Hova ska växa mednya idéer

­ Det är så skönt att vara bland andra som har idéer, som inte säger att
allt är orealistiskt, säger Anna Jäppinen.
Hon är en av de femton personer som sedan en dryg månad deltar i en innovationsmobilisering
­ begreppet är innovationsprofessor Stig Ottossons.
Tre orter vid östra Vänernstranden, Hova, Gullspång och Töreboda, har gått
ihop för att få invånarna att se att de kan utveckla sina egna idéer. För
här är behovet av nyföretagande stort, närmast desperat. Tre av de stora
industrierna i trakten har lagt ned verksamheten det senaste året. Och redan
dessförinnan var arbetslösheten hög.
Strukturomvandling heter det i officiella sammanhang. Käpprätt åt helvete ,
säger Metalls ombudsman Ola Bergquist.
­ Antalet jobb som försvunnit är jämförbart med Bengtsfors. Men Hova är
en liten ort, den får inte samma massmediala fokus.
Nya företag är lösningen ­ och det duger inte med vilka företag som helst.
En skoaffär eller frisersalong till klarar sig inte. Och det är här mobiliseringen
av innovationer kommer in i bilden.
Två dagar i veckan är det seminarier i Hovas kommunhus. Stig Ottosson och
en kollega till honom föreläser om hur man gör något av sina idéer, om produktutveckling
och marknadsföring.
Anna Jäppinen och Tina Kabbe är två av dem som redan har en idé, de har
börjat knyta kontakter med möjliga tillverkare, de sitter och försöker lista
ut hur myndigheternas binge av tillståndspapper ska fyllas i. Och båda är
entusiastiska över vad kursen gett dem. Att träffa andra människor som också
har idéer är en del.
­ Det är så många som sitter fast, som i tuggummi, säger Anna Jäppinen.
Och de glömmer att de fortfarande har armarna fria, att de kan ta sig loss.
­ Här är det ingen som har något att förlora, säger Tina Kabbe.
­ Vi hade en enorm plan från början, berättar Anna Jäppinen. Bara att få
presentera den, utan att någon sade nej, det är omöjligt , betydde hemskt
mycket.
De är båda tekniker från början. Tina Kabbe har varit arbetslös de senaste
åren. Hon berättar om hur hon fått trösta arbetsförmedlarna för att de inte
haft jobb att erbjuda henne, eftersom hon är för högutbildad. Anna Jäppinen
har arbetat med hästsjukvård på deltid, men hon ville ha mer jobb. Så båda
nappade direkt när de fick höra talas om Stig Ottossons seminarier.
Vid det här laget har de lämnat de första högtflygande planerna, men ord
som problem och hinder vill de fortfarande inte höra talas om. Finansieringen
tror de att de har en lösning på, byråkratiskt krångel kan de väl få ­ men
de återkommer till det där med tuggummit.
- Vi vill se möjligheterna istället, säger Tina Kabbe.
Och Stig Ottosson ger dem antagligen guldstjärna i kanten för de orden,
när han sammanfattar dagen trycker han på att projektgrupperna hela tiden
ska fokusera på möjligheterna. Han drar historien om kemifabrikanten som
behövde rostfria kärl; en miljon skulle det kosta att köpa nya, och det
hade han inte råd med. Så fabrikanten kontaktade SJ, och fick köpa utrangerade
järnvägsvagnar för olika vätskor. Behållarna behöll han, och järnvägsboggierna
kunde han sälja vidare och tjäna pengar på affären.
­ Har ni en spänn ­ då har ni i alla fall en spänn, säger Stig Ottosson.
Ge inte upp för att ni inte har en miljon.
Hur många det blir som till slut lyckas med projekten är svårt att säga.
Stig Ottosson svävar mellan hopp och tveksamhet. Av den stora mobiliseringen
blev det kanske inte så mycket ­ från början var det tänkt att 50 ­ 60 personer
skulle lockas till seminarierna. Men då var det meningen att fler orter
skulle delta. Av de 15 personer som nu är med tror Stig Ottosson att 10
har idéer som kan bära ­ och det är han mycket nöjd med. Fyra var vad han
räknade med innan projektet kom igång.
­ Det är några i gruppen som gått arbetslösa länge, gått kurs på kurs.
­ I produktionsteknik, säger han, och skrattar med något bittert i rösten.
­ När det inte finns företag att producera i!
Just den här seminarieserien planerade han egentligen för Bengtsfors ­ det
var meningen att de som precis blivit arbetslösa direkt skulle få chansen
att utveckla egna idéer. Där blev inte kursen av, men Hova fick höra talas
om idén och satsade.
­ Nu handlar det mycket om att bygga självförtroende, säger Stig Ottosson.
Det finns många här som aldrig presenterat en egen idé.
Och flera av deltagarna har ännu långt kvar till de affärsplaner som Tina
Kabbe och Anna Jäppinen sitter med. Åke Svensson är en av dem ­ han har
gått arbetslös sedan 1993, och har dessutom problem med ryggen efter en
trafikolycka.
­ Det är inte bara att hoppa på vad som helst, säger han.
Tillsammans med fyra andra sitter han och granskar en karta över fiskevattnen
i Vänern en bit norrut. Turism, att ordna billiga och natursköna semestrar,
är deras idé. Men riktigt vad de ska göra och hur är de inte säkra på ännu.
­ Ekonomin sätter ju käppar i hjulen, säger Åke Svensson.
Då är ingenjören, undersköterskan och homeopaten Alf Gustafsson mer optimistisk.
Han har utvecklat hjälpmedel till vården, som han precis fått ett företag
att tillverka prototyper av. Och dessutom har han en idé om hur man kan
få solceller att bli mer effektiva.
­ Men det väntar jag med att utveckla tills jag ser att det första fungerar.
I gruppen som filar på företagsidéer i Hovas kommunhus finns dessutom tre
stockholmare som är på väg att flytta till orten.
Och att headhunta fler är en av Margareta Sjödéns projekt ­ hon vill locka
storstadsbor till småstadsidyllen. Dels människor som vill flytta, dels
turister, eftersom hon och hennes man redan driver ett värdshus i grannorten
Gårdsjö.
­ Förut tycker jag att det var mycket gnäll, att vi var utbölingar som inte
skulle komma och tro något. Så då kunde vi lika gärna göra knäppa grejer.
Nu känns det kul, det finns så mycket att göra.