Klassisk stakning är effektivast

I skid-VM 2003 överraskade tysken Axel Teichmann, när han tog guld på 15 kilometer klassisk stil med en ovanlig stakåkning. Han använde benen mycket mer än överkroppen, böjde knäna mer och gick upp högt på tå vid varje stavtag.

Åkstilen blev snabbt populär bland andra elitskidåkare.

Den ger en väldig fart framåt men är mindre energisnål än en åkning à la Thomas Wassberg, med rakare ben och jämn fördelning mellan över- och underkropp.

Joakim Holmbergs forskning handlar om samverkan mellan muskler och skelett. Han lät videofilma en skidåkare under träning i en ergometer – som mäter effektuttag ur muskler – speciellt designad för stakåkning, medan kroppens rörelser och motståndet mättes. Via en simuleringsmodell räknade Joakim Holmberg sedan ut vilka muskelkrafter som krävs för olika rörelser, och hur mycket energi som går åt.

Resultaten överraskade. Verkningsgraden var 4,5 för den traditionella åkstilen och 4,1 för den moderna.

– Jag trodde att verkningsgraden skulle vara högre för den moderna åkstilen, men så var det alltså inte, säger Joakim Holmberg.

Medan en stakning i traditionell stil endast behövde 2,5 kilojoule energi, krävdes 3,6 kilojoule med den moderna stilen.

Skillnaden har förstås bara betydelse i långa skidlopp. I sprintlopp är energiekonomin mindre viktig och då gynnas den nya åkstilen.

– Den här simuleringsmetoden har potential att kunna ge prediktiva modeller för tävlande i olika idrotter: Om du ändrar din teknik så här, så kan du förbättra dina resultat, säger Joakim Holmberg.

Se filmen ovan: Den traditionella, mer energisnåla, åkstilen är till vänster och den moderna till höger.