”Kompetens före åldersfixering, tack!”

I våras presenterade vi en stor lista med budskapet att svenska företag skriker efter ingenjörer. Sammanställningen visade att de stora teknikarbetsgivarna i år ska rekrytera över 8 800 ingenjörer. Inte alls förvånande. Vi är inne i en stark högkonjunktur och möjligheten att växa hänger på lyckade rekryteringar.

Trots ropen på fler ingenjörer finns det en grupp som är iskalla. Vår kartläggning på sidorna 4–8 visar att äldre ingenjörer ofta har svårt att få nytt jobb. Det börjar redan vid 40-årsåldern för att sedan bli ännu trögare för dem som kliver över på andra sidan om 50-strecket. Det finns med andra ord en grupp personer som anser sig vara attraktiva. Inte bara enligt dem själva, även erfarna externa rekryterare säger detta.

Ingenjörer på 50 plus har minimalt med vabbande, inga föräldramöten att jäkta iväg till, de har piggnat till efter småbarnsåren och har lång arbetslivserfarenhet. Det borde vara en dröm för en arbetsgivare. Rädslan (fördomar?) för att äldre är svårare att ha att göra med väger tyngre. Arbetsgivarnas drömkandidater är lite över 30 år. De har en digital kompetens och är mer formbara än sina äldre kolleger.

Tittar vi framåt är risken att det blir ännu svårare. De digitala kunskaperna blir ännu mer vitala. I stort sett alla framtidsjobb för ingenjörer kräver vetande och förståelse eller direkta kunskaper om programvaruutveckling.

Ingenjörsyrket är ett av samhällets viktigaste. Ett yrke som står starkt när andra försvinner på grund av den omfattande automatiseringen och digitaliseringen. Vi kan vara helt på det klara med att framtidens ingenjörer jobbar med helt andra saker än dagens ingenjörer. Men vi är inte där än. Därför borde fler ingenjörshungriga företag lägga ner åldersfixeringen. Samtidigt som det sker bör äldre ingenjörer slipa ner den av andra upplevda fyrkantigheten och vara mer ödmjuka inför egenskaperna som efterfrågas. ■