Så gick jakten från fångstgropar till kikarsikten

2022-09-24 09:00  

TEKNIKHISTORIA. För omkring trehundra år sedan började det dova ljudet av skott eka i svenska skogar. Det var jaktgeväret som gjorde entré, efter tusentals år av jakt med stockfällor och fångstgropar. De nya vapnen var så effektiva att skickliga gevärssmeder misstänktes för svart magi.

När man tänker på forntida jägare, föreställer man sig kanske lurviga ”vildmän” som spårar vilt med pilbågar och spjut i högsta hugg. Men här i Norden var sinnrikt konstruerade stockfällor, fångstgropar och snaror de vanligaste jaktmetoderna från stenåldern och ända in på 1800-talet. Rester av gamla fångstgropar är faktiskt de vanligaste fornlämningar som påträffas i Skandinaviens inland.

Brutala jakttekniker

Människor som jagade för sin överlevnad hade förmodligen inte råd att ta hänsyn till bytesdjurens lidande, och många av de gamla jaktteknikerna var synnerligen brutala.

Fångstgropar utrustades ofta med spjut eller vassa pålar i botten, men bara för att skada djuret – det fick inte dö, för då kunde köttet förstöras innan man hunnit vittja fällan. Gropens botten kunde också smalna av nedåt mot en ”sparklåda” av trä, där djurets ben fastnade och i vissa fall knäcktes.

Lämning efter en varggrop i Olofström. Foto: MIKAEL GUSTAFSSON/NATURFOTOGRAFERNA/TT

Groparna täcktes över och doldes med grenar, mossa, lövkärvar och liknande. Som regel placerades groparna i rader med 30 till 50 meters mellanrum tvärs över viktiga viltstråk. Det förekom också ensamma fångstgropar som agnades med slaktavfall för att locka till sig rovdjur, eller som hade system av fållor som ledde strövande klövvilt mot gropen.

Vid småviltsjakt användes olika typer av stockfällor, gillrade med lämpligt bete för det djur man var ute efter. Betet var spetsat på en ”gillerpinne” som höll uppe en tung stock. När villebrådet drog i betet, föll stocken ner och dödade eller klämde fast djuret. En besläktad variant hade tre stockväggar, tak och en öppen gavel som föll ner och stängde in bytet levande när gillret rubbades.

Farligt även för människor

För att jaga större djur användes ofta så kallade älgspjut eller björnspjut. Ett eller flera spjut hängdes upp horisontellt i öglor av björkvidjor, och bakom spjutet riggades en böjd, hårt spänd trädstam. Trädet hölls tillbaka av en sprint, kopplad till en lina framför spjutets udd. När villebrådet kom åt linan lossnade sprinten, trädstammen fjädrade tillbaka och slog in spjutet i djurkroppen.

Att denna jaktmetod var utbredd, och farlig även för människor, framgår av att den specifikt omnämns i Äldre Västgötalagen som nedtecknades på 1200-talet: ”Går någon mot björnspjut eller ock älgspjut och får därav sin bane, böte den tre mark som äger det”, föreskriver mandråpsbalken.

Skiss på rävtana ur Norrlands jakt och fiske av Sven Ekman (1910). Foto: NORRLANDS JAKT OCH FISKE

Ett särskilt grymt jaktredskap kallades rävtång eller rävtana. En mindre tall kapades vid ungefär 1,5 meters höjd, och två lodräta klykor höggs in i stammen så en ”treudd” bildades. Klykornas kanter täljdes vassa, och på den mellersta spetsen placerades ett bete.

Svalt ihjäl – innan jägaren kom

När räven hoppade efter betet fastnade den med frambenen i klykorna, och blev hängande tills någon kom för att vittja fällan. Vilket kunde dröja länge ute i ödemarkerna – ofta svalt eller frös räven ihjäl, innan jägaren hann komma och göra slut på dess lidande.

Läs mer: Bärbart pansarvapen – från Eskilstuna till fronten i Ukraina

En mer sentida uppfinning var björn- och rävsaxen. Framför allt vid djup snö var detta en mycket effektiv metod för rävjakt, eftersom räven ofta går i sina egna spår för att spara energi. Därför var det lätt att veta var saxen skulle placeras och döljas under snön. När djuret trampade på utlösningsanordningen slog saxens käftar ihop.

Även denna jaktmetod var mycket plågsam för viltet. Historierna om rovdjur som gnagt av sig benet för att komma loss är svåra att belägga, men det finns exempel på rävar som krupit genom gärdsgårdar för att försöka ”skava av” sig saxen. Bara för att fastna mellan gärdsgårdsstörarna också.

Björnsax från Dalarna. Foto: ERIK LILJEROTH/NORDISKA MUSEET

På 1860-talet förbjöds fångstgropar och älgspjut. Detta berodde delvis på att det svenska viltbeståndet minskat kraftigt, men också på att metoderna ansågs orsaka onödigt lidande i en tid när jaktgevär började bli överkomliga för gemene man.

Räfflad pipa gav längre räckvidd

De första gevären hade utvecklats redan under 1400-talet, först med luntlås och senare med hjullås och flintlås. Men de var då renodlat militära vapen (ordet ”gevär” kommer från tyskans ”ge wehren”, att värja sig eller slå tillbaka).

Jakt med gevär förekom knappt bland allmogen förrän på 1700-talet, då den räfflade pipan lanserades. Den fick kulan att rotera, vilket gav rakare kulbana och längre räckvidd.

