Han är Sveriges första rustningsmästare på 240 år

2022-04-17 08:00  

TEKNIKHISTORIA. Svensk tillverkning av rustningar i stål kom i gång tack vare Gustav Vasa. Nu kan man tro att hantverket har fallit i glömska. Men i Mölnbo i Sörmland finns en nybliven rustningsmästare.

https://youtu.be/yshLJAFMBDE

Ett dovt smällande av metall mot metall fyller den lilla smedjan när ett stycke glödgad plattplåt hamras ut i en mjukt rundad form. I det varma skenet från ässjan verkar en yrkesman som är den första av sitt slag sedan 1781. Albert Collins fick sitt mästarbrev 2020, 239 år efter att Sverige senast hade en rustningsmästare. Men vi tar det från början.

– Jag har kvar gamla teckningar på riddare och rustningar från när jag var 5-6 år, så intresset fanns tidigt. Och jag minns fortfarande känslan när jag såg Aranäshjälmen på Historiska museet för första gången som barn. Sedan är det klart att Ivanhoe gav en viss inspiration, säger Albert Collins och ler brett.

Det var framför allt hantverket och verktygen som fascinerade honom. Hur en rustning i praktiken tillverkas. När han sedan fick en pinnsvets i julklapp som 16-åring, för nu 30 år sedan, blev det första steget. Han åkte på en del lajv, en typ av levande rollspel, men var egentligen mest intresserad av utklädnaderna.

– Jag tillverkade ringbrynjor och fick genom det jobb på Fjäderfabriken Spiros som tillverkade fjäderstålsringar till brynjorna. Där lärde jag mig bland annat härdning och anlöpning. Men det viktigaste var att jag såg att det fanns en marknad för den typ av arbete jag skulle vilja ägna mig åt, säger Albert Collins.

Målsättningen: Tillverka rustning med 1500-talets teknik

Åter till nutid visar han runt i sin smedja, belägen i en vitkalkad liten byggnad strax intill familjens bostadshus, mitt emellan vidsträckta åkrar utanför Mölnbo i Sörmland. Här har ägnat tiotusentals timmar av misslyckanden och framgångar för att lära sig yrket från grunden, och att återskapa de verktyg som användes i forna tiders rustningsmakeri från historisk litteratur, målningar och träsnitt. På senare år därtill åt det som kommit att bli hans mest utmanande arbete: Mästarprovet, som i sig blev en väg fram till att återuppväcka rustningsmakeriet som erkänt yrke.

– Min målsättning var att tillverka en rustning på samma sätt som på 1500-talet, med samma begränsade uppsättning verktyg. Själva rustningen är till utformningen en kombination av två, en som bars av kung Erik XIV och en av Johan III.

Albert Collins fick möjlighet att titta på de bevarade originalrustningarna i detalj, och valde ut vilka delar som skulle återskapas i hans eget mästarprov. Den nu färdiga rustningen står i Livrustkammarens pågående utställning Mästarprovet i Stockholm, jämte den återskapade verktygsbänken. 

Faffar att forma plåten med av olika varianter. Foto: TOBIAS OHLS

Det är detaljerna som gör helheten, anser Albert Collins, som vill skapa så tidstypiska rustningar som möjligt. Foto: TOBIAS OHLS

För den som sett mästarprovet på museet, eller någon av filmklippen i sociala medier där Albert Collins provar sin rustning, står en sak klar. Här finns ett sinne för detaljer, där varje stans, linje och utsmyckning visar ett genuint intresse för att återskapa historien som den faktiskt var. 

– Det är lätt att få tag i billigare, massproducerade rustningar. Min målsättning är alltid att få så historiskt korrekta rustningar som möjligt, och där är det små, små detaljer som gör skillnad.

Arbetet med en hel rustning börjar i en annan ände än de olika stålkonstruktionerna: underplaggen. Rustningar sitter inte genomgående tätt mot kroppen, utan i olika fästanordningar som löper från plaggens olika delar. Bröstskyddets extra volym skyddar till exempel hjärta och lungor från inbuktningar av svärdsstötar och skott från musköter. Rustningarna har utvecklats i takt med att vapnen har blivit alltmer kraftfulla.

– På 1300-talet var ringbrynjorna det primärt skyddade, för att mot slutet av århundradet ersättas av mer och mer heltäckande plåt. I början av 1500-talet, när skjutvapen började användas alltmer, var ringbrynjan helt utspelad som primärt skydd, även om det förekom i bland annat armhål och skrev, säger Albert Collins. 

Olika teknik för ”skottfri” rustningsdel

På slutet av 1400-talet började delar av rustningarna göras skottsäkra, främst hjälm, rygg och bröst.

– Det finns lite olika teknik för att göra en rustningsdel ”skottfri”, som man benämner det i gamla skrifter. Ett sätt är att välla ihop stål. Då har man härdat kolstål på utsidan och ett mjukare stål med lägre kolinnehåll på baksidan. Det blir lite som ett kompositmaterial där den hårda ytan stoppar upp kulan, och den mjuka baksidan deformeras och tar upp energin så att kulan stannar.

Plåten behövde vara uppemot 10 millimeter tjock för att klara dåtidens musköter, som hade en mycket stor anslagsenergi.

Att tillverka rustningar är inget man blir rik på, konstaterar Albert Collins. Men efter tio inledningsvis tuffa år efter startandet av företaget Via Armorari går verksamheten runt. I dag anses han vara en av världens mest respekterade rustningsmakare. Kunderna består av såväl museer som privata samlare. Foto: TOBIAS OHLS

Väldigt lite dokumentation finns bevarat från tidig tillverkning så Albert Collins har fått testa sig fram till rätt metodik. Den svenska rustningstillverkningen börjar med Gustav Vasa. Under hans regenttid var Sverige en stor exportör av stål, men importerade rustningar och vapen. Bakvänt, tyckte Vasa, och lät instifta de kungliga vapenmanufakturerna på Jädersholme i Arboga 1551. Där fanns god tillgång till vattenkraft, med 42 sjöar som slöt an till Arbogaån, och det var nära till skog som bränsle och byggmaterial.

– Vasa skickade ner värvare till kontinenten och lyckades få hit en del mästare. I Arboga fanns det snart 21 olika yrkeskategorier, som svärdsmakare, pipsmeder och rustningsmakare från främst tyska Augsburg och Nürnberg. 

Albert Collins med sitt mästarbrev. Foto: JENS MUHR/SHM

Det var svårt att få yrkesfolket att vilja stanna, men Vasa betalade bra och så småningom spreds kompetensen till svenska smeder och till allt fler städer. Yrkesskickligheten blir allt större, fram till att den sist kända mästaren i rustningsmakeri avlider 1781: Olof Berg. Nästa kapitel i hantverkets historia kom så att dröja i 239 år, när listan över rustningsmästare åter kunde fyllas på med Albert Collins namn. Och fler hoppas han att det blir i framtiden. 

Fakta: Vägen till yrkets återskapande

När tanken väcktes om att försöka återskapa rustningsmakeri som ett officiellt yrke 2014, inledde Albert Collins med att ta in en lärling i sin smedja. Bara att få det gjort enligt konstens alla regler var lättare sagt än gjort i ett yrke som i praktiken inte fanns, men det fick sin lösning genom att en hantverksskola i Leksand gav dispens och lät honom lägga upp en kursplan i egen regi. 

Nästa steg blev att kontakta Sveriges Hantverksråd, som var positiva till att återinföra yrket och med det möjligheten att få ett mästarbrev genom att visa upp yrkeserfarenhet på tio år och prov på yrkesskicklighet. Sista steget blev samtalen med Sveriges Konstsmidesförening, som numera administrerar yrkesgrenen. 

Tips! Skapandet av mästarprovet finns beskrivet i detalj i Albert Collins bok The Making of a 16th Century Armour. Du kan även se filmer om rustningen via Livrustkammarens Youtubekanal, sök på ”Mästaprovet”. Via Albert Collins egen kanal visar han hur det går till att ta på sig rustningen. 

Din bonus som Ny Teknik-läsare: En del av svensk teknikhistoria

Du som är prenumerant på Ny Teknik digitalt får som bonus ett urval av artiklarna från Teknikhistoria, ett magasin om den tekniska och industriella utvecklingen som lett fram till samhället som det ser ut i dag – med fokus på den svenska utvecklingen.

Vill du få en bit av historien direkt hem i brevlådan? Teckna din prenumeration redan i dag på: nyt.se/prenumeration-teknikhistoria

Gilla Teknikhistoria på Facebook för att få senaste nytt ur historien!

Gilla Teknikhistoria på Instagram!

Angelica Söderberg

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt