Kolonisterna som glömdes

2011-09-27 23:00  

I närmare 450 år fanns skandinaviska kolonier på Grönland, tills de på 1400-talet plötsligt försvann. Vad var det egentligen som hände? Den amerikanske geografen Jared Diamond spekulerar över nordmännens öde i en ny bok.

Det berättas att i slutet av 900-talet levde i Norge en ökänd flåbuse och slagskämpe vid namn Erik Röde. Efter bråk med manspillan tvingades han lämna Norge och begav sig till Island. Där kom han snart i nya bråk, och efter att ha slagit ihjäl ytterligare några personer landsförvisades han från Island i tre år.

Erik mindes att en man vid namn Gunnbjörn Ulfsson några decennier tidigare hade blåst ur kurs vid en resa till Island och då upptäckt några okända nordliga öar. Erik styrde nu sitt skepp norrut och tillbringade de tre åren med att kartlägga kusterna längs ett land han gav namnet Grönland. Anledningen till namnet var att det innerst i fjordarna på västkusten fanns gröna betesmarker med fett foder.

När Erik Röde kom tillbaka till Island blev han snart indragen i nya bråk. Men Erik var en sann entreprenör. Ungefär som moderna tiders mäklare säljer tomter på spanska solkusten lyckades han övertyga en grupp islänningar om att flytta till hans nyupptäckta land. År 984 lastade han 25 skepp med kolonisatörer och boskap, och seglade så norrut för att grunda en ny skandinavisk koloni i Grönlands fjordar.

Snart hade ryktet spridit sig att det på Grönland fanns jungfruligt land för de som ville ta för sig. Nya kolonisatörer anlände från Island, och redan vid år 1000 hade allt land lämpligt för jordbruk tagits i besittning.

Den totala mängden kolonisatörer på Grönland beräknades till ungefär 5 000. Detta uppdelat på 1 000 i Västra bosättningen och 4 000 i den sydligare Östra bosättningen.

Hade man nu kommit så här långt, kunde man kanske hitta ännu mer bördigt land ännu längre bort? En man vid namn Bjarne Herjolfsson hade blåst ut kurs på resa från Island till Grönland, och upptäckt tt okänt land i väster. Men han hade inte vågat gå i land. Runt år 1000 begav sig en expedition bestående av bland andra Erik Rödes söner Leif och Thorvald, en dotter och en svärdotter ut på upptäcktsresa.

Man följde iskanten norrut och västerut och kom fram till ett fruset land som man kallade Helluland. Det var antagligen östkusten av vad vi i dag kallar Baffin Island. Längre söderut kom man till en kust med stora barrskogar med gott timmer. Det fick namnet Markland och antas ha varit Labradors kust. Resan gick vidare söderut, tills man kom till lummiga skogar där det växte valnötter och vilda vindruvor. Detta land kallade man Vinland. Här gick man i land för att försöka grunda en ny koloni.

I ”Grönlänningarnas Saga” och ”Erik Rödes saga”, upptecknade på Island på 1200-talet, berättas om fem olika resor från Grönland till Vinland. Alla skedde inom en tioårsperiod, de fyra första med ett enda skepp och den sista med två eller tre.

Tyvärr var landet inte obebott, som Island och Grönland hade varit när nordmännen anlände. Tvärtom. Snart stötte man på en grupp på nio ”skrälingar”, som nordmännen föraktfullt kallade alla naturfolk. Man dödade omedelbart åtta av dem, men den nionde lyckades komma undan, berättas i Erik Rödes saga. Dagen därpå anfölls nordmännen av en stor mängd urinnevånare och tvingades att fly hals över huvud. Erik Rödes son Thorvald fick en pil i magen, och lär innan han dog ha sagt: ”Det är ett rikt land vi funnit, men lite glädje har vi av det.”

Historiker misstrodde länge sagornas sanningshalt, men 1961 upptäcktes ruiner av norröna bosättningar vid L’Anse aux Meadows på Newfoundlands nordöstra spets. Här fann man rester av åtta byggnader – boningshus, smedja och ett båtbyggeri. Men ingen lagård eller fähus. Man antar att L’Anse aux Medows bara var en bas, en övervintringsstation för de nordiska upptäcktsresandena, inte någon koloni.

Arkeologerna blev besvikna, för det förefaller som om nordmännen tagit med sig allt av värde när de övergav sin bas. Det enda föremål man funnit med nordiskt ursprung är 99 avbrutna järnspikar, en del av en kopparbrosch, en strumpsticka och några andra borttappade småsaker.

