Fel tank – gåtan om Sveriges första stridsvagn

2020-09-19 07:10  

TEKNIKHISTORIA. Strax efter första världskriget köpte Sverige in tio tyska exemplar av slagfältets nya härskare, så kallade ”tanks”, som nyligen gjort entré på världsscenen vid västfrontens skyttegravar. Dessa har ända sedan dess ansetts vara Sveriges första stridsvagnar – men efter visst detektivarbete av Arsenalens museichef, visar det sig att en helt annan vagn kom före.

Det hela genomfördes i största hemlighet. De tio tysktillverkade stridsvagnarna av modell LK II (Leichter Kampfwagen) var redan i sitt ursprungsland undangömda för den allierade kontrollkommissionen, eftersom Tyskland enligt Versaillesavtalet inte fick inneha stridsvagnar.

Sedan de 1921 inköpts av svenska Försvarsmakten, eller Krigsmakten som det hette på den tiden, blev hemlighetsmakeriet om möjligt ännu större. Stridsvagnsdelarna importerades av en civil firma under benämningarna ”traktordelar” och ”bleckslageriarbeten”.

Att militära verksamheter bedrivs under sekretess är förstås inget ovanligt. Men att hemlighetsmakeriet var så stort i just det här fallet, kan ha berott på att de nya vapnen antogs behöva sättas in mot egna medborgare snarare än mot en utländsk invasion.

Ryska revolutionen, finska inbördeskriget och interna konflikter i Baltikum skapade oro, och även Sverige hade nyligen skakats av de så kallade hungerupproren som drabbat stora delar av landet.

Enligt obekräftade uppgifter var stridsvagnarnas ursprungliga syfte att skydda kungahuset, riksdagen och regeringen vid en eventuell revolution.

Chassidelarna kom till Sverige under hösten 1921, följda av ohärdade stålplåtar i december. De sista plåtdetaljerna ankom året därpå, och vagnarna monterades på Stockholms tygstation och Flottans varv på Skeppsholmen i Stockholm.

De stod klara i april 1922 och fick efterhand benämningen Stridsvagn m/21 efter inköpsåret.

Saknade kanon

Vagnen var byggd på ett bilchassi med komponenter från Daimler, och från början drevs den av en Benz-motor på 55 hästkrafter.

Tändningen var det enda elektriska systemet i hela fordonet: motorn vevades i gång för hand, antingen utifrån eller inifrån stridsrummet. Vid mörkerkörning tändes en acetylengaslykta som fick bränsle från en tub bakpå tornet.

Jämfört med dagens motsvarigheter var Stridsvagn m/21 blygsam i de flesta avseenden: tjänstevikten var 9,7 ton, toppfarten 16 kilometer i timmen, bepansringen fyra till 14 millimeter tjock, och den saknade kanon.

Beväpningen bestod av två vattenkylda åttamillimeterskulsprutor, och räckvidden var 65 till 70 kilometer på full tank.

Läs mer: Bombflygen som hade reaktor ombord

Men den kunde ta sig upp för 45-gradiga stigningar, forcera 90 centimeter höga hinder, köra genom meterdjupt vatten, och ta sig över skyttegravar upp till två meters bredd.

Den 11 augusti 1922 utfärdade regeringen ett bemyndigande att påbörja försök med de tio stridsvagnarna vid Svea livgarde, ett datum som sedan dess har betraktats som det svenska pansarvapnets födelsedag.

En major Bertil Burén utsågs till ansvarig för det nya vapenslaget, och 9 000 kronor anslogs till de inledande försöken. Pengarna tog dock slut efter någon månads testkörningar, och stridsvagnarna stod därefter oanvända i nästan ett år.

På hösten 1923 transporterades fem av vagnarna, i största hemlighet, ner till en större manöver i Skåne. De fem stridsvagnarna rönte stora framgångar när de överraskande sattes in som infanteristöd under övningen.

Avfyrade tio skott i minuten

Man fortsatte dock att utveckla och uppgradera Stridsvagn m/21. Pansaret monterades ned och härdades i olja vid flottans varv, och sedan en av vagnarna utrustats med radiomottagare genomfördes de första sambandsförsöken med motoriserat förband. En annan vagn utrustades med 37 millimeters kanon, som kunde avfyra tio skott i minuten.

1925 års försvarsordning slog fast att en stridsvagnsbataljon skulle organiseras vid Göta livgarde. Försöksavdelningen med de tio vagnarna överfördes dit, och Bertil Burén utnämndes till chef (med överstelöjtnants grad) för Sveriges första stridsvagnsbataljon.

Läs mer: Dåtidens drönare – duvorna blev pionjärer för flygbilder

Dock hade man tidigt noterat att den tyska Benz-motorn var för svag, och att det var svårt att få fram reservdelar till den. Från slutet av 20-talet fick AB Landsverk och verkstadsföretaget Nohab i Trollhättan utrusta fem av vagnarna med Scania-Vabismotorer på 85 hästkrafter.

I samma veva utrustades vagnarna med startmotor, generator och elbelysning. De fem ”nya” stridsvagnarna fick beteckningen Stridsvagn m/21-29, och efter ytterligare moderniseringar under början av 30-talet användes de i försvaret fram till krigsutbrottet 1939.

