”Nya EU-regler riskerar bromsa laddningen”

I skrivande stund förhandlas ett nytt EU-direktiv som avser att främja infrastruktur för alternativa bränslen i transportsektorn. EU-kommissionen vill lösa ”hönan eller ägget”-problemet, att konsumenterna inte vågar köpa bilar som går på alternativa bränslen eftersom de inte vet om bilarna kan tankas med alternativbränslet. Enligt kommissionen är det i första hand infrastruktur för gas, el och bränsleceller som saknas.

Tyvärr skulle de föreslagna EU-reglerna för laddstationer innebära ett onödigt och kostsamt ingrepp i marknadsutvecklingen. Det borde istället vara politikernas uppgift att lägga fast de långsiktiga förutsättningarna, inte reglera tekniken och affärsmodellerna.

Det är framför allt två förslag till regler vi och laddstationstillverkare är starkt bekymrade över eftersom de kommer att medföra högre kostnader för att sätta upp och driva laddstationer.

Det första kravet innebär att alla laddstationer i publik miljö, där marknadsaktören vill ta betalt för elen, ska förses med en så kallad smart elmätare. Den kostar cirka 1200 kronor för en normalladdningsstation och cirka det dubbla för en snabbladdningsstation.

Men tillsammans med det andra kravet kommer kostnaderna att dra iväg väsentligt. Kravet innebär att laddkunden ska kunna välja elhandlare på laddstationen och att denna elhandlare ska kunna vara vilken elhandlare som helst inom EU. Är jag svensk, bor i Lund, och vill ladda min elbil i Danmark ska jag kunna välja Jämtkraft eller EdF. Trots att laddtjänstföretaget kanske redan har ett prispressat elhandelsavtal med ett danskt elföretag.

Det kan tyckas vara ett konsumentvänligt drag att införa detta som krav. Och vi ser egentligen inte att detta är en otänkbar affärsmodell i framtiden – om konsumenten efterfrågar det och är beredd att betala för merkostnaden det innebär i form av administration. Men det ökar de fasta kostnaderna som investeraren måste få täckning för.

För att fritt ett val av europeiska elhandlare ska fungera i praktiken så tillkommer nämligen merkostnader, utöver den smarta elmätaren, till exempel att kunden har ett särskilt abonnemang för bilen som antingen är kopplat till det egna hemmets elhandlare eller ett separat elhandelsavtal. Det krävs vidare att kunden identifieras vid laddningen, att elen mäts och debiteras enligt elhandelsavtalet. En stund senare kommer nästa laddkund och allting upprepas. Det kräver alltså omfattande överliggande datasystem för att hantera kundidentifiering, olika avtal och debitering.

Att sätta upp en laddstation i gatumiljö kan redan i dag kosta 50 000 kronor. De extra kraven är svåra att räkna på men 20 000 kronor är en rimlig uppskattning av kostnaden för en laddstationsentreprenör som redan i dag har svårt att finna lönsamma affärsmodeller för laddtjänster.

Ska laddstationer byggas, är det viktigt att vi håller nere samhällets krav och inte föreskriver en viss affärsmodell.

Det är viktigt att förenkla för de alternativa bränslena, inte bara för el förstås, men vägen dit är inte att införa krav som fördyrar i onödan. Och om man jämför med bensin och diesel så skulle ingen kund kräva att på Statoil få köpa OKQ8s bensin och betala med sitt OKQ8-kort. Men det är innebörden av kravet på laddstationerna.

En viktig politisk uppgift är att stoppa dumheter. Dessa bestämmelser hör hemma i papperskorgen. Ingen efterfrågar bindande krav på detta i dagsläget i Sverige, utom möjligen företag som säljer datatjänster.

Vi vet att Näringsdepartementet delar vår uppfattning, men driver infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd frågan tillräckligt hårt mot sina ministerkollegor i EU?

Kjell Jansson, VD Svensk Energi

Henrik Wingfors, ansvarig för elfordon Svensk Energi