Innovation
Raser finns inte genetiskt
Annons
Av Birgit Andersson 08-796 66 00
Forskningen på människans gener ger inget stöd åt indelningen i raser. De genetiska skillnaderna inom en ras är större än dem som finns mellan raserna. Det konstaterar molekylärbiologer inom Hugo-projektet.
Därmed raseras gamla historiska föreställningar om att människans yttre avspeglar hur vi ser ut inuti.
- Det finns inga som helst vetenskapliga hållpunkter för att vissa "raser" har gener som andra saknar, säger Ulf Pettersson, professor i medicinsk genetik vid Uppsala biomedicinska centrum och tidigare medlem i Hugo-projektets styrelse. Projektet har som uppgift att kart-lägga människans hela arvsmassa - ungefär 100 000 gener.
Alla människor har samma uppsättning av gener. Att vi ändå är olika beror på att dessa gener finns i olika varianter, så kallade alleler.
Allelerna kombineras slumpmässigt vid nedärvningen.
Med modern genteknik kan fors-karna nu titta på denna varation och konstatera att det exempelvis finns vissa punkter i DNA som är olika.
- Ungefär var tusende nukleotid kan skilja mellan två människor, säger Ulf Pettersson.
- Men det är svårt att hitta något som är unikt för förslagsvis en afrikan, en svensk eller en kaukasier. Däremot varierar frekvenserna av olika genvarianter i skilda populationer.
- Dessutom finns det en mycket större variation av genvarianter inom exempelvis gruppen afrikaner, än vad som kan påvisas om man jämför afrikaner och européer.
Att vi ser olika ut beror på att det under historiens gång uppkommit mutationer. I vissa fall har det också skett en selektion för vissa alleler som har med överlevnad att göra.
Lever man exempelvis runt ekvatorn, är det en fördel att vara mörk i huden eftersom pigmentet skyddar mot solen.
Det faktum att skyddet mot UV-strålning är så effektiv är däremot en nackdel i solfattiga länder. Kroppen tillförs D-vitamin via UV-strålningen, och om kroppen inte kan ta tillvara på merparten kan det leda till bristsjukdomen engelska sjukan där skelettet deformeras.
- Den stora variationen finns inom den så kallade "rasen", förklarar Ulf Pettersson. Det finns ingen så kallad rasgen och genetisk kunskap gör det därför inte längre hållbart att prata om raser.
Ur biologisk synpunkt blir alltså gränsdragningen mellan folkslag och raser meningslös.
Men under senare tid har det pratats mycket om biologiska vapen, riktade mot en speciell grupp. Vapen som inte längre kan sägas vara "den fattiges vapen", utan vapen konstruerade med dyr modern bioteknik.
Är det överhuvud taget möjligt att göra riktade vapen när vi alla är varianter av samma gener?
- Man kan inte hitta något biologiskt vapen som träffar bara exempelvis serbier, svarar Ulf Pettersson. Men man skulle kunna utnyttja förhållandet att allelfrekvensen varierar i vissa folkgrupper.
- Frekvenserna av vissa alleler skiljer sig mellan populationer och det skulle man teoretiskt kunna utnyttja för att få starkare effekter av ett biologiskt vapen i en viss befolkningsgrupp.
Det finns de som påstår att exempelvis japaner skulle tåla alkohol sämre än andra folkgrupper. Hur förklarar genetikerna det?
- Förmågan att bryta ned alkohol är delvis genetiskt styrd och det finns skillnader därvidlag mellan etniska grupper, säger Ulf Petterson. I en viss befolkning kan individer med en nedsatt nedbrytningsförmåga vara överrepresenterade.
Nu går genteknikerna inom Hugo vidare i sin jakt efter människans historia. Projektet Human Genome Diversity Project, genteknikernas egen arkeologiska "utgrävning", är under planering.
Genom att analysera förekomsten av olika alleler inom olika folkgrupper och populationer, hoppas fors-karna få besked om sådant som folkvandringar, katastrofala befolkningsminskningar eller hur individrika vissa grupper varit.
Det blir ett slags kulturhistorisk genanalys vid sidan om det arbete som utförs av antropologer, lingvister och historiker. Men det nya projektet har också mötts av skepsis.
Som i andra sammanhang inom biotekniken kommer hanteringen av gendatabaserna att hamna i fokus. Det gäller att kunna motivera hur materialet ska användas. Riskerna handlar bland annat om att den trans-nationella läkemedelsindustrin ska ges fritt spelrum att skära guld ur insamlat genmaterial.
Och att objektiva kunskaper om människans mångfald ska kunna utnyttjas för subjektiva värderingar om vad som är bättre eller sämre.
