-Vi har slängt tonvis med gammal utrustning och miltals med gammal kabel. Nu är det en och samma kabel som binder ihop hela fabriken och som ersätts eller kompletteras. En intelligent kabel som styr all utrustning.
- Och vi har ökat produktionen med tio procent, konstaterar platschef Björn Ljungberg på Södra Skogsägarnas Värösågen. Vi sågar idag 210 000 kubikmeter om året med en arbetsstyrka på 90 man, vilket är bra för en bandsågsanläggning som denna. Det har inneburit att underhållet av anläggningen är rena söndagsskolan jämfört med den gamla, relästyrda fabriken. Och det tar ju heller ingen plats.
När man installerar fältbuss för styrning av ett sågverk kan man antingen skaffa färdiga programvaror, eller programmera på plats. Men då får programmerarna finna sig i att bli uppläxade av sågverksarbetarna.
Så resonerade i alla fall arbetarna på Värösågen. Först när de var någorlunda säkra på att programmerarna begrep hur jobbet går till på ett sågverk, fick programmerarna förtroendet att börja programmera själva styrningen.
Redan när Värösågen projekterades i början av 1970-talet var inriktningen klar. Man skulle trots den stora skalan vara lika flexibel som ett litet sågverk.
Tusentals kunder skulle få sina små leveranser med speciella dimensioner. Och alla dessa olika beställningar skulle hela tiden avlösa varandra. Ingen skulle behöva vänta längre än någon annan på sitt brädpaket.
Konsekvensen av detta blev en långt driven automatisering och fjärrstyrning. Så långt man kunde komma på den tiden.
Drifts- och underhållsteknikerna har i alla år slitit med mängder av reläer, otaliga kablar, jättestora ställverk, ständiga trimningar för att få ett så harmoniskt flöde som möjligt.
Och faktum är att, trots dessa väldiga halvtonnare till timmerstockar som får marken att skälva, trots dessa täta omställningar och komplexa kvalitetsurval, har underhållschef Bengt Apelqvist och hans mannar lyckats åstadkomma ett så jämnt flöde från inlastning, via bark och såg till kvalitetsurval och utlastning, att sågen liknats vid en processindustri.
Det var med andra ord ett kräset gäng som skulle ta emot nästa generation av automatisering och fjärrstyrning med fältbussar.
- Vi började storstilat med att satsa på fel kort, berättar Bengt Apelqvist glatt. Satt hette systemet och vi fick redan efter ett år riva ut färska investeringar när vi förstod att det var fel koncept. Satt kunde inte kommunicera med de system som vi ville fortsätta med via Profibus. Satt hade en alldeles egen busstandard.
- Upphandling är inte det lättaste när man ska tänka långt in i framtiden, men vi tror idag att vi fått bekräftat att valet av Siemens S7 med tillhörande Profibus var rätt.
Och resultatet?
- Ja nu har det gått fyra år sedan vi började och vi har bytt till fältbuss i alla delar av sågen. Den tredje och senaste etappen gick naturligtvis mycket lättare än den första eftersom vi nu är ärrade veteraner.
- Den första etappen, barkningen, var en prövning. Vi hade bråttom att utnyttja ett driftstopp för att få alla installationer på plats och inreda en ny kontrollhytt. Men så visade det sig att programvaran inte fungerade.
- De, det vill säga Siemens, hade släppt ifrån sig en version som inte var färdig. Den var full med buggar. Och våra gubbar ute på barkningen fick ständiga avbrott. Därmed fick de verkligen vatten på sin kvarn att det är mest skit med datan.
- Då var det mer intressant med sågen. Där var operatörerna med på ett helt annat sätt. Vid skiftbytet klockan två på eftermiddagen ordnades möten där gubbarna från båda skiften kom till programmerarna med sina önskemål och erfarenheter, fortsätter Bengt.
- De lärde helt enkelt upp programmerarna i hur man jobbar på ett sågverk, minns han.
- Man kan uttrycka det på två sätt, antingen att det var imponerande hur snabbt operatörerna tog till sig den nya tekniken eller så var det jag som trots allt begrep vad gubbarna höll på med, säger Anders Sällberg, konsult under installationen från ÅF-Elteknik i Halmstad.
- Resultatet på sågen blev en pekdator där operatörerna själva valt utformningen av bilderna för att de bäst ska kunna känna igen sig och göra de korrekta valen.
- Man är oerhört koncentrerad och sitter i operatörsstolen högst en timme i taget, resten av tiden rör man sig ute längs bandet, berättar en av operatörerna, Kent Olsson med 10 år i företaget.
- Det är klart att jobbet blivit lättare efter moderniseringen, men särskilt revolutionerande är det inte för oss operatörer utan snarare för underhållet, säger han.
- Jo, så är det alltid, instämmer Bengt och visar ställverkshallen där reläskåpen står uppställda efter effekt. De flesta skåpen är vid det här laget helt rensade och står tomma, några har fyllts med modern fältbussutrustning istället.
- En våning inunder finns en exakt likadan hall på cirka 70 kvadratmeter som står helt tom nu, ropar Bengt genom bullret.
Ute i friska luften får Bengt Apelqvist önska lite för framtiden.
- Eftersom vi befinner oss i en tid när kroppsarbete och skrivbordsarbete flyter ihop, tycker jag att lönepolitiken också skulle hänga med i utvecklingen. Idag har vi kollektivavtal för skogs- och träfacket där timlönen i runda slängar kan bli 17 000 kronor omräknat i månadslön. Alla tjänar i princip lika mycket. Jag tycker att lönen skulle få bli lite mer individuell efter vad man har för förutsättningar för yrket. Man borde premiera kompetens. Men då menar jag inte nödvändigtvis att bara de unga datanördarna ska premieras, förklarar Bengt Apelqvist.
- Det viktiga är att kunna vara både kroppsarbetare och kunna tillägna sig datakunskaper. För om du inte kan rycka ut på bandet när det brötat till sig, eller kan ta spettet och vet var på stocken du ska gripa tag, ja då står du dig tämligen slätt på ett sågverk.
