Efter fem decennier i tjänst flyger Harrier-planen fortfarande, trots att de slutade tillverkas för mer än 15 år sedan, och trots att de inte kan flyga i överljudsfart och är ökänt svåra för piloterna att bemästra. Men de har en förmåga som nästan inget annat stridsflygplan har: Harrier kan sväva. Genom att rikta om utblåset från jetmotorn nedåt kan den lyfta rakt upp eller starta på extremt korta sträckor, stanna upp i luften och landa rakt ner eller tvärbromsa för att få övertaget i luftstrider. Det kategoriseras som V/STOL: vertical/short takeoff and landing.
De första mindre lyckade, prototyperna för vertikalstartande jetplan byggdes redan under andra världskriget. Efter Koreakriget startades projekt av ett dussintal tillverkare i USA, Europa och Sovjetunionen. Lockelsen var att kunna starta från mindre, improviserade flygfält, närmare frontlinjen.
Utvecklingen gick långsamt – detta var oprövad mark. En fransk prototyp hade till exempel hela nio motorer och kunde knappt lätta på grund av vikten. Utmaningen för V/STOL är att ha tillräcklig dragkraft. Det blev brittiska Hawker Aviation som löste problemet när de gav sig på att utveckla ett nytt stridsflygplan i stort sett utan statliga medel. Det som till slut skulle bli Harrier behövde dock en helt ny motor.
Lösningen kom från ingenjörerna Gordon Lewis och Stanley Hooker på Bristol Engines. Deras Pegasus-motor var specialbyggd för att ha styrbara utblås, efter en idé från en fransk flygingenjör. Den första prototypen kördes 1959, och året efter lyfte den i Harrier-prototypen
Hawker Siddley P.1127. Flera av de efterföljande prototyperna kraschade – en av dem mycket spektakulärt under en flyguppvisning.
Hawker Siddley Harrier flög första gången i december 1967. Det var det första lyckade kommersiella V/STOLplanet, och det köptes direkt av den brittiska flottan och den amerikanska marinkåren. Lockelsen var framför allt förmågan att lyfta från fartyg med korta startbanor.
Med full last används de vinklade utblåsen för att göra en konventionell start kortare. Med mindre last kan planet starta från däck utan att kräva mer utrymme än en helikopter. Tiden i svävläge är dock begränsad till 90 sekunder eftersom motorerna måste kylas med vatten när planet står stilla i luften.
Det ovanliga planet beskrivs som ”oförlåtande” att flyga, men piloterna som bemästrat det är mycket lojala. Det är tydligen svårt att inte charmas av det osannolika lilla stridsflygplanet. Men Marinkårens landstigningsfartyg är den enda miljön där Harrier-planen fortfarande är i tjänst.
Fakta: Tillverkades fram till 2003
Längd: 14,5 meter.
Spännvidd: 7,7 meter.
Max startvikt: 11 800 kilo.
Maxfart: 1 176 kilometer i timmen.
Tillverkade: 824 exemplar (1967 – 2003)
Användare: Amerikanska marinkåren.
Tidigare användare: RAF, brittiska marinen, indiska marinen.
Rolls-Royces Thrust Measuring Rig: ”Flygande sängen”
Det första VTOL-planet var Rolls-Royces Thrust Measuring Rig, ”Flygande järnsängen”.
Med två Nene turbojetmotorer med utblåsen riktade nedåt kunde den lyfta och manövrerera lite.
Avsikten var att forska på Harrierliknande flygplan. Upphovsmannen, Alan Arnold Griffith, hade börjat tänka i de banorna redan på 1940-talet.
Två exemplar byggdes. Det första flög 1954. Svårigheten för piloterna visade sig vara att hålla den fint avvägda kontroll som krävdes för stabilitet. 1957 omkom testpiloten H.G.F Larsen i en krasch med exemplar två.
Projektets slutsats var att det krävdes automatiserade styrsystem för att balansera på jetstrålar i allt utom laboratoriemiljö.
_utomhus_2021-04-20.jpg)
Kommentarer
Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.
Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.