Forskningen på människans gener ger inget stöd åt indelningen i raser. De genetiska skillnaderna inom en ras är större än dem som finns mellan raserna. Det konstaterar molekylärbiologer inom Hugo-projektet.
Därmed raseras gamla historiska föreställningar om att människans yttre avspeglar hur vi ser ut inuti.
- Det finns inga som helst vetenskapliga hållpunkter för att vissa "raser" har gener som andra saknar, säger Ulf Pettersson, professor i medicinsk genetik vid Uppsala biomedicinska centrum och tidigare medlem i Hugo-projektets styrelse. Projektet har som uppgift att kart-lägga människans hela arvsmassa - ungefär 100 000 gener.
Alla människor har samma uppsättning av gener. Att vi ändå är olika beror på att dessa gener finns i olika varianter, så kallade alleler.
Allelerna kombineras slumpmässigt vid nedärvningen.
Med modern genteknik kan fors-karna nu titta på denna varation och konstatera att det exempelvis finns vissa punkter i DNA som är olika.
- Ungefär var tusende nukleotid kan skilja mellan två människor, säger Ulf Pettersson.
- Men det är svårt att hitta något som är unikt för förslagsvis en afrikan, en svensk eller en kaukasier. Däremot varierar frekvenserna av olika genvarianter i skilda populationer.
- Dessutom finns det en mycket större variation av genvarianter inom exempelvis gruppen afrikaner, än vad som kan påvisas om man jämför afrikaner och européer.
Att vi ser olika ut beror på att det under historiens gång uppkommit mutationer. I vissa fall har det också skett en selektion för vissa alleler som har med överlevnad att göra.
Lever man exempelvis runt ekvatorn, är det en fördel att vara mörk i huden eftersom pigmentet skyddar mot solen.
Det faktum att skyddet mot UV-strålning är så effektiv är däremot en nackdel i solfattiga länder. Kroppen tillförs D-vitamin via UV-strålningen, och om kroppen inte kan ta tillvara på merparten kan det leda till bristsjukdomen engelska sjukan där skelettet deformeras.
- Den stora variationen finns inom den så kallade "rasen", förklarar Ulf Pettersson. Det finns ingen så kallad rasgen och genetisk kunskap gör det därför inte längre hållbart att prata om raser.
Ur biologisk synpunkt blir alltså gränsdragningen mellan folkslag och raser meningslös.
Men under senare tid har det pratats mycket om biologiska vapen, riktade mot en speciell grupp. Vapen som inte längre kan sägas vara "den fattiges vapen", utan vapen konstruerade med dyr modern bioteknik.
Är det överhuvud taget möjligt att göra riktade vapen när vi alla är varianter av samma gener?
- Man kan inte hitta något biologiskt vapen som träffar bara exempelvis serbier, svarar Ulf Pettersson. Men man skulle kunna utnyttja förhållandet att allelfrekvensen varierar i vissa folkgrupper.
- Frekvenserna av vissa alleler skiljer sig mellan populationer och det skulle man teoretiskt kunna utnyttja för att få starkare effekter av ett biologiskt vapen i en viss befolkningsgrupp.
Det finns de som påstår att exempelvis japaner skulle tåla alkohol sämre än andra folkgrupper. Hur förklarar genetikerna det?
- Förmågan att bryta ned alkohol är delvis genetiskt styrd och det finns skillnader därvidlag mellan etniska grupper, säger Ulf Petterson. I en viss befolkning kan individer med en nedsatt nedbrytningsförmåga vara överrepresenterade.
Nu går genteknikerna inom Hugo vidare i sin jakt efter människans historia. Projektet Human Genome Diversity Project, genteknikernas egen arkeologiska "utgrävning", är under planering.
Genom att analysera förekomsten av olika alleler inom olika folkgrupper och populationer, hoppas fors-karna få besked om sådant som folkvandringar, katastrofala befolkningsminskningar eller hur individrika vissa grupper varit.
Det blir ett slags kulturhistorisk genanalys vid sidan om det arbete som utförs av antropologer, lingvister och historiker. Men det nya projektet har också mötts av skepsis.
Som i andra sammanhang inom biotekniken kommer hanteringen av gendatabaserna att hamna i fokus. Det gäller att kunna motivera hur materialet ska användas. Riskerna handlar bland annat om att den trans-nationella läkemedelsindustrin ska ges fritt spelrum att skära guld ur insamlat genmaterial.
Och att objektiva kunskaper om människans mångfald ska kunna utnyttjas för subjektiva värderingar om vad som är bättre eller sämre.
