaste klimaten och som riskerar ännu högre medeltemperaturer. De här teknikerna skulle kunna hjälpa dem allra mest, säger han. 

Så tog sig geoengineering in i klimatpolitiken

I sin avhandling från 2019 vid Lunds universitet beskriver statsvetaren Ina Möller hur geoengineering blev politik. Hon förklarar att teknikområdet fram till mitten av 00-talet var närmast tabubelagt. Sedan började det alltmer att betraktas som något relevant i den internationella klimatpolitiken. Vad låg bakom det här skiftet?

Diskussionerna om klimatets “tipping points” och bristande åtgärder motiverade behovet att tänka på stratosfärisk aerosol-injektion, förklarar hon.

– Runt 2006 började vissa forskare, från industrialiserade länder, och andra aktörer med inflytande att prata om att vi behöver injicera partiklar i stratosfären som en klimatåtgärd. De fick gehör för sina idéer. Detta bidrog till ett förändrat samtalsklimat, säger Ina Möller till Ny Teknik.

Det gav också upphov till nya forum för samtal om geoengineering, och mer plats till dem som ville diskutera och studera tekniken.

– Det blev en växande community som utgick från en beskrivning av en klimatkris och en politik kring utsläppsminskningar som inte fungerade tillräckligt bra. Det var därför man behövde titta på de här teknikerna, ansåg de. De som trodde på det här stöttade varandra och såg sig själva som del av ett narrativ där de skulle kunna rädda världen, säger Ina Möller.

Läs mer: Kontroversiellt solexperiment godkänns i Sverige

Geoengineering var fortfarande kontroversiellt, och ingen sa att det skulle vara den ultimata lösningen. Men slutsatsen var ändå att man behövde undersöka metoden mer i detalj, utifall att den skulle behövas. Samtidigt hade de som var kritiska mot geoengineering svårt att göra sin röst hörd.

– Det kan vara svårt att ifrågasätta idén om forskning som ett sätt att få mer kunskap, och för forskare att säga att det finns saker man inte ska forska på, säger Ina Möller.

De senaste åren har geoengineering hamnat allt högre upp på agendan, och allt fler människor med makt och inflytande säger att vi behöver titta närmare på tekniken. Framför allt om vi inte kommer att kunna hejda klimatförändringarna på andra sätt. 

– Det som irriterar mig med det argumentet är att man beskriver geoengineering och framför allt att injicera partiklar i stratosfären som en plan B. Om vi använder aerosoler men inte lyckas minska våra utsläpp av växthusgaser, då förbinder vi oss till en tillvaro där vi måste injicera partiklarna i stratosfären för alltid, säger Ina Möller.

Ina Möller är statsvetare och forskare vid nederländska Wageningen-universitetet. Hon skrev sin avhandling om hur geoengineering blev politik vid Lunds universitet.  Foto: B Oostenrijk

Hon förklarar att om man plötsligt skulle sluta injicera aerosolerna medan vi fortsätter släppa ut växthusgaser, så riskerar medeltemperaturen också att öka snabbt. Mycket snabbare än vad den ökar i dag. Ekosystemen skulle inte hinna anpassa sig. 

– Det underliggande antagandet när man kallar solstrålningsmodifiering för en plan B är att vi kan använda det om vi inte lyckas med vår plan A, det vill säga att minska utsläppen. Men faktum är att plan B bara kan fungera om även plan A gör det, säger hon.

Ina Möller menar att de som förespråkar geoengineering har en underliggande pessimistisk syn på politikens och samhällets förmåga att svara på klimatförändringarna. Samtidigt har de en väldigt optimistisk syn på möjligheten att minska utsläppen efter att solstrålningsmodifieringen är på plats. 

En fråga som hon inte tycker har diskuterats tillräckligt är vem som skulle ta ansvar för att upprätthålla en teknik som geoengineering. Man behöver också sätta tekniken i en större kontext, genom att titta på vilka förhållanden som skulle rättfärdiga verkställandet av den, och undersöka hur den är relaterad till andra klimatfrågor. 

– Att försöka hejda och anpassa oss till klimatförändringarna är något alla måste ta ansvar för. Geoengineering skulle sannolikt skötas mer centraliserat, och innebära att en aktör skulle hållas ansvarig om metoden skulle resultera i dåligt väder, som långa perioder av torka eller översvämningar, vare sig det orsakades av geoengineeringen eller inte, säger Ina Möller. 

