Reimar Westerlind är en av de färgstarka profilerna i textilstaden Borås. Han leder ACG-Nyströmgruppen, vars kärnverksamhet är att sälja symaskiner till konfektionsfabriker, huvudsakligen i Baltikum och Ryssland. Det var nämligen hit han fick söka sig när konfektionsindustrin hemma i Borås försvann.
Han är en överlevare, som efter 45 år fortfarande framgångsrikt framhärdar i en för övrigt död konfektionsbransch. Dödad av politikerna, som han själv vill uttrycka det. Många boråsare skulle inte uttrycka sig så även om de kanske tänker det. Men Reimar är en god berättare och vill att man ska förstå hur en hel näring kunde gå under.
Hans historia handlar om hur det är att genomgå denna smärtsamma omstrukturering och hitta vägen till ett fortsatt liv i branschen.
För det satt långt inne innan han satte sig på planet till Moskva. Men till slut insåg han att den svenska konfektionsindustrin inte skulle repa sig.
- Jag var tvungen att följa marknaden, berättar Reimar, som vägrar att ge upp. Som gammal idrottsman hatar han att förlora. Vare sig det gäller tävlingsrodd, bollspel eller i affärer.
Han är en relativt kortväxt man och ser inte alls ut att vara sina 70 år. Han springer upp för trapporna och frågan om när han ska gå i pension viftar han bort.
Han står på sjätte våningen i sitt företagshus och tittar ut över ruinerna av den svenska konfektionsindustrin.
- När jag satte mig på planet till Moskva hade jag tur som fick sitta bredvid en representant från Jofa i Malung som skulle sälja skridskor och hockeyhjälmar. Jofa ägdes då av Volvo.
- Vi slog oss ihop och sökte gemensamt upp Ministry of Light Industry. Det visade sig att han var den perfekte dörröppnaren. Kopplingarna till hockey och Volvo gjorde susen. Jag fick göra affärer direkt.
Det var idrottsklubben Dynamos fabriker som köpte Reimars textilmaskiner. Sporten i Sovjet var stor och tillverkade all egen utrustning i egna fabriker. Reimar gjorde affärer i Ryssland genom politiska svängningar under Brezjnev, Gorbatjov och Jeltsin. Hade man överlevt alla turer i Borås var detta en barnlek i jämförelse.
Men ibland saknades förutsättningar att göra affärer. Då byggde Reimar helt sonika upp dem. I staden Kursk 50 mil söder om Moskva startade han ihop med stadens företagare och affärsmän en egen bank. Bakgrunden var att Gorbatjov var utslängd och Neshekonom bank hade kollapsat. Det gjorde att alla affärsmän i Ryssland åkte omkring med väldiga summor kontanter i resväskorna. Reimars bank blev den åttonde privatbanken i Sovjet, som när Jelstin kom till makten införlivades i storbanken Mossbusiness, en av de stora ryska affärsbankerna.
Eftersom många av Reimars kunder har svag ekonomi är det ofta svårt att få betalt i kontanter. Därför handlar han med bytesvaror och tar betalt ilakan, handdukar och badrockar.
Ett långt liv har givit Reimar insikten att om man är fattig under en tid kan situationen förändra sig och betalningsförmågan förbättras. Den envisa lojaliteten han visar sina kunder i Öst har också givit utdelning.
ACG Nyströmgruppen genomförde förra årets största europeiskatrikåaffär.
Reimar sålde trikåmaskiner för 90 miljoner kronor till det lettiska trikåföretaget Ogre.
Han är optimist när det gäller Rysslands framtid. Men deras stora problem är ledarskiktet. Skurkarna måste bort, anser Reimar. Under dem finns duktiga människor som kommer att lyckas bygga upp ett modernt näringsliv.
Reimar tittar ut från fönstret. Solen skiner över de gamla tegelbyggnaderna.
- Härifrån ser vi lokalerna till tre gamla ylleväverier: Merinos, Saxylle och Kilsunds samt Lapidus Trikå och ABV Klänningsfabrik, alla utmärkta företag, berättar han med ett stänk av bitterhet i rösten.
Det som har hänt har hänt men Reimar menar att man måste lyfta fram de misstag som begåtts inom svenskt näringsliv för att kunna undvika dem i framtiden. Han anser att politikerna tog död på den svenska konfektionsbranschen. Ett utdraget mord som var fullbordat 1988 då Sverige hoppade av Gattförhandlingarna och all konfektionsimport blev tullfri.
Reimar glömmer aldrig när Palme 1969 deklarerade inför internationella arbetsorganisationen ILO i Paris att "vi ska inte ha konfektionsindustri i Sverige när en svensk arbetare får två skjortor från Hong Kong till priset av en svensk".
Han insåg att den löneintensiva industrin inte hade någon plats i den socialdemokratiska näringspolitiken. Hur kan man annars tillåta 40 procentiga lönepåslag som 1974? Och sen kom gamle LO-basen Geijer till stadshotellet i Borås och uppmanade fabrikörer att slå igen om de inte orkade med de höga lönerna.
Reimar konstaterar bistert att det var just vad många gjorde och på så sätt vandrade svenskt industrikunnande först till Finland och sen till Portugal och därifrån vidare ut i världen.
Duktiga yrkesmänniskor har blivit arbetslösa. De har blivit hänvisade att leva på bidrag. Människor som annars har kompetensen att försörja sig själva.
- Vår bransch var helt styrd. Det infördes bidragspolitik som var förödande. Investeringsbidrag infördes som ledde till konsultdrivna affärsprojekt utan livskraft. Regeringen köpte exempelvis konkursade
Algots och skulle ha igång en jättestor textilindustri i de norrländska skogarna, ett givet fiasko.
Men vad gör konfektionsindustrin starkare i andra länder?
- Danskar, tyskar, fransmän, engelsmän - alla andra värnar om sin egen industri mer än vi svenskar. Ta italienarna. De skriver på alla internationella avtal men kör ändå sitt race. Även om de förbundit sig att sänka tullskyddet kan de låta importlicenser bli liggande och då har de i praktiken värnat om sin industri.
- Det gick inte att komma in med japanska symaskiner på den italienska marknaden före 1994, berättar han.
Han hoppas att en framtida politisk generation ska komma till insikt att även Sverige behöver löneintensiv industri där människor kan arbeta.
Han tror nämligen inte att bredband kommer att skapa mervärde. Och inte heller köper han begreppet postindustrialism. Tillverkande industri behövs även i Sverige, menar han och hävdar att det aldrig är för sent att tänka vidare när det gäller affärsutveckling.
Därför spanar han själv hela tiden efter nya marknader. Han köpte in ett av stadens bättre tryckerier, uppfann en diodupplyst nödutgångsskylt, och har utvecklat ett automatiskt plagghanteringssystem. Nyss kom han hem från Fjärran Östern där han köpt in armaturer och lagringssystem som han säljer till svenska järnhandlare.
- Sanningen är nog den att det är så förtvivlat roligt att göra affärer, säger Reimar Westerlind.
