Svenskens konstgjorda njure räddar liv utanför kroppen

2021-08-28 08:00  

TEKNIKHISTORIA. Han började med korvskinn och gamla syltburkar, lade grunden för den globala företagssuccén Gambro, och räddade oräkneliga liv längs vägen. Miljontals patienter har den skånske läkaren Nils Alwall att tacka för dialysmaskinen, även känd som den konstgjorda njuren.

En höstnatt 1946 rådde febril aktivitet i källaren under lasarettet i Lund, dit en medvetslös 47-årig man rullats ner från Medicinkliniken. Förhoppningen var att man skulle kunna rädda den svårt sjuke mannens liv med en märklig ny apparat. 

Fem år tidigare hade den teknikintresserade doktor Alwall fått ett docentstipendium, som gjorde det möjligt för honom att experimentera med konstgjorda njurar på heltid. Hans första modell tillverkades av trä, packtejp och björntråd, och han byggde även apparater för djurexperiment av gamla syltburkar. För att driva blodet genom prototyperna användes grammofonmotorer och ventilgummin. 

Nu ansågs tekniken tillräckligt mogen för att testas ”skarpt”, och patienten var verkligen illa däran. Hans njurar hade helt slutat fungera och han var döende i urinförgiftning. Han hade dessutom långt gången stendammlunga, som komplicerats av lunginflammation. 

En artär och en ven i mannens underarm försågs med glaskanyler, kopplade till en slang – faktiskt ett vanligt korvskinn i cellofan, fast elva meter långt. Korvskinnet ledde in i en stor glasburk, fylld med vatten, salt och bikarbonat, där slangen gick runt en cylinder av ståltrådsnät. 

Läs mer: Lista: 7 historiska räknemissar vi minns

Artärblodet började rinna genom slangen, runt cylindern. Längs vägen drog vätskan i burken till sig slaggprodukter ur blodet, så att det återvände renat tillbaka in i patienten genom venkanyle. Nils Alwalls apparat utförde, utanför kroppen, det arbete den sjuke mannens njurar inte längre förmådde. 

Processen pågick i flera timmar, och till slut vaknade patienten upp ur medvetslösheten. Han kunde både öppna ögonen och prata med vårdpersonalen. 

Olyckligtvis tog lunginflammationen mannens liv något dygn senare. Men alla i lasarettets källare insåg att de bevittnat ett medicinskt genombrott: den första lyckade dialysbehandlingen. 

Men Nils Alwall var faktiskt inte riktigt först. Ett snarlikt dialyseringssystem hade utvecklats ungefär samtidigt av den nederländske forskaren Willem Kolff, som lyckats rädda livet på en patient redan året före genombrottet i Lund. Så länge andra världskriget pågick och effektivt hindrade kommunikationen i forskarvärlden, hade dock Alwall och Kolff inte känt till varandras arbete.

Docent Nils Alwall på medicinska kliniken undervisar en skara medicine kandidater vid en patientsäng i Lund, omkring år 1950. Foto: ERIK LILJEROTH/NORDISKA MUSEET/SYDSVENSKA MEDICINHISTORISKA SÄLLSKAPET

Snart blev dialys en viktig metod för att hålla patienter vid liv genom tillfälliga nedsättningar av njurfunktionen, exempelvis efter operationer eller njurskador. Kolffs system kom bland annat att användas på sårade soldater under Koreakriget i början av 1950-talet, medan Alwalls metod framförallt spreds inom den civila sjukvården. 

Nu fokuserade Nils Alwall sin energi på de kroniskt njursjuka. Dessa patienter kunde inte dialysbehandlas, utan var fortfarande hänvisade till konstant sängläge – de fick inte ens gå upp för att gå på toaletten – och deras kost fick inte innehålla salt eller kryddor, eftersom detta kunde öka kroppens produktion av kvävehaltiga restprodukter.

Orsaken var att dialysbehandlingarna krävde ingrepp i kroppen, som inte gick att utföra hur många gånger som helst. Med tiden får man slut på blodkärl där kanylerna kan placeras. 

Det problemet löstes vid början av 60-talet när man lärde sig att kirurgiskt koppla samman en artär med en ven, genom en så kallad arteriovenös fistel. Denna skapas antingen av patientens egna blodkärl, eller genom att man opererar in ett konstgjort kärl. 

En del av artärblodet strömmar genom fisteln över till venen, som efterhand ökar i diameter och blir grövre på grund av det ökade flödet och det förhöjda trycket. Efter några veckors ”mognad” kan venen användas för nålsättning och koppling till dialysmaskinen. 

Ett annat problem var att behandlingen krävde stora utrymmen i lokaler som specialanpassats för klinisk dialys, och stor tillgång till specialutbildad vårdpersonal. Detta gjorde driftskostnaderna mycket höga. Nils Alwall insåg att mycket kunde vinnas på att förenkla och ”kompaktera” processen, om man lyckades utveckla ett lätthanterligt engångsfilter för själva dialysprocessen.