Av de fem återstående Stridsvagn m/21, som inte moderniserats, fick tre sluta sina dagar som skjutmål och reservdelsfordon åt de uppgraderade vagnarna. En återsändes 1938 till Tyskland för att bli museiföremål, och gick förlorad under andra världskriget.

I dag finns fyra av de tio vagnarna kvar: en på tyska Panzermuseum i Munster, dit den skänktes på 1990-talet, och tre hos Försvarsfordonsmuseet Arsenalen i Strängnäs.

Arsenalen har restaurerat en av sina vagnar till körbart skick, ett arbete som tagit över 5 000 timmars arbete av museets ideellt arbetande volontärer. Detta gör den till världens äldsta körbara tysktillverkade stridsvagn.

Och här skulle egentligen historien om Sveriges första stridsvagnar kunnat ta slut. Men häromåret fick Arsenalens museichef Stefan Karlsson tips om en tidningsartikel daterad 19 juni 1921, det vill ett säga ett par månader före de tyska vagnarnas ankomst.

Enligt artikeln hade en ”fransk tank” anlänt till Stockholm, inköpt av svenska Tygstaten (som förvaltade och vårdade arméns vapenmateriel).

Mer beprövad stridsvagn

Efter visst grävande i arkiven återfanns dokumentation som bekräftar, att det redan sommaren 1921 bildats en ”försökstrupp” vid dåvarande A9, Kungliga Positionsartilleriregementet i Stockholm, där den franska stridsvagnen ingick som ett av flera motorfordon. '

Den var av modellen Renault FT, en betydligt mer beprövad stridsvagn än tyska LK II.

Där den sistnämnda aldrig hann komma till användning i första världskriget, var Renault FT krigets vanligast förekommande stridsvagn.

Vid vapenstilleståndet i november 1918 hade nästan 3 000 exemplar hunnit levereras till den franska armén, betydligt fler än de rombformade Mark-tanks som britterna använde, och som man vanligtvis förknippar med första världskriget.

Renault FT hade en för sin tid banbrytande design, inte minst genom att den var först i världen med huvudbeväpningen i ett helt runtomsvängande torn. Somliga militärhistoriker kallar Renault FT för världens första moderna stridsvagn.

Vikten var sju ton, bepansringen åtta till 22 millimeter tjock, den drevs av en fyrcylindrig bensinmotor på 39 hästkrafter, och toppfarten var åtta kilometer i timmen. Tornet, i nitade stålplåtar, hade fått det latinska namnet ”omnibus” (”för alla”), eftersom det enkelt kunde anpassas för att bära olika typer av kanoner eller kulsprutor.

Det svenska exemplaret fick smeknamnet Putte, efter sin fransktillverkade 37 millimeters Puteaux-kanon, och premiärtestades i augusti 1921.

Under de följande månaderna omskrevs ”Putte” flera gånger i tidningarna, som på den tiden rapporterade om militärövningar på ett sätt som påminner om dagens sportjournalistik:

”Den nya pansarvagnen, som A-styrkan förfogade över, väckte, som man uttryckte sig, ömsom förvåning och ömsom förskräckelse, där den kröp fram efter vägarna, över fälten och uppför bergsluttningarna, som en jättesnigel, vilken plötsligt fått bråttom.

Det påstås att den vid ett tillfälle effektivt ingrep i trakten av Järfälla”, skrev Svenska Dagbladet den 4 oktober 1921.

Hade tjänat ut

Inom militären var man dock inte odelat nöjd med vagnen. I en rapport från 1924 räknar major Burén upp en rad tekniska svårigheter som visat sig svåra att åtgärda, och till slut omvandlades stridsvagnen till sambandsfordon. Kanonen plockades ur, och ”Putte” försågs med radiosändare på en lång bambustång.

Året därpå överflyttades dock radioutrustningen till en av de tysktillverkade m/21-vagnarna, och därmed blev ”Putte” obsolet. Vagnen kasserades och sköts sönder och samman som målmaterial vid övningar med pansargranat, infanterikanon och ”kastning av handgranatknippen”.

Den 16 oktober 1926 beordrades att de kvarvarande resterna skulle städas bort från skjutfältet, och Sveriges första stridsvagn hade tjänat ut.

FAKTA: Svensk Pansarhistorisk Förening

Den som vill veta mer om ämnet kan vända sig till Svensk Pansarhistorisk Förening (SPHF). Det är en ideell förening aktiv sedan 1974, med huvudsakligt syfte att främja intresset för pansarfordon och övriga militärfordon genom forskning, publicering av medlemstidning och böcker, samt sammankomster.

Läs mer på hemsidan www.sphf.se.

Din bonus som Ny Teknik-läsare: En del av svensk teknikhistoria  

Du som är prenumerant på Ny Teknik digitalt får som en extra bonus ett urval av artiklarna från Teknikhistoria, ett magasin om den tekniska och industriella utvecklingen som lett fram till samhället som det ser ut i dag – med fokus på den svenska utvecklingen.  

Vill du få en bit av historien direkt hem i brevlådan? Teckna din prenumeration redan i dag på: teknikhistoria.prenservice.se  

Gilla Teknikhistoria på Facebook för att få senaste nytt ur historien! 

Gilla Teknikhistoria på Instagram!

Tommy Harnesk

Mer om: Stridsvagn

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt