Fordon
Därför kraschar EU-tradarna på svensk vinterväg
Se den simulerade lastbilsolyckan, som visar varför kortare EU-långtradare ställer till fler olyckor på nordiska vintervägar än de längre svenska ekipagen.
EU:s tillåtna maxlängd för dragbil och påhängsvagn är 16,5 meter. Detta har gjort den tvåaxliga dragbilen, med kort hjulbas och semitrailer, till den klart vanligaste långtradaren på europeiska vägar. Vid svensk inrikes fjärrtransport dominerar dock de upp till 25,25 meter långa modulekipagen (lastbil med släpvagn).
Men 16,5-metersekipage är kraftigt överrepresenterade i trafikolyckor på nordiska vägar, enligt Johan Granlund, vägteknikexpert på WSP. Framförallt märks detta vid vinterväglag, antingen genom så kallad jack-knifing (ekipaget viker sig), eller genom att påhängsvagnen sladdar ut i sidled.
– Men det är svårt att belägga detta konkret i olycksstatistiken, eftersom det i svensk statistik inte görs någon åtskillnad mellan olika typer av långtradarekipage. Man använder det slarviga paraplybegreppet lastbil vid alla olyckor, säger Johan Granlund.
För två år sedan gjordes dock en studie vid Chalmers, som visade att lastbilsekipage med totallängd under 18,75 meter hade 27 procents högre olycksfrekvens på svenska vägar.
– Och i Norge är det lite bättre ställt med statistiken, bland annat tack vare ett samarbete mellan bärgningsföretag och forskningsprojektet SAFE Foreign Transport. Bärgarnas data visar att det vid fastkörning i stigningar regelmässigt handlar om EU-tradare, säger Johan Granlund.
Nyligen presenterade han, tillsammans med logistikkonsulten Per Thomson, en uppsats på temat vid den internationella lastbilskonferensen HVTT14 på Nya Zeeland.
– Vi fick väldigt intressant respons på vår uppsats. Tyska lastbilstillverkaren MAN bekräftade våra beskrivningar av både problem och orsak, och vill nu att hela branschen ska uppvakta EU om förbättringar av regelverket för semitrailerekipage, säger Johan Granlund.
Läs mer:
Enligt Granlunds och Thomsons studier finns det flera orsaker till de kortare trailerekipagens instabilitet. Dragbilens blygsamma hjulbas, i kombination med att tyngdpunkten ligger långt bak och att friktionen är hög i vändskivekopplingen mellan bil och trailer, gör att påhängsvagnen kan "ta över" och bestämma ekipagets färdriktning oavsett hur föraren vrider på ratten. Därtill kommer att tvåaxliga bilar inte har någon lyftbar tredje axel, som kan höjas i stigningar för att tillfälligt att öka tyngden på drivaxeln.
Johan Granlund och Per Thomson har gjort en serie animeringar av hur EU-tradare beter sig på svensk vinterväg. Här nedanför kan du se hur ett olastat trailerekipage viker sig vid 67 kilometer i timmen på en yta med vägfriktionen 0.25.
Friktionsvärdet motsvarar av Trafikverket godkänd friktion i alla vägklasser vid vägtemperatur under 12 minusgrader, och i vägklasserna 4 och 5 (osaltade vägar) vid alla vägtemperaturer. Enligt simuleringen är kritisk hastighet för ”jack-knife” vid dubbelt filbyte 68 eller 61 kilometer i timmen, med lastad respektive tom trailer, på väg med detta friktionsvärde.
Johan Granlund efterlyser konkreta åtgärder från myndigheter och lagstiftare.
– Det är dags att myndigheterna sätter sig in i detta på allvar: tittar ordentligt på hur olika vägfriktionsvärden påverkar EU-tradarnas olycksbenägenhet, och börjar skilja mellan olika ekipagetyper i olycksstatistiken. Och hela EU borde sluta begränsa längden på dragbilar. Norge tillåter en meter längre dragfordon, och det är en av orsakerna till att norska ekipage har överlägset bättre vinteregenskaper, säger han.
Vi bör även se över kraven på vinterväghållningen, anser Johan Granlund.
– Det är inte rimligt att vi tillåter så dålig halkbekämpning, att Europas vanligaste fjärrtransportekipage inte kan göra ett vanligt körfältsbyte utan att riskera att vikas ihop som en fällkniv. Den typ av datorsimuleringar vi har gjort, bör utvidgas som ett steg i att noggrant utvärdera lämpligt gränsvärde på lägsta tillåtna vägfriktion, säger Johan Granlund.