Är vår egen värld simulerad?

Jag har sett det där leendet förut, inser jag, när min kompis tar av sig den cyklopliknande masken. För länge sedan, på läpparna hos en vän som tagit magiska svampar. Det är ett fascinerat leende, som betyder att ögonen har öppnats mot nya, märkliga insikter.

Nu ser jag det titt som tätt, när folk provar mitt Samsung Gear VR-headset.

Att kliva in i en virtuell verklighet för första gången är omtumlande. Inte för att det känns konstigt att plötsligt förflyttas till en helt annan plats utan för att det känns så naturligt. Dagens vr-teknologi är primitiv – den manipulerar bara syn- och hörselintryck – men upplevelsen är stark. Rent intellektuellt vet man att allt är fejk, ändå känner man något helt annat.

Tillbaka i verkligheten igen ser den annorlunda ut. Suddigare i konturerna. Varför är upplösningen så dålig att jag inte kan se vad som står på skylten där borta? Varför är mitt synfält så begränsat? De biologiska begränsningarna ter sig plötsligt svåra att skilja från tekniska. Världen känns helt enkelt mindre naturlig efter att man vistats i en syntetisk miljö.

Redan Platon, den grekiske filosofen, intresserade sig för hur våra sinnesintryck korresponderar mot ”verkligheten”. På 1600-talet konstaterade René Descartes att han omöjligen kunde veta om det han upplevde var verkligheten eller bara en dröm skapad av en ond ande. Och i filmen  The Matrix (1999) skildrades hur en kontorist  i en värld lik vår upptäcker att han och resten av mänskligheten lever i en simulering skapad av artificiella intelligenser.

Fyra år senare, 2003, presenterade svensk-brittiske filosofen Nick Bostrom en omtalad akademisk text, ”Are you living in a computer simulation?”. Slutsatsen var skakande: Det kan vara så att (i) civilisationer nästan alltid utplånas innan de kan skapa en övertygande virtuell verklighet. Det kan också vara så att (ii) tekniskt avancerade civilisationer av okänd anledning väljer att inte skapa verklighetstrogen vr. Men om varken hypotes (i) eller (ii) är sann menar Bostrom att sannolikheten är väldigt hög att du lever i en simulerad verklighet just nu.

Sedan Bostrom skrev sin uppsats har som bekant mycket hänt. Med nyligen lanserade Gear VR, Oculus Rift, Google Cardboard och HTC Vive har vr tagit steget från fiktion till realitet. Vi lever nu i en tid då pragmatiska ekonomer skriver debattartiklar i Dagens Nyheter (8/5 2016) om att Skatteverket och Statistiska centralbyrån måste ta virtuella världar på allvar och att ”mer jämlik tillgång till virtuell verklighet” snart kan vara viktigare än ekonomisk fördelningspolitik i den fysiska världen.

Vi har tagit stora steg mot att skapa verklighetstrogen vr bara de senaste åren, och enligt Bostroms logik har oddsen för att vi redan lever i en virtuell värld därmed sjunkit markant. Får jag gissa så tror jag att det är en undermedveten förnimmelse av den insikten som spelar på läpparna hos dem som testar tekniken för första gången.