Morgonen den 26 juli 1963 skakade marken i den jugoslaviska delrepubliken Makedoniens huvudstad Skopje. Större delen av staden förstördes i en av de mest förödande jordbävningen som inträffat i Europa under historisk tid. Skalvet hade styrkan 5,88 på Richterskalan. Jordbävningen fick stor uppmärksamhet internationellt, inte minst för att Skopjes nybyggda lyxhotell rasade ihop som ett korthus, och en hel del utländska turister fick sätta livet till.
I änden av Boulevard Makedonika i Skopjes centrum står ruinen av den gamla järnvägsstationen, numera inhysande konsthall och arkeologiskt museum. Stationsklockan på fasaden visar fortfarande sjutton minuter över fem, tiden då jordbävningen inträffade och klockan stannade. Nu har marken åter börjat skälva under makedonernas fötter. Den här gången finns risken för att hela landet kan spricka i bitar. Albansk gerilla från Kosovo har gått över gränsen och ockuperat byar och attackerat makedonska poliser och gränsvakter. Går det riktigt illa kan landet dras in i ett uppslitande inbördeskrig. Republiken Makedonien klarade sig undan de uppslitande jugoslaviska krigen med blotta förskräckelsen. 1991, när den jugoslaviska armén var fullt sysselsatt med att bombardera Kroatien, passade man på att snabbt träda ut ur den jugoslaviska federationen. Genom att inte ödsla pengar på att bygga upp en stark armé har man lyckats klara budgeten, och under de senaste åren har man haft ett uppsving i ekonomin. Arbetslösheten har minskat, industrin har fått fart och landet har öppnats för utländska - läs grekiska - investeringar. Republiken Makedonien är ett multietniskt land. Inte mycket mer än hälften av landets dryga två miljoner invånare utgörs av slavisktalande makedoner. Den albanska minoriteten uppgår till cirka 30 procent av befolkningen. Dessutom finns här vlaker, turkar, serber, zigenare och greker. Idag består regeringen av en koalition mellan de albanska och slav-makedonska nationalistpartierna. Denna oheliga allians har till allmän förvåning fungerat utmärkt i flera år, men den är fortfarande bräcklig till sin konstruktion. För tvåhundra år sedan drog Napoleons arméer fram över Europa, och med dem spreds idéerna från franska revolutionen. Feodalismen slets upp med rötterna, och ett nytt rättssystem infördes där individen garanterades rätten till liv och egendom och likhet inför lagen. Ett upplysningens Europa föddes ur spillrorna av krigen. Europeerna blev individer. Men Napoleons arméer kom aldrig så långt som till Balkan eller till Syditalien. Är det därför som klansamhällen och maffia kunnat överleva bland albaner och sicilianare? Och är det för att upplysningens idéer aldrig slog rot där som Albanien och Kosovo mer påminner om Nordafrika än om Europa? Här är det klanen och kollektivet som står i centrum, inte individen. Idag har FN, Nato och Osse invaderat Balkan med sina horder av soldater och biståndsarbetare. Deras syften är i och för sig vällovliga. Det gäller att stoppa strider och blodsutgjutelse och införa ett demokratiskt styrelseskick av västeuropeisk modell. Äntligen ska upplysningens idéer spridas till de avlägsnaste bergsbyarna i Bosnien och Kosovo. Men det går trögt. Klanhövdingarna i Kosovo ger inte upp sina privilegier och sin makt hur som helst. Och UCK-gerillan tänker inte frivilligt lämna ifrån sig alla sina vapen. Inte i ett land där ekonomin fullständigt havererat, där industrin står stilla och där ingen vet vad som kommer att ske i framtiden. För hur ska det bli? Ska Kosovo brytas loss från Serbien och tillåtas bli en självständig stat, eller kommer området att lämnas tillbaka till makthavarna i Belgrad? Det kommer albanerna inte att acceptera, och så länge det finns en utbredd arbetslöshet finns det mängder av sysslolösa unga män som gärna tar till vapen. Dels för sakens skull, dels för att det ger dem status och makt i den egna gruppens ögon och dels för att det ger dem möjlighet att med bössan i hand genomdriva diverse skumma men lönsamma affärer. De kosovoalbanska "terroristerna" som nyligen attackerat makedonska gränsvakter och poliser hävdar att landet på den makedonska sidan av gränsen egentligen är en del av Kosovo. På sätt och vis har de rätt. Under Tito-tiden gjordes nämligen en del gränsjusteringar. Några områden som under den turkiska ockupationen varit delar av Kosovo tillföll då Serbien och Makedonien. Det gäller bland annat Presevo-dalen, ett område på den serbiska sidan som gerillan gör anspråk på, och där både huvudvägen och järnvägen söderut från Belgrad mot Athen går. Men inga gränser ska ritas om, det är man rörande överens om i såväl FN som andra internationella organisationer. Så den albanska gerillan står ensam och har inget stöd någonstans i världen för sina krav på gränstrakterna. Men om hårda strider blossar upp mellan makedonsk militär och albansk gerilla kommer brushuvuden ur Makedoniens albanska minoritet säkert att sluta upp bakom sina fränder, för blod är trots allt tjockare än vatten. Makedonien kan då bli ett nytt Kosovo, med nya etniska rensningar och ytterligare en militär intervention av Nato som följd. Det vore en tragedi för detta vackra land som nu äntligen har lyckats komma på fötter. När ska Balkan på allvar integreras i Europa och världsekonomin? Kanske vore det bästa om man kunde snabbansluta hela området till EU. Som man säger i England: If you can't beat them, join them.
