Alkemistens dröm

2011-10-04 23:00  

Att finna ”de vises sten” sågs av medeltidens alkemister som genvägen till evig lycka och rikedom. Försöken att förvandla oädla metaller till guld kröntes med framgång först 1980, då svenskättlingen Glenn Seaborg i Berkeley äntligen lyckades med konststycket.

Alkemister är, som alla vet, kufar som drömmer om att med hjälp av en blandning av magi och vetenskap förvandla oädla metaller till guld. Alkemister har funnits sedan tidig medeltid, ja det finns de som menar att alkemin frodades redan under antiken.

En grundläggande tanke hos alkemisterna var att allt utvecklas och förvandlas. Sädeskornet växer upp till ett ax, en larv blir en fjäril, en äppelblomma vissnar och blir ett äpple. På samma sätt föreställde man sig att metallerna mognade i jordens inre.

Bergsmännen hade sedan antiken lagt märke till att små mängder silver vanligtvis förekom i blymalm. På samma sätt förekom små mängder guld i silvermalm. Det låg då nära till hands att anta att silver bildades av bly när det hade mognat, och att guld bildades av silver om tillräckligt lång tid fick gå. Om nu alkemisten fann en metod att snabba på mognadsprocessen skulle han enkelt kunna förvandla oädla metaller till ädla.

En annan föreställning som genomsyrade det medeltida samhället var att det gick utför med världen. Det hade varit bättre förr. Allra bäst hade det varit under Den Gyllene Åldern, långt tillbaka i forntiden, då visheten och levnadsstandarden hade varit oändligt mycket större än i den krigiska, fattiga och smutsiga samtiden.

Inte heller denna idé saknade visst fog. Kunde man kanske inte fortfarande se rester av ståtliga byggnadsverk från en förgången tid här och där i Medelhavsländerna?

Sedan forntiden hade uppenbarligen viktig kunskap gått förlorad, även om vissa lärde hade försökt rädda den till eftervärlden. Myter florerade, bland annat om en vis man vid namn Hermes Trismegistos, som utförligt skulle ha nedtecknat guldålderns hemligheter. För att inte kunskapen skulle missbrukas hade han emellertid gömt den i en hemlig kod. Men var fanns hans bok?

Alkemisterna sökte ihärdigt efter den ”hermetiska kunskapen” i allehanda gamla manuskript och det blev stor efterfrågan på mystiska dokument.

”De vises sten” sågs som den absoluta bingolottovinsten, genvägen till evig lycka och rikedom. Med hjälp av detta märkliga ämne, vilket man oftast föreställde sig som ett klart rött pulver, påstods att oädla metaller kunde förvandlas till guld. Men inte nog med det. Ämnet hade också förmågan att bota alla möjliga sjukdomar och åkommor, ja till och med ge evigt liv. Inte konstigt då om många var beredda att lägga ner mycket arbete och pengar på att finna det.

Det fanns de som gjorde av med förmögenheter på sitt sökande efter de vises sten. Många var de som satte sig i skuld, ruinerades och fick gå från hus och hem. Man kan tycka att förnuftiga och bildade människor skulle begripa bättre än att ge sig i kast med den här typen av verksamhet. Men det hindrade inte att en rad framstående naturforskare, som Robert Boyle och Isaac Newton, ägnade mycken tid åt mystiska alkemistiska experiment.

Även om ingen någonsin fann de vises sten fanns det de som tjänade bra med pengar på alkemi, inte minst de som försåg marknaden med mystiska dokument. Och ungefär som vår tids entreprenörer raggar riskkapital fanns det alkemister som lät sin tids riskkapitalister investera i deras laboratorier och experiment med löften om stora vinster så snart man fått i gång transmutationsprocessen.

Trots alla lurendrejare fanns också de som strävsamt utvecklade alkemin mot naturvetenskap. Alltfler seriösa forskare släppte förstavelsen ”al”. Kvar blev kemi, en disciplin och vetenskap som under 1700- och 1800-talen utvecklades med stormsteg. Män som Scheele, Lavoisier och Davy lade grunderna för den nya vetenskapen. Nu kunde man visa vilka ämnen som verkligen var grundämnen och vilka som inte var det. Det blev uppenbart att det var omöjligt att med kemiska metoder förvandla ett grundämne till ett annat.

Men det finns ju andra och modernare sätt. År 1917 lyckades Ernest Rutherford i Manchester omvandla kväve till syre genom att bombardera kvävekärnor med alfapartiklar. Och 1980 transmuterade svenskättlingen Glenn Seaborg (Sjöberg) vismut till guld vid Berkeley Labs. För bland annat detta belönades han med Nobelpriset i fysik 1951. Så visst går det att göra guld av oädel metall och dessutom tjäna pengar på det.

I staden Philadelphia i nordöstra USA finns något så märkvärdigt som ett konstmuseum helt ägnat åt ­alkemi. Museet är inhyst hos Chemical Heritage Foundation, och konsten som visas kommer från ”The Eddleman and Fisher Collection”. Herrarna Eddleman och Fisher var förmögna kemister som sroade sig med att samla 1600- och 1700-talskonst från ­Nederländerna med alkemistiska motiv.

Bilder med motiv från alkemins värld blev populära i Holland i början 1600-talet. De ingår i vad man brukar kalla genrekonst, bilder ur vardagslivet och olika profana miljöer. Ursprunget till genrekonsten anses vara 1500-talskonstnären Pieter Bruegel den äldre (1525–1569). I hans detaljerade stadsbilder är ett myller av människor i full färd med att utföra olika vardagssysslor.

Genremåleriet blev populärt och utvecklades snart till att framställa en rad spännande miljöer. Bilderna visade allegoriska och ofta skämtsamma scener i verkstaden, i herrgårdsköket, på värdshuset, hos tandläkaren, på bordellen etcetera. 1558 målade Pieter Brueghel den första bilden föreställande alkemisten i arbete i sin verkstad – en stolle som ruinerade sin familj i den futila förhoppningen om att kunna finna guldmakeriets hemlighet. Brueghels målning bildade skola, och snart hade scener från alkemistens verkstad blivit en självständig konstgenre.

Den störste bland de tidiga holländska alkemistmålarna var Brueghels svärson David Teniers den yngre (1610–90), som lämnade efter sig inte mindre än 350 alkemistmålningar. I Teniers bilder vimlar det av detaljer. Här finns tidstypisk laboratorieutrustning, böcker, verktyg, deglar, retorter och destillationsapparater. Dessutom finns oftast en hund, katt eller mus någonstans i förgrunden. I taket hänger vanligtvis en uppstoppad ödla, ett kännetecken för alkemistens skrå.

Teniers bilder är inte moralistiska som Brueghels, utan koncentrerar sig mer på det strävsamma arbetet. Synen på alkemisten förändras sedan med tidsandan. På målningar från början av 1800-talet framställs han som en gammal man i trasiga kläder sittande i en förfallen verkstad med spindelväv i taket. Han har blivit en relikt från en förgången tid. All utveckling har avstannat. Bara tidens tand knaprar obönhörligt vidare på hans utrustning.

Mer om alkemi och alkemister genom tiderna, men kanske framför allt om hur kemin utvecklades, kan man läsa i Per Enghags lilla skrift ”I alkemistens spår”. 

Kaianders Sempler

Mer om: Kemiåret Kemi

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt

Läs mer