Det hela är för komplext för att veta exakt orsak och verkan, förklarar hon.

–  Det skulle bli ett politiskt problem, och riskerar att leda till konflikter.

Ina Möller, som i dag är verksam vid nederländska Wageningen-universitetet, ser dock ett värde i att förstå hur lokala former av tekniken skulle kunna bidra till att lösa lokala problem.

– Om geoengineering kan funka som ett plåster för att lösa ett specifikt problem, i ett specifikt område och bara används under en kort tid, då kan jag se en roll för det. Men jag tycker inte att det borde vara något vi har med i våra beräkningar just nu. Då kommer man att avleda fokus från att reducera utsläppen, säger hon.

Den svenska idén: Miljontals rymdparasoll

Christer Fuglesang, professor i rymdfysik och föreståndare för KTH Rymdcenter, tycker liksom David Keith att vi behöver undersöka geoengineering närmare. Han har fungerat som teknisk rådgivare för Scopex-projektet, men har också en egen idé som han jobbar med.

– Jag har funderat på geoengineering i drygt 1,5 år nu, utifrån tanken om att placera något i rymden som kan stoppa solstrålar, och har jobbat fram ett koncept för det, berättar han för Ny Teknik.

Fakta: Ania Obminska. Grafik: Jonas Askergren. Foto: TT/Martin Barraud/Caia Image Källa: SMHI

Han tittar på möjligheten att minska värmeinflödet till jorden med hjälp av miljontals miktometertunna, stora segel, ibland kallas de parasoll, i rymden. Dessa skulle ligga så långt bort från jorden, ungefär en hundradel av avståndet från jorden till solen, att vi inte skulle kunna se dem härifrån. De skulle därmed inte heller ge någon synlig skugga.

– Utifrån de antaganden som vi har gjort skulle det vara billigare med ett sådant här system än de kostnader det skulle innebära att den globala medeltemperaturen stiger från 2 till 3 grader, säger Christer Fuglesang.

Precis som David Keith menar han att det inte är helt klart att man ska använda sig av geoengineering. Men att vi behöver forska på tekniken och vara förberedda på att den kan behövas. Det skulle också kräva viss teknikutveckling, bland annat i form av bättre och billigare raketer som går att återanvända för att skicka upp seglen i rymden.

– Vi skissar på att man skulle börja skicka upp seglen kring 2040, och det skulle ta drygt 20 år för att få allt på plats. Under tiden kommer det att krävas många raketuppskjutningar, knappt femtio om dagen att jämföra med dagens drygt hundra per år. Vi är inte vana vid att tänka i den storleken i dag, men det är mer en mental än en teknisk utmaning, säger Christer Fuglesang.

Han säger att investeringarna det här skulle innebära är att jämföra med pengarna som pumpas in globalt nu för att återhämta sig från pandemin. 

Fuglesang: Testparasoll om två år

En viktig fördel med solseglen är enligt Christer Fuglesang att det inte behöver vara en permanent lösning. Man kan flytta på dem om de inte längre behövs. Han menar att tillföra aerosoler i atmosfären i så fall kan vara ett större problem, eftersom man inte riktigt vet vilka biverkningar dessa kan få på sikt.

– Helt klart är det så att en del oroar sig för riskerna med geoengineering, att man ser det som en lösning som gör att man inte fokuserar tillräckligt mycket på andra, som att sänka utsläppen av koldioxid. Men jag tror inte att det är så, utan att det bästa sättet är att försöka hålla två tankar i huvudet samtidigt.

Christer Fuglesang Foto: Tommy Holl/TT

En av farhågorna med solseglen är att det skulle kunna påverka fotosyntesen negativt, eftersom växterna skulle få mindre solenergi. Christer Fuglesang säger att han har funderat kring detta, och på hur tekniken även kan minska mängden sol till solpaneler.

– Det är lätt när det kommer något nytt att man fokuserar mer på de negativa aspekterna, i stället för fördelarna. Det blir ofta inte så välbalanserat. Men ja, det här måste man titta närmare på, säger han.

Christer Fuglesangs förhoppning är att kunna göra ett demonstrationsexperiment där man bygger en första mindre variant av ett parasoll. Detta för att se hur man kan få det från omloppsbana runt jorden till Lagrangepunkt 1, och göra tester om det. Om försöket är möjligt att genomföra eller inte menar han beror mest på pengar. 

