”Utvärderingen hotar det ingenjörsmässiga”

Universitetskanslerämbetet, UKÄ står fast vid att utvärderingssystemet fungerar bra, men det finns skäl att ifrågasätta i vilken utsträckning kvaliteten, särskilt i breda yrkesexamina, låter sig bedömas primärt utifrån ett urval av examensarbeten.

Detta visar sig nu också i utvärderingen av utbildningar inom ingenjörs- och teknikvetenskap, där ett återkommande klagomål från bedömarna är att alltför litet av utbildningens innehåll går att återfinna i examensarbetena.

Vi är inte förvånade – för så ser ett ingenjörsjobb ut. Ingenjören plockar fram det relevanta, men inte mer, ur sin rymliga påse kunskaper och tillämpar det för att finna en lösning (ju enklare desto bättre) på ett praktiskt problem. Vad hade bedömarna förväntat sig?

Och det är i bedömningen av yrkesmässigheten vi ser de största bristerna i utvärderingen. Detta om något är det egentliga resultatet av ingenjörsutbildningen, och det måste därför självfallet utgöra en minst lika viktig del av granskningen som examensarbetena. Även detta återspeglas i en viss rådvillhet i utvärderingarna, som när en bedömargrupp frågar sig hur de ska förhålla sig till att examensarbeten som utförts vid företag brustit i kvalitet vid utvärderingen, ”medan företaget har varit väldigt nöjt med arbetet”.

Sveriges Ingenjörer vill därför att utvärderingssystemet kompletteras i väsentliga avseenden. Dels måste samverkan med det näringsliv för vilken utbildningen är avsedd underkastas granskning. Lärosätet ska också kunna visa både att och på vilket sätt alumner följs upp, och redogöra för hur deras erfarenheter tas tillvara för den kontinuerliga utvecklingen av utbildningarna.

Och så är det detta med de parallella examina. Istället för att till varje pris försöka kränga samma utbildning med tre examina, bör utgångspunkten vara respektive examens karaktär och sedan bygga de bästa utbildningarna för var och en av dem. Utbildningar som leder till kandidat- magister- eller masterexamina har förutsättningar att vara alldeles utmärkta. Men det finns skillnader mellan dem och ingenjörsexamina, och de behöver respekteras och tydliggöras. På detta vinner båda.

Nu inträffar dessutom det ironiska att lärosäten som har rätt att utfärda masterexamen inte känner sig nöjda förrän de också får rätt att examinera civilingenjörer, medan de som redan har rätt att ge civilingenjörsexamen gör allt för att studenterna också ska få med sig både kandidat- och masterexamina.

Detta är inget nytt fenomen. Redan när högskoleingenjörsutbildningarna utvärderades 2001 kritiserades flera lärosäten för att de regelmässigt utfärdade kandidatexamen för samma utbildning. Det enda som hänt sedan dess är att civilingenjörsutbildningarna lika ofta resulterar i både en kandidat och en master. Mitt i allt detta står studenterna och frågar sig vad som är bäst för dem.

Bedömarna själva, av vilka de flesta är verksamma i högskolan, lyfter också fram detta som det enskilt största problemet. Ändå tycks de inte se ambitionen att utfärda flera olika examina för samma utbildning som märklig i sig. Några beskriver till och med detta som att lärosätet ”infört Bolognasystemet”. Men det är inte innebörden av den anpassning till Bolognamodellen som genomfördes i Sverige 2007.

En debatt fördes om att införa en så kallad etappavgång efter tre år på civilingenjörsprogrammet, men den sammanhållna utbildningen blev kvar. I själva verket var det ett fåtal lärosätena som i sina svar till utbildningsdepartementet förordade en etappavgång.

Om lärosätena inte längre är tillfreds med examensordningen som gäller sedan dess vore det mest konstruktiva att återuppta den debatten, istället för att koka en hemgjord Bolognasås på tre examina av två väsensskilda examenstyper.

Vi ser en fara i att utvärderingarna istället leder till att lärosätena nu förändrar ingenjörsutbildningarna för att de tvunget ska leva upp även till kraven för kandidat och master. Det medför en överhängande risk för att de teoretiseras ytterligare, till priset av en förlorad ingenjörsmässighet. Risken är desto större eftersom dagens utvärderingssystem har betydligt större förutsättningar att fånga upp bristande vetenskaplighet än svag yrkesanknytning – helt enkelt eftersom detta inte bedöms.

Olle Dahlberg, utbildnings- och arbetsmarknadsutredare Sveriges Ingenjörer

Peter Larsson, samhällspolitisk direktör Sveriges Ingenjörer