Nej, det blev ingen nordisk koloni i Vinland, men bosättningarna i de grönländska fjordarna skulle överleva fram till 1400-talets mitt. Därefter försvann de under mystiska omständigheter.

Nordmännen var mjölkbönder, och de höll även hästar, svin, får och getter. Samma boskap tog de nu med till de nya livet vid isens rand, där de förväntade sig att kunna föra samma liv som i Norge. Detta visade sig vara mindre klokt. Svinen klarade sig inte i det kalla klimatet. Korna krävde mängder av hö under vintern, det var bara under fyra sommarmånader som de kunde beta utomhus. Fåren var tåligare, de behövde bara tas in tre vintermånader.

Ganska snart hade fåren betat sönder ängarna, och jorderosionen tog fart Det blev allt svårare att få ihop hö till boskapen. Att odla spannmål gick inte, så för att få ihop tillräckligt med föda för att klara de långa vintrarna krävdes att man jagade både säl och vildren. Varje höst seglade man norrut till jaktmarkerna vid Nordrseta, där man fångade vallross, isbjörn och säl. När arkeologer gått igenom bosättningarnas kökkenmöddingar– soptippar – har man funnit att på rika gårdar åts en hel del oxkött och ren, medan fattigare gårdar levde praktisk taget enbart på säl. Men man hittar inga fiskben. Åt nordmännen verkligen ingen fisk, som det fanns så gott om?

Den grönländska kolonin var inte självförsörjande, utan helt beroende av handel för sin överlevnad. Man importerade timmer, järn, träkol, tjära, salt, kyrkfönster och -klockor (det fanns fjorton kyrkor och en katedral på Grönland) samt lyxprodukter för överklassen. Detta betalades med ull, skinn,h elfenben från valrossbetar och då och då levande isbjörnsungar. På Grönland fanns inget timmar att bygga båtar av, så man var helt beroende av skepp från Norge och Island.

Efter 1200-talet blev klimatet kallare. Fjordmynningarna var ofta tillkloggade av isberg som blockerade sjöfarten. Allt färre skepp anlöpte Grönland. Norge hade 1397 uppgått i Kalmarunionen. Kungen bodde i Köpenhamn och brydde sig inte om de nordliga utposterna.

1410 kom det sista dokumenterade norska skeppet hem från Östra bosättningen. Därefter tycks man helt ha glömt Grönland.   Troligtvis svalt bosättarna ihjäl när klimatet blev bistrare och kontakten med moderlandet upphörde. Om de nu inte blev ihjälslagna av inuiterna, som sedan 1200-talet avancerat söderut längs Grönlands kust.

Inuiterna kom ursprungligen från trakten av Berings sund. De hade sedan 1000-talet vandrat österut och konkurrerat ut andra folk på sin väg. De var väll anpassade till ett liv i Arktis. De hade hundspann, snabba och lätta kajaker för säljakt, harpuner för att jaga val och de använde tran som bränsle. Och de åt fisk. Varför gjorde inte nordmännen det? Och varför lärde inte nordmännen av inviterna att jaga val? Då hade de fått både kött och bränsle.

Inte förrän 1721 kommer skandinaver åter till Grönland. Det är den norske prästen Hans Egede, som bekymrat sig över att grönlänningarna missat reformationen och fortfarande är katoliker. Han har kommit för att predika den rätta läran för kolonisterna. Men han hittar inga nordmän. Bara inuiter.

Böcker om Vinland

Det finns en hel del litteratur om Vinlandsfärderna. Bäst är kanske Vinland det goda av Mats G Larsson, som redogör för vad man vet om Vinlandsfärderna från skrivna och arkeologiska källor. Där kan man också läsa Grönländingasagan och Erik Rödes saga i sin helhet i svensk översättning av författaren.

Det har också skrivits romaner med handlingen förlagd till 1000-talets Grönland och Vinland. En sådan är Under norrskenet (An Old Captivity) av Nevil Shute. Där figurerar två unga skotska trälar, Hake och Hekja, som seglade med Leif Eriksson till Vinland. Hake och Hekja finns nämnda i Erik Rödes saga. Likaså Leif Erikssons fosterfar Tyrkir, en klok frigiven träl som ursprungligen kom från Tyskland och som visste vad vindruvor var.

God läsning.

Kaianders Sempler

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Dagens viktigaste nyheter

Debatt