I väntan på robotarnas första mästerverk

Jag älskar att se på när skickliga konstnärer arbetar, hur kunniga händer kan starta med helt vanlig färg eller lera och låta något fantastiskt växa fram. Jag verkar inte vara ensam; sociala medier är fyllda av korta videoklipp med skapande individer.

För ett tag sen fastnade jag lite extra för en sån video: det var en porträttmålare som skickligt fångade personernas drag samtidigt som stämningsläget i varje bild präglades av det målaren precis läst i en dagstidning. Det som var förvånande var att konstnären var en artificiell intelligens.

Programmet The Painting Fool är skapat av Simon Colton, en brittisk professor som arbetar med att just programmera fram kreativitet. En av sakerna som skiljer programmet från andra, liknande, är att det försöker använda känslor när det målar. Det får läsa tidningsartiklar från dagstidningar, plockar ut värdeladdade ord och skapar en känslomässig bakgrund för nästa bild. Om artiklarna är för negativa så vägrar programmet att måla.

Det finns mängder av exempel på olika mer eller mindre kreativa robotar, The Painting Fool är inte den första jag sett. Men precis som man kan uppskatta vissa konstnärers arbete och hata andras så fastnar jag i just den här maskinens verk. Det finns faktiskt så många olika typer av mer eller mindre kreativa program att det är svårt att få överblick. Datorer som målar, designar möbler, skriver musik i olika stilar, skapar recept och skriver poesi. När jag försöker gissa om musikstycken eller målningar är skapade av människor eller maskiner har jag fel ungefär en tredjedel av gångerna.

– Jag blir faktiskt inte så förvånad av det. Jag tror att jag blir långt mindre förvånad än de allra flesta, säger Julia Uddén, forskare i lingvistik vid Stockholms universitet och Max Planck-institutet i Nederländerna. Hon har bland annat försökt hitta beräkningsvetenskapliga modeller för språkinlärning. En av sakerna hon gör är att titta på likheter mellan hur hjärnan och olika datorprogram känner igen sekvenser.

– Om man vet vad en dator är, och vet hur mycket av vår kognition som trots allt går att formalisera med regler, då bli det inte så förvånande att en dator till exempel kan skriva klassisk musik, eftersom den är ganska regelbaserad, säger hon.

För alla de kreativa datorerna följer regler, oftast i kombination med maskininlärning, som gör att de kan anpassa sig lite om deras verk blir alldeles för galna eller obegripliga för människor. På många sätt fungerar det likadant för oss människor. Julia Uddén tar språket som exempel.

– Om man verkligen vill förstå kreativitet, då är språket en av de bästa utgångspunkterna. Kreativitet är förmågan att skapa något nytt och det gör vi hela tiden medan vi pratar. Jag har aldrig sagt just den här meningen innan, säger hon.

Även om språk följer regler så är det vi säger hela tiden format av vem vi pratar med, vad vi egentligen vill uttrycka, vilket humör vi själva är på och så vidare. En kontext som hela tiden förändras. I musik kan man jämföra det med en artist som spelar ett solo och anpassar det till känslan i publiken, de andra i bandet och vädret utanför.

– Det är just kontextberoendet som datorer har svårt att få till, för att kontexten kan vara så otroligt rik. Människor kan leka med situationer och hela tiden ta in det som händer. Det blir helt enkelt ett större beräkningsproblem, en svårare beräkning. Men det finns ingenting som säger att det inte kommer att gå att formalisera det, säger Julia Uddén.

De riktigt kreativa datorerna är imponerande, men de kan fortfarande bara göra en minimal del av det som den mänskliga hjärnan gör hela tiden. I våra hjärnor har vi många olika nätverk som ligger i balans mot varandra. Om ett är mer aktivt kan det begränsa ett annat. Forskare börjar kunna formalisera några av de enklaste av nätverken, medan man har mycket sämre förståelse av andra.

– Ett nätverk som vi inte vet så mycket om är hjärnans standardnätverk, det som är aktivt om vi säger åt människor att inte göra något särskilt, inte tänka på något specifikt. Det har kopplats till bland annat dagdrömmar, och jag skulle tro att det uppstår en väldigt intressant dynamik mellan det och andra nätverk under många kreativa uppgifter, säger Julia Uddén.

Den stora fördelen som hon ser att kreativa maskiner har jämfört med människor är att datorer är mycket, mycket bättre än oss på att skapa slump.

– Slumpen har en intressant relation till kreativitet. En dator kan prova och sen utvärdera många fler kombinationer än vad människor kan, på ren slump. Det gör ju också att datorer ultimat kommer att kunna hinna med arbeten motsvarande hela konstnärskap på en timme, säger hon.

Om man läser den poesi som Googles ai skapar så är det lätt att se att de stora romanförfattarna inte kommer att utmanas särskilt snart. Detsamma gäller egentligen konsten och musiken också, det är ännu inga mästerverk.

Alla de olika exemplen kan se väldigt triviala ut, men de är små sändarsignaler som visar på att något verkligen är på väg att hända. Att vår förmåga att producera skapande maskiner faktiskt är på väg att förändras. Kanske är det också så att en ai måste bli kreativ för att kunna hantera världen.

Iolanda Leite är forskare på KTH och arbetar framför allt med att ta fram sociala robotar som kan arbeta med samma människor under lång tid, till exempel på sjukhus.

– En robot som ska interagera med samma människa om och om igen måste vara socialt kreativ. Det är en blandning mellan artificiell intelligens och socialpsykologi. Jag vill bygga robotar som kan improvisera lite. En annan aspekt är att de ska kunna hantera situationer som de inte har stött på innan, säger hon.

Hon tar som exempel en robot-receptionist som man möter varje morgon på väg till jobbet. Om den sa exakt samma sak varje dag skulle det snart bli tråkigt. Resultatet måste bli att roboten har lite frihet, eftersom forskarna inte kan förutse exakt alla situationer den kan hamna i.

– Men vi vet inte alltid hur roboten kommer att agera, och det är där det kreativa och oväntade kommer in. Slutresultatet kan ofta vara ganska förvånande, och inte alltid på ett bra sätt. Vi förstår ofta inte varför de gör som de gör, skrattar Iolanda Leite.

Alla som någon gång har pratat eller chattat med en ai vet att förr eller senare – oftast förr – så kommer den att säga något som är fullständigt barockt. Man frågar om den tror på kärlek och får svaret ”Norrköping”. Man frågar efter meningen med livet och får svaret ”sockerkaka”, och så vidare.

Men hela poängen med en kreativ ai är att den ska göra nya saker, oförutsedda saker, så jag frågar Iolanda Leite hur hon vet ifall hennes maskin är kreativ eller bara felprogrammerad?

– Det är en väldigt svår gräns att dra. Det är ju människorna runtomkring som avgör om det är fel. Konst kan ju vara så ibland, att människor antingen älskar det eller hatar det. Roboten vet inte att det den sa var fel eller konstigt, men förhoppningsvis kan den lära sig från omgivningen att ”det här var inte så bra” och sedan inte göra om det. Lite som hur barn lär sig, säger hon.

Iolanda Leites mål är egentligen inte att skapa kreativa robotar, utan att skapa maskiner som kan hantera oförutsedda situationer, som kan improvisera.

– I många av områden där vi ser kreativitet hos datorer i dag så är det inte kreativiteten i sig som är målet, utan något som måste utvecklas för att lösa problem. Kreativitet är en av grundstenarna för att kunna hantera nya miljöer, säger hon.

I dag går utvecklingen inom ai otroligt fort, så fort att det är lätt att bli mörkrädd inför de horisonter som öppnar sig. Utvecklingen av kreativa datorer blir också en spegling som gör det lättare att förstå och kvantifiera vår egen kreativitet.

– Just nu är ai väldigt hett och hajpat. Det är precis som hajpen för 20 år sedan. Snart kommer människor att tona ned vad ai kan göra och vad det kan bli. Det kanske kommer att bli en viss besvikelse. Sen nästa genombrott och nästa hajp, säger Iolanda Leite.

Läs mer:

Hon och Julia Uddén är överens om att kreativa datorer inte kommer att begränsa människors kreativitet, snarare ser de båda möjligheter i att använda datorerna för att frigöra människor och låta oss bli mer kreativa.

– Kreativiteten lyfts ofta som ett av de områden där människor har svårt att ersättas, men jag skulle också vilja en del andra saker som man kanske inte tänker på, som att koka kaffe. Vi har inte lyckats automatisera kaffekokandet så att det blir lika bra i en kaffeautomat som en riktigt bra barrista. Det finns inte automatiserat. Det finns väldigt många komplexa saker som datorer inte klarar av än, säger Julia Uddén.

En riktigt kreativ AI med förmågan att skapa nya saker och verkligen improvisera i oväntade situationer skulle vara något helt nytt.

– Det finns ett talesätt att två huvuden tänker bättre än ett. Ju fler huvuden vi har, desto bättre kan vi lösa olika problem. Tanken är inte att de ska ersätta människor utan att vi ska kunna arbeta tillsammans och tillsammans skapa bättre kunskap, idéer och konst, säger Iolanda Leite.

Om de verkligen skapades skulle det stora värdet kanske inte finnas i att de blev som vi, att de kunde göra samma saker som vi – snarare i motsatsen.

Sätter man tusen av oss skrivkunniga apor i ett rum fyllt av skrivmaskiner så kommer någon, förr eller senare, att skriva en sonett värdig Shakespeare. Det har ju trots allt människor redan gjort. Men om vi, i framtiden, satte 1 000 kreativa ai framför skrivmaskinerna så skulle kanske någon av dem ha uppfinningsrikedom nog att skapa en text som en människa aldrig skulle göra. Inte för att de skulle vara lika oss, utan för att de skulle vara annorlunda.

Gilla Ny Teknik på Facebook