Läs mer: Konstgjord andning – från järnlungan till respiratorn

Och vid en privat middag i Lund råkade Alwall av en händelse stöta ihop med företagsledaren och mecenaten Holger Crafoord, vd på förpackningsföretaget Åkerlund & Rausing och medgrundare till Tetra Pak. Crafoord blev så imponerad av Alwalls innovationer, och gripen av hans berättelser om de njursjukas lidanden, att han omedelbart bestämde sig för att bekosta det fortsatta utvecklingsarbetet. 

Ruben Rausing löste ut Holger Crafoord från Åkerlund & Rausing och från Tetra Pak, och Crafoord satsade stora delar av sitt erhållna kapital i dialysutvecklingen. Verksamheten lades i en firma som Holger Crafoord hade vilande i Stockholm, Gamla Brogatans Sjukvårdsaffär AB, vilket snart förkortades till Gambro. 

En betydelsefull medhjälpare var Carl-Axel Björkengren, laboratoriechef på Åkerlund & Rausing, som genom sitt arbete i förpackningsbranschen hade goda kunskaper om olika plastmaterial. Detta kom väl till pass vid utvecklandet av den första engångsdialysatorn enligt Nils Alwalls anvisningar. Det var en så kallad spiralnjure, där de filtrerande membranen anlades i spiralform. 

Som parentes kan nämnas, att projektet försenades en tid när Carl-Axel Björkengren själv drabbades av akut njursvikt efter en trafikolycka. Men tack vare dialysbehandling blev han återställd och kunde återgå till utvecklingsarbetet.

Innercyliner för konstgjord njure konstruerad av Nils Alwall. Använd för dialys och ultrafiltration med hjälp av övertryck. Foto: EMMA KRANTZ/KULTUREN I LUND/SYDSVENSKA MEDICINHISTORISKA SÄLLSKAPET

Spiralnjuren fungerade bra, men visade sig alltför dyr för serietillverkning, och dessutom måste den skickas till en specialistfirma i Eslöv varje gång filtermembranen skulle bytas. Snart utvecklades istället en ”plattdialysator”, där membranen ligger på varandra i lager på lager, och det blev denna som 1967 började fabrikstillverkas under namnet Ad Modum Alwall. Filtren massproducerades i en rad olika varianter, och det tidigare höga priset sjönk radikalt. 

Gambro, som de första åren hankat sig fram vid konkursens brant, lanserade den konstgjorda njuren med engångsfilter stort över hela Europa. Från början av 1970-talet öppnades egna produktionsanläggningar i USA, Japan, Tyskland och Italien. En komplett dialysatorfabrik såldes till Sovjetunionen för licenstillverkning. Försäljningsbolag startades i ett dussintal länder i Europa och Nordamerika. 

I samarbete med den brittiske läkaren Stanley Shaldon började man också utveckla metoder för egendialys i hemmet. Efter utbildning på sjukhus, och smärre anpassningar av bostaden (installation av separat eluttag och vattenanslutning till apparaten), fick patienten låna hem utrustning och en individuell behandlingsplan upprättades. 

Förutom maskiner och filter behövde dialysprocessen även blodslangar, dialysvätska och kvalificerad övervakningsutrustning, som också utvecklades inom Gambro. Företaget blev ett högteknologiskt spjutspetsföretag, som även utvecklade produkter för andra medicinska discipliner. I tidningen Affärsvärldens årliga lönsamhetslista 1976 låg Gambro först av alla bolag i hela Sverige, med en avkastning på över 30 procent av det arbetande kapitalet. 

Fyra år senare blev Gambro upphov till den Crafoordska stiftelsen i Lund, en av Sveriges största forskningsfinansiärer. Donationerna har främst gått till forskningsändamål vid universitet och högskolor i södra Sverige, däribland till medicinska fakulteten vid Lunds universitet – Nils Alwalls gamla lärosäte. 

I början av 1980-talet gjorde Gambro en börsintroduktion som blev en av de mest övertecknade i den svenska börsens historia. Bolaget fortsatte att växa, och 2006 köptes de ut från börsen av investmentbolagen EQT och Investor. Sju år senare köptes det upp av den amerikanska sjukvårdskoncernen Baxter International, och har numera omkring 8 000 anställda i nio länder. 

I dag får uppskattningsvis tre miljoner människor i världen regelbunden bloddialys. Och den byggnad vid Lunds universitetssjukhus, som inrymmer njurkliniken, döptes 2009 till Alwallhuset. 

Din bonus som Ny Teknik-läsare: En del av svensk teknikhistoria  

Du som är prenumerant på Ny Teknik digitalt får som en extra bonus ett urval av artiklarna från Teknikhistoria, ett magasin om den tekniska och industriella utvecklingen som lett fram till samhället som det ser ut i dag – med fokus på den svenska utvecklingen.  

Vill du få en bit av historien direkt hem i brevlådan? Teckna din prenumeration redan i dag på: teknikhistoria.prenservice.se

Gilla Teknikhistoria på Facebook för att få senaste nytt ur historien! 

Gilla Teknikhistoria på Instagram!

Tommy Harnesk

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt