Är du neandertalare?

2011-05-31 23:00  

De utdöda neandertalarna lever vidare i våra celler. Analys av neandertalmänniskans genom tyder på att alla moderna människor utom afrikanerna har några procent neandertalgener i sin arvsmassa.

Bara tio år efter att man med avancerad teknik lyckats kartlägga levande organismers genom har man lyckats göra samma sak med utdöda djur, som dronten och mammuten. Men inte nog med det. Ett team under ledning av den estnisk-svenske forskaren Svante Pääbo kunde 2010 publicera de första resultaten av en analys av neandertalmänniskans genom.

Nu hävdar Svante Pääbo och hans team att neandertalarna lever vidare i våra celler. Mellan 1 och 4 procent av våra gener är av neandertaltyp.

Upptäckten av neandertalmänniskan skapade sensation i 1800-talets forskarvärld. Det första fyndet var ett kranium som hittades 1856 i Neandertal i närheten av Düsseldorf. Ursprungligen trodde man att det handlade om en missbildad soldat som stupat i Napoleonkrigen, men snart insåg man att det rörde sig om en över 30 000 år gammal skalle av en dittills okänd människoart, vilken av forskarna fick namnet homo neanderthalensis. Det visade sig att rester av neandertalmänniskor faktiskt hittats tidigare, i grottor både i Spanien och Sydfrankrike, men utan att man hade förstått vad det var.

Sedan dess har en mängd skelettfynd av neandertalmänniskor gjorts, från Gibraltar via Israel och Mellanöstern till Centralasien. Neandertalmänniskan var en människoart skild från oss som levde i Sydeuropa och västra Asien under några hundratusental år fram till att den dog ut för ungefär 30 000 år sedan.

Neandertalmänniskan skilde sig från oss moderna människor genom en grövre benstomme och en skalle med utpräglade valkar över ögonen. Käkpartiet saknade den utskjutande haka som modena människor har. Hjärnans volym tycks ha varit lika stor eller till och med något större än hos den moderna homo sapiens.

Man antog till en början att neandertalarna var ett slags länk i evolutionen, ett mellanting mellan människoapor och människor, men det har visat sig vara felaktigt. Människan härstammar inte alls från aporna, utan från med människoaporna gemensamma urfäder, varav den senaste – urfadern till människorna och chimpanserna – levde för runt sex miljoner år sedan. Neandertalmänniskan skiljde sig från vad som senare skulle bli homo sapiens för runt en halv miljon år sedan.

Under några tiotusental år levde neandertalarna samtidigt och kanske parallellt med oss. Den moderna människan anses ha uppstått i Afrika för bortåt 200 000 år sedan. För 60 000–100 000 år sedan utvandrade en grupp människor till Mellanöstern, och därifrån spridde de sig sedan över världen. En migration skedde österut längs södra Asien och ner över de indonesiska öarna till Australien, en annan våg gick nordost över Sibirien till Berings sund, över till Alaska och sedan ner genom Nord- och Sydamerika ända till Eldslandet. En tredje våg gick norrut och västerut till Europa i takt med att landisen drog sig tillbaka.

De moderna människorna bör alltså ha stött samman med neandertalmänniskorna under sin migration ut från Afrika. Men varför dog neandertalarna ut? Blev de utkonkurrerade av de moderna människorna? Kom det till väpnade konflikter mellan de två grupperna, och neandertalarna helt enkelt dödades? Eller dog de ut på grund av klimatförändringar eller för att de blev smittade av någon dödlig farsot som de moderna människorna fört med sig från Afrika?

Den finlandssvenske paleontologen Björn Kurtén (1924–1988) intresserade sig mycket för problemet, och han skrev två spännande romaner om mötet mellan neandertalarna och de nya invandrarna från Afrika – Den svarta tigern och Mammutens rådare (finns på biblioteket). Kurténs tes var att de två människoarterna visserligen kunde para sig men fick steril avkomma, analogt med mulor och mulåsnor.

Senare års forskning tyder emellertid på att Kurtén hade fel, och att neandertalare och moderna människor visst kunde få livsduglig avkomma.

I maj 2010 publicerade en forskargrupp under den svenske paleogenetikern Svante Pääbo vid Max Planckinstitutet i Tyskland de första analyserna av neandertalmänniskans genom. Man hade tagit material från benrester från tre neandertalindivider funna i grottor i Kroatien och Spanien och lyckats sekvensera 4 miljarder av ungefär 6 miljarder baspar. Att man över huvud taget lyckats få fram någon genetisk information ur 34 000 år gamla benrester är en bedrift, inte minst eftersom det dna man ursprungligen fick fram till över 90 procent kom från bakterier och mikroorganismer som invaderat kropparna efter döden. Men med avancerade metoder lyckades man alltså bli av med föroreningarna och sekvensera en stor del av neandertalgenomet.

Resultatet presenterades i en artikel i Science, och visade att neandertalmänniskans genom skilde sig från vårt på en rad punkter. Men det visade sig också till allas stora förvåning att moderna människor utanför Afrika tycks bära på mellan 1 och 4 procent neandertalgener. Det finns genvarianter av neandertaltyp i alla naturfolk i Europa, Asien, Nord- och Sydamerika, Australien och Oceanien, men inte hos san-folket i Kalahari eller yorubafolket i Senegal.

Hur kan detta komma sig? Den närmast liggande förklaringen är att den moderna människan under början av sin migration blandat sig med neandertalarna, och att deras gemensamma avkomma sedan fört några av deras gentyper vidare ut över världen.

Hur är det då, skulle vi känna igen en neandertalare om vi mötte en på bussen? Nej, knappast, hävdade Björn Kurtén. Jodå, utan tvekan, hävdar den finlandssvenske konservatorn Eirik Granqvist som menar att neandertalarna såg ut ungefär som trollen i gamla folksagor, stora och grova och med breda uppnäsor. Han har under många år arbetat med utställningar både i Finland och Sydfrankrike där han gestaltat neandertalmänniskor i naturlig storlek.

I Alès utanför Nîmes finns ett populärt utflyktsmål kallat Prehistorama, där Eirik Granqvist byggt dioramor som visar neandertalarnas liv och leverne.

Eirik Granqvist är också en av dem som anser att det bott neandertalmänniskor i Österbotten under den senaste integlacialen, som började för ungefär 120 000 år sedan. Fynd av en bearbetad sten i den så kallade Varggrottan vid Kristinestad ses som bevis på att grottan var bebodd av neandertalare.

Dordognedalen öster om Bordeaux är Europas verkliga Mecka för stenåldersfantasten. Här ligger en mängd fyndorter och neandertalboplatser tillhörande den så kallade moustérienkulturen. Men här levde också människor av modernare typ. Under ett klipputsprång vid den lilla järnvägsanhalten Cro-Magnon utanför staden Les Eyzies fann en paleontolog vid namn Louis Lartet 1868 fem 33 000 år gamla människoskelett, de dittills äldsta av modern typ – cromagnoner.

Inte långt från Cro-Magnon ligger Lascaux med sina 17 000 år gamla grottmålningar. Turisterna bjuds även på en rad andra utflyktsmål i trakten, inte minst den popuära Prehisto Parc, där man kan få se neandertalmänniskor i naturlig storlek jaga älg och grottbjörn mitt i den sydfranska skogen.

Kaianders Sempler

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt

Läs mer