– Om jag fick alla pengar jag behövde till detta i dag skulle jag förmodligen kunna skicka upp en testparasoll om två år, säger han.

Harvardforskaren: ”Inget komplicerat problem har en enda lösning”

Grovt beräknat skulle stratosfäriska aerosoler räcka i ungefär 1,5 år. Det är en fördel, enligt David Keith. Detta eftersom det då blir lättare att justera mängden över tid. Men slutar man tillföra partiklarna skulle också den kylande effekten på planeten upphöra.

– Ja, det är sant. Men det är sant för alla möjliga slags interventioner. Målet med geoengineering är definitivt inte bara att göra något åt den globala medeltemperaturen. Det etiska och förnuftiga målet är att göra något åt de viktigaste klimatfarorna, på ett så rättvist sätt som möjligt, säger han.

David Keith lyfter här fram förändringar i vattentillgång, förändringar i högstatemperaturer, förändringar i skördar och förändringar i havsvattennivån. 

– Inget komplicerat problem har en enda lösning. Som jag ser det finns det fyra stora åtgärder vi kan göra för klimatet. Vi måste minska utsläppen, det är säkert. Sedan bör vi kanske ta bort koldioxid från atmosfären, kanske använda solstrålningsmodifiering och sedan göra lokala anpassningsåtgärder. 

Vägen framåt som David Keith ser det är att inrätta ett brett forskningsprogram som tittar på geoengineering ur olika synvinklar.

– Vissa organisationer är säkra på att de här teknikerna är destruktiva och inte bör forskas på, vilket jag antar är samma sak som att säga att sådan forskning borde förbjudas. Jag förstår inte hur man kan vara så säker på vad tekniken kan leda till. Varifrån kommer den kunskapen? Det finns ett etiskt ansvar att försöka förstå de här sakerna bättre, att förstå var de kan fungera och vilka riskerna är, på grund av de potentiella fördelarna.

David Keith har inte förlorat hoppet om att försöken med testballongen kan återupptas i Sverige, även om det blir senare än planerat. Åsikter förändras, sammanfattar han. 

– För mig är det viktigt att säga att de som forskar om geoengineering, och det är många runt om i världen, är väldigt oroliga för klimatförändringarna. De tittar inte på det här för att undvika utsläppsminskningar. Och det finns stora miljögrupper, framför allt i USA, som stöttar den här forskningen. Det är viktigt att folk vet det.

Experterna i reportaget 

David Keith är professor i tillämpad fysik och en del av Scopex-projektet vid amerikanska Harvard-universitetet som utforskar potentialen för geoengineering genom solstrålningsmodifiering. 

Ina Möller är statsvetare och forskare vid nederländska Wageningen-universitetet. Hon skrev sin avhandling om hur geoengineering blev politik vid Lunds universitet. 

Christer Fuglesang är professor i rymdfysik och föreståndare för KTH Rymdcenter. Han undersöker möjligheten att minska värmeinflödet till jorden med hjälp av miljontals segel i rymden. 

Fler exempel på geoengineering

Geoengineering är en storskalig och avsiktlig manipulering av planetens klimat. Det finns två övergripande idéer för geoengineering:

1. Att minska solstrålningen så att mindre energi från solen tas upp vid jordens yta. Det kan till exempel handla om att använda sig av speglar i rymden, odla ljusa grödor för att öka markytans reflektionsförmåga eller öka molnigheten genom att tillföra partiklar.

2. Den andra övergripande idén handlar om att öka upptaget av växthusgaser från atmosfären. Detta kan ske genom att exempelvis öka planteringen av växter, fånga in koldioxid i atmosfären på mekanisk väg eller använda sig av beccs – bioenergy with carbon capture and storage. Den sistnämnda metoden innebär att koldioxiden först tas upp genom odling av biomassa. När man utvinner energi ur biomassan frigörs kol. Denna fångas upp och lagras.

Bland de uppenbara problem som pekas ut med geoengineering finns:

• Att injicera partiklar i stratosfären kan bidra till att bryta ned ozonskiktet.

• Att temperatur och nederbörds-mönster kan förändras.

• Att vi riskerar att bli beroende av tekniker som måste underhållas under många sekel.

 

Källa: SMHI

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer