Enkel elektronik i enhjulingen

Billiga gyron och kraftfulla batterier har lett fram till nya kategorier av konstiga fordon som använder gyrostabilisering. Segway är det mesta kända. Nu finns även flera mer eller mindre avancerade modeller av enhjulingar på marknaden.

Den som Maria Wäppling och Jan Herrlin ger sig på heter Monowheel 2.0. Den kan komma upp i 18 kilometer i timmen och har en räckvidd på 45 kilometer på en laddning. Föraren står på två fotplattor och gasar och bromsar genom att luta sig lätt framåt och bakåt.

Första testet är att provköra. Det tar ungefär 20 minuter för Jan Herrlin att lära sig nog för att kunna ta sig fram, åtminstone vingligt.

Men vad döljer sig under skalet? Maskinen döljer sina hemligheter väl. Bakom plastkåpan på enhjulingen finns elektroniken på ett kort samt ett batteripaket.

– Det är inte mycket elektronik. Men det behöver det inte vara heller, det är inte så många funktioner, säger Maria Wäppling.

Det är snarare arbetet med att trimma och prova ut balansfunktionerna som varit utmaningen för tillverkaren.

Motorn sitter i själva hjulet. Att komma fram till den kräver en hel del kroppsarbete. Till slut måste kapskivan fram för att ta bort en av hjulmuttrarna.

– Den verkar inte direkt vara konstruerad för att vara lätt att underhålla, konstaterar Maria Wäppling.

Det verkar inte heller lätt att byta 16-tums-däcket om man får punka.

En annan fråga som programledarna diskuterar är vikten. Hjulet har ett bärhandtag och fotplattorna är infällbara. På så sätt kan man ta med sig den på bussen eller upp på kontoret. Men den väger 12 kilo. Spelar vikten någon roll för balansen, eller går den inte att göra lättare på grund av motor och batteri?

– Den skulle i alla fall vara smidigare att bära med sig om den varit lättare, säger Maria Wäppling.