Gör så plastpåsar blir mull

Vanliga plastpåsar i komposten låter som fel sak på fel plats. Om de inte är gjorda av växtmaterial som stärkelse från till exempel potatis och majs, förstås. Men inom en snar framtid kanske plastpåsar ändå blir kompostmull. Det handlar om specialdesignad, snabbvittrande polyetenplast. På SP, Sveriges Provnings- och Forskningsinstitut, har man startat ett projekt som just går ut på att undersöka hur denna plast beter sig i komposten. Polyetenplast är normalt mycket hållbar, men med tillsats av så kallade prooxidanter kan man snabba på nedbrytningen till bara tre månader. - Det här är material som kommer allt mer till följd av de nya reglerna om avfallshantering. Om bara två år blir det förbjudet att lägga bränn- och komposterbart material på deponi, säger Ignacy Jakubowicz, chef för SPs avdelning för polymerteknik. Blöjor, engångsartiklar för städning och vanliga plastpåsar är varor som blir lämpliga för den nya nedbrytningsbara plasten. På SPs nyutrustade laboratorium utsätts den redan för en mängd olika hårda tester. Både i kompost och vatten. - Företagen vill gärna tala om för konsumenterna när de har en miljövänlig vara, att de har något som är biologiskt nedbrytbart till exempel. Vi tar reda på om de kan stå för denna försäkran, säger Ignacy Jakubowicz. Utgångspunkten är att den nya plasten ska vara fri från tungmetaller och klorerade kolväten. Den ska inte bilda några toxiska ämnen, den ska brytas ned snabbt och så gott som fullständigt. Slutprodukten, själva plastmyllan, testas på växter och djur. Rajgräs och sallad, daggmaskar och dafnier, små vattenloppor, blir försökskaniner. Trivs de och frodas ger de klartecken åt plasten. - Det är organismer som man av erfarenhet vet är mycket känsliga för miljögifter, säger Ignacy Jakubowicz. Innan dess kontrolleras plasten i flera steg. I en gaskromatograf analyseras organiska ämnen i plasten. Dess kemiska sammansättning analyseras dessutom och en speciell masspektrometer, där materialet upphettas till plasma. Genom att mäta hur mycket koldioxid som bildas ser man sedan hur nedbrytningsarbetet går till i vatten och kompost. Det är mikroorganismernas arbete man är ute efter, både i syrefri och syrehaltig miljö. Till vattentesterna hämtas organismerna från reningsverkens bakteriekulturer, som används i den biologiska reningen. Ju flitigare bakterierna arbetar och bryter upp polymerkedjorna i plasten, desto mer koldioxid frigörs. En automatisk gasanalysator med infraröd spektroskopidetektor mäter koldioxiden kontinuerligt. - Vatten är den optimala nedbrytningsmiljön för den här plasten. Det gäller både under syrefria och syrehaltiga förhållanden, säger IgnacyJakubowicz. - Men, tillägger han, att därför spola ned plasten på toaletten är ingen bra idé. Visserligen är plasten snabbvittrande, men det tar ändå cirka tre månader för den att försvinna. Ett annat test kallas desintegrationstest. Då läggs plasten i en stor komposttrumma på 250 liter, ihop med färskt kompostmaterial. Mitt bland potatisskal och halm ligger plasten uppspänd på en ram med ett fint nät på båda sidor. Om kompostmaterialet går att sikta genom ett såll med tvåmillimetersmaskor efter tio veckor får plasten godkänt. - Inget material får finnas sen. Allt ska försvinna, säger Ignacy Jakubowicz. Han tycker att Sverige ska införa ett eget certifieringssystem för märkning av plaster. - Jag vill lansera idén att sätta samma typ av märkning på plasten som tvättråden som finns på kläder och textilier. Det är en hjälp för konsumenterna, som ju tvingas sortera plasten redan idag. Blandar de ihop de olika materialen, till exempel komposterbar plast med hållbar plast som går att återvinna så förstör man ju marknaden för båda sorterna.