Ju högre upp i en organisation man befinner sig, desto vanligare är det att distansarbeta. Chefer kan till exempel styra sina möten så att en veckodag blir mötesfri.
10 procent av Sveriges arbetskraft arbetar helt eller delvis på distans. Den siffran har legat konstant i tio år.
- Sverige tillhör fortfarande toppen. Enligt de senaste rapporterna är det bara tre länder i Europa där fler jobbar på distans än vi, nämligen Danmark, Finland och England, säger Birger Rapp, professor och styrelseordförande för Distansforum (se ruta).
Han tror inte att distansarbetet kommer att växa mera. Många företag har gått över till att arbeta mer och mer i team, och medarbetarna behöver sitta nära varandra. Det är också viktigt att trivas och umgås på en arbetsplats. Och det är svårt att ha distansarbete i en föränderlig organisation. Om man vill vara med och påverka och förändra, så behöver man vara på plats.
- Det finns högst 16 procent tänkbara arbetsuppgifter som går bra att utföra på distans, och då är ju 10 procent distansarbetande ganska bra, säger Birger Rapp.
I många yrken fungerar inte distansarbete alls, som i service- och vårdyrken. Den nya benämningen på distansarbete är e-work. Men det är en vidare definition, eftersom den bland annat också innefattar callcenters, arbetsplatser där flera anställda hanterar kundkontakter på distans åt andra företag.
- Många börjar att arbeta på distans, men många distansarbetare kommer också tillbaka till arbetsplatserna. Därför är siffran relativt konstant. Visserligen är det fler och fler som jobbar hemma på kvällarna, men det vill jag inte kalla distansarbete, utan övertid, säger Birger Rapp.
Han menar att drömmen om att sitta och jobba i lugn och ro i en röd liten stuga i skärgården var en myt skapad av IT-industrin.
- Det är inte alltid en fördel att arbeta från en stuga på landet. Det krävs bra kommunikationsmöjligheter och frekvent återkoppling med kolleger.
Distansarbetet hade en boom på 80-talet. Det var en häftig grej att kunna jobba hemma med hjälp av ny teknik. På 90-talet blev det en livsstilsfråga, en möjlighet att välja.
- Nu är det inte något speciellt med distansarbete. Det är bara ett sätt att jobba. Det handlar inte om frihet eller valmöjlighet, inte en avreglering utan en omreglering, säger Michael Allvin, som arbetar på Arbetslivsinstitutet inom projektet gränslöst arbete.
Snart kommer hans rapport "Distansarbete: Ett instrument för frihet eller kontroll". Den grundar sig på en undersökning gjord på statens energimyndighet. Där är det vanligt att jobba hemma en till fyra dagar i veckan.
- Det kom fram att effekten av att de jobbar så mycket på distans var väldigt liten. Hälsa, relationer och prestationer påverkades knappast, säger Michael Allvin.
Det viktiga är att medarbetarna kan arbeta hemma utan att göra avkall på vanliga arbetsplatsbehov som kommunikation och information.
- Distansarbete är inte en så stor grej längre. Det handlar bara om en annan sorts organisation av arbetet. Arbetsregler och organisation har flyttat in i hemmet, snarare än att arbetet har lämnat arbetsplatserna.
De flesta i undersökningen arbetade på vanlig kontorstid och hade inga större problem med att skilja på arbete och fritid. Men det är viktigt att tekniken fungerar, att man har regelbundna möten och god tillgänglighet.
Rapporten kommer snart ut i Arbetslivsinstitutets serie om arbetsliv i omvandling.
Fotnot. Distansarbetsutredningen tillsattes av Näringsdepartementet 1997 med uppdrag att se efter regleringen av distansarbete. Lämnade sitt betänkande i september 1998, "Distansarbete" SOU 1998:115.
Del två av betänkandet utreder hur vanligt distansarbete är.