Läs mer: Han är Sveriges första rustningsmästare på 240 år

Det första renodlade jaktgeväret var den mynningsladdade lodbössan, så kallad därför att den sköt runda blykulor (lod) med sex till 15 millimeters diameter. Detta var en ganska klen kaliber jämfört med dåtidens militära skjutvapen, men lodbössan användes på vilt i alla storlekar, särskilt i norra och östra delarna av dåtidens Sverige.

”Den finska och norrländska allmogen betjena sig endast af lodbössor, hwilka äro af finare calibre; de skjuta dem såwäl på långt håll, som med en förunderlig wiss- och färdighet. Björnen såwäl som hjerpen finna af dem sin bane”, skrev överjägmästare Magnus Hendric Brummer i sitt Försök Til et Swenskt Skogs- och Jagt-Lexicon 1789.

Lodbössan, benämnd efter dess runda blykulor (lod), var det första renodlade jaktgeväret. Den hade vanligtvis en kort kolv som lades an mot kinden, inte mot axeln, och var mynningsladdad. Foto: AUCTIONNET.COM

Lodbössan hade ofta en kort kolv som inte stöddes mot axeln, utan lades an med enbart kindstöd. Den laddades med svartkrut, och lodet var som regel en aning överdimensionerat (så kallad trångkula). Därför måste den tryckas ner i loppet med en laddstake, och piporna gjordes grova för att kunna räfflas om vid behov.

Legendariska bössmeder

Skickliga skyttar med välkonstruerade bössor kunde skjuta med god precision ända upp till 300 alnars avstånd (cirka 150 meter), och de bästa bössmederna blev legendariska. Vissa av dem ansågs rentav ha sålt sin själ till djävulen i utbyte mot konsten att framställa ”såra pipor”, det vill säga bösspipor som träffade allt de sköt på.

En sådan mytomspunnen smed var Byss Lars på Holen, som levde i Älvdalen under 1700- och tidigt 1800-tal. Folkloristen Carl-Herman Tillhagen återberättar i sin bok Allmogejakt i Sverige en gammal lokalsägen:

”Byss Lars tillverkade sina pipor endast på dagar då månen var i nedan, och naturligtvis med hjälp av all den magi som helvetets herre var mäktig att stå till tjänst med. Men Fan prutade inte med kravet i kontraktet, det förstod Byss Lars. När tiden var ute, tog därför Byss Lars sin allra såraste bössa och gick till en plats norr om sin gård och sköt sig genom hjärtat. På den platsen har sedan aldrig ett grönt strå växt.”

Prinsessan Désirée granskar familjens jaktvapen, med maken Niclas Silfverschiöld under en kunglig jakt på Öland 1967.

Nya gevär klickade inte lika ofta

Under 1800-talet började lodbössorna utrustas med slaglås, som hade flera fördelar framför flintlåset, särskilt ur en jägares perspektiv. Där flintlåset antände gevärets krutladdning genom att slå en bit flintsten mot ett eldstål, hade slaglåsgeväret en ihålig nippel inskruvad i pipans bakre del. På nippeln placerades en tändhatt laddad med knallkvicksilver, som antändes när hanen slog emot tändhatten, och skickade en låga in till kulans drivladdning.

Läs mer: Coltrevolvern – en dödlig ikon

Slaglås var billigare att tillverka än flintlås och klickade inte alls lika ofta – i genomsnitt en gång per hundra avtryckningar, mot en gång per sju avtryckningar hos flintlåsgeväret. Men framför allt gav det kortare fördröjning från hanens nedslag till att kulan lämnade vapnet, vilket förstås var värdefullt vid skytte mot rörligt mål.

Hagelgevären ersatte lodbössar

I och med detta ökade jaktgevärets popularitet ytterligare, men i södra Sverige kom hagelgevär att konkurrera ut lodbössorna. Hagelgeväret hade utvecklats ur militära vapen som muskedundret och arkebusen: grovkalibriga, slätborrade handeldvapen som kunde skjuta både enskilda fullkaliberkulor och lösa hagel (eller vadhelst man hade tillhands av lämplig storlek: byxknappar, pilspetsar, mynt och annat).

På 60-talet blev det vanligt med kikarsikten bland svenska jägare, och sedan dess är i princip alla jaktvapen borrade för montering av sådana. Foto: FREDRIK SANDBERG/TT

Liksom sina krigiska föregångare hade hagelgeväret kort räckvidd, men det var lätt att träffa rörliga mål på begränsat avstånd. Det dubbelpipiga hagelgeväret blev snart populärt vid jakt på småvilt och fågel.

Mot slutet av 1800-talet ersattes lodbössan och andra mynningsladdade gevär av bakladdade vapen med enhetspatroner, och sedan dess har jakten blivit alltmer högteknologisk. I dag förekommer jaktgevär med värmekamera, ljuddämpare och flera kilometers räckvidd.

Din bonus som Ny Teknik-läsare: En del av svensk teknikhistoria

Du som är prenumerant på Ny Teknik digitalt får som bonus ett urval av artiklarna från Teknikhistoria, ett magasin om den tekniska och industriella utvecklingen som lett fram till samhället som det ser ut i dag – med fokus på den svenska utvecklingen.

Vill du få en bit av historien direkt hem i brevlådan? Teckna din prenumeration redan i dag på: nyt.se/prenumeration-teknikhistoria

Gilla Teknikhistoria på Facebook för att få senaste nytt ur historien!

Gilla Teknikhistoria på Instagram!

Tommy Harnesk

Mer om: Jakt Vapen

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt