Pianoforte!

2001-10-16 13:00  
Teckning Kaianders Sempler

Vad är det för likhet mellan Jan Johansson, Ludwig van Beethoven och Elton John? Jo, de har alla gjort musik för piano, det demokratiska instrumentet som kan användas till allt.

Hertigen av Medici i Florens var i slutet av 1600-talet i full färd med att bygga upp världens förnämsta konstsamling. Planen var inte bara att samla föremål, utan också att knyta till sig konstnärer och konsthantverkare. Målare, skulptörer, instrument- och klockmakare, tryckare, snickare och tekniker av alla slag trängdes i verkstäderna i det som nu är Uffizierna, ett av världens mest berömda konstmuséer.

Intendent för samlingen av musikinstrument var en ung instrumentmakare vid namn Bartolomeo Cristofori. Det dominerande klaverinstrumentet vid den här tiden var cembalon - eller virginalen som den kallades i England - vilken användes både som konsertinstrument och som generalbas i barockorkestern.

Tyvärr var cembalon behäftad med en allvarlig begränsning. Den ljöd alltid lika starkt, oavsett hur man slog an tonen. Cristofori började experimentera med nya typer av mekanik, och år 1700 fanns i Medicéernas inventarielista en uppgift om ett helt nytt instrument: Un arpicimbalo, nuova inventzione di Bartolomeo Cristofori, che fa il piano e il forte - en cembalo som kan ljuda både svagt och starkt.

Cristofori hade utgått från en cembalo men konstruerat en helt ny anslagsmekanism. I stället för att strängarna knäpptes anslogs de underifrån med läderklädda trähammare. Hammarna var dock inte fast kopplade till tangenterna, utan flög den sista biten på egen hand mot strängen. Därefter studsade de tillbaka till ett läge där de snabbt åter kunde fås att slå an strängen. Tonens styrka berodde därmed på hur hårt strängen slogs an, och för att ytterligare öka ljudstyrkan försågs varje ton med två eller tre strängar.

För att inte alla strängarna skulle ljuda okontrollerat genom resonans var de försedda med dämpare av filt. När en sträng slogs an lyftes strängens dämpare. När man släppte tangenten sänktes dämparen och strängen slutade ljuda.

Strängar och mekanik förpackades i en enkel resonanslåda med öppningsbart lock som också fungerade som ljudreflektor. Utformningen var funktionalistisk, borta var barockens bjäfs och utsmyckningar. Samtidens bedömare tyckte det nya instrumentet mest påminde om en likkista.

Cristoforis pianoforte blev en sensation. Äntligen fanns ett klaverinstrument som kunde spela med samma dynamik som de andra instrumenten i orkestern. Ryktet om Cristoforis uppfinning spreds över Europa, och snart byggdes pianoforten - eller pianon som de oftast kallades - av instrumentbyggare i Spanien, Frankrike, Tyskland och England.

Det sägs att Johann Sebastian Bach prövade på pianot, och till och med inkluderade ett piano i sitt verk Das Musichalische Opfer från 1747, men att han inte var särskilt förtjust. I stället blev en ung man vid namn Wolfgang Amadeus Mozart den förste tonsättare av rang att utforska pianots möjligheter.

Att pianot kunde slå igenom på bred front berodde inte minst på den tempererade (eller snarare liksväviga) stämningen, med samma intervall mellan alla halvtoner. Det gjorde att man kunde spela i alla tonarter, något som tidigare varit fullständigt omöjligt.

Det faktum att man på pianot kan spela lika många toner samtidigt som man har fingrar gjorde att pianot tidigt blev ett effektivt verktyg för kompositörer. Redan Mozart och Beethoven utgick från pianostämman när de orkestrerade stycken för full orkester. Debussy laborerade med nya dissonanta klanger och harmonier med pianots hjälp. Chopin skapade en exklusiv genre av pianomusik, Schubert visade hur pianot kunde utnyttjas för ackompanjemang och Rachmaninoff drev pianokonserten till fulländning.

Egentligen har inte pianot förändrats särskilt mycket under de trehundra åren sedan Cristoforis första instrument. Vad som har tillkommit är en del finslipningar av mekaniken och varianter på strängarnas placering. En konstruktör vid namn Zumpe byggde vid 1800-talets början fyrkantiga pianon som tog betydligt mindre plats, och en engelsk pianobyggare vid namn John Hawkins i Pennsylvania skapade det första moderna "pianinot" genom att placera strängarna i rät vinkel mot klaviaturet i en fyrkantig upprättstående resonanslåda.

Jeunnes filles au piano.
Målning av Pierre-Auguste Renoir.
Vid slutet av 1800-talet fanns i varje borgerlig familj av rang söta pianospelande döttrar. Men på en bordell i Kansas satt en ung svart musiker vid namn Scott Joplin och klinkade egna synkoperade melodier. Stilen skulle senare komma att kallas Ragtime, och bli startpunkt för den instrumentala jazzen.

Under de senaste decennierna har det dykt upp en rad olika typer av syntar och elektroniska instrument. Men frågan är om de är lika nytänkande som Cristoforis pianoforte var. De gör sitt bästa för att elektroniskt härma pianots mekanik med anslagskänslighet och vägda tangenter. Finare digitala pianon har samplade ljud, det vill säga inspelade toner från en äkta konsertflygel.



Mer om pianot finner ni i boken "Big Bangs" av Howard Goodall, Vintage 2001, och på http://www.uk-piano.org/history/

Kaianders Sempler

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt

Läs mer