Eterniten – det dödliga drömmaterialet

2019-04-19 06:00  

Eternit skulle vara för evigt, men de mikroskopiska fibrerna som gjorde det till en hård beklädnad för hus förstörde människors lungor. Men det tåliga byggmaterialet är inte helt uträknat.

Eternit. Det låter som fluorit, grafit, magnetit eller något annat av jordens drygt 4 000 mineraler, och det är givetvis ingen slump. Tillsammans med inledningens anspelning på latinets æternum antyder sammansättningen ett mineral som varar för evigt.

I själva verket är eternit ett kommersiellt produktnamn för asbestcement som bara i Sverige såldes under ett trettiotal olika namn.

Materialet både uppfanns och döptes av österrikaren Ludwig Hatschek under 1800-talets sista år, i ett försök att utveckla nya produkter som skulle komplettera Hatscheks tillverkning av asbestpapp. Siktet var inställt på att industriellt framställa ett alternativ till skiffer som taktäckning, och eftersom Hatscheks fabrik utanför Linz låg i närheten av en asbestfyndighet baserades experimenten på det långfibriga mineralet.

Läs mer: Åtta av tio arbetsplatser måste åtgärda bristande kemikaliehantering

Hatschek var ingalunda först med att försöka binda asbestfibrerna med hydrauliska bindemedel, däremot var han det förste att nå framgång. Med en blandning av 90 procent cement och 10 procent krossad asbest som kördes genom pappfabrikens valsar lyckades Hatschek producera en tunn platta med smått häpnadsväckande egenskaper.

Materialet var lätt, underhållsfritt, okänsligt för temperaturförändringar, eldhärdigt, och inte minst: billigt att producera. 1901 fick Hatschek patent på sin uppfinning och fabriken byggdes om för att helt producera det nya mirakelmaterialet.

Tillverkningen spreds snabbt och 1903 startades eternitfabriker i Frankrike, Ungern och Schweiz, följt av USA 1905. Samma år började också försäljning av importerad eternit i Sverige. 1907 kavlades sedan den första svensktillverkade eterniten ut i Lomma av det nybildade Skandinaviska Eternit AB.

Brandsäkerhet lockade

Försäljningen gick emellertid så trögt att bolaget var nära konkurs 1910, och det skulle dröja till mitten av 1920-talet innan bolaget nådde sin första framgång med korrugerade eternitplattor för takbeläggning på fabriksbyggnader och ladugårdar. Den korrugerade eterniten hade två uppenbara fördelar, inte minst i Skåne där man traditionellt hade halmtak på ladugårdarna: materialet var brandsäkert och det absorberade också kondens, vilket den konkurrerande takplåten inte gjorde.

Omkring åren runt 1930 kan man säga att den skepsis materialet initialt drogs med övervunnits. Särskilt attraktivt blev materialet för den yngre arkitektkåren vars avskalade funktionalistiska ideal passade eterniten som hand i handske. Med Stockholmsutställningen 1930 fick Skandinaviska Eternit sitt definitiva genombrott när Lommafabriken levererade 60 000 kvadratmeter eternit som fasadklädsel till utställningshallarna.

Mellan 1930 och 1940 ökade bolagets anställda från 72 till 368, och en ny fabrik öppnades 1939 i Köping, men fortfarande var det som takbeläggning eterniten dominerade.

Läs mer: Byggindustrin använder upp världens sandreserver

Vid andra världskrigets utbrott fanns ännu relativt stora asbestlager i Lomma, men kriget omöjliggjorde nya leveranser och man tvingades armera cementen med andra material, något som i företagets kommunikation utåt kallades ”specialbehandlad cellulosa”. I själva verket använde man allt som fanns till hands: träslip, makulatur, krita, stenull, gamla cementsäckar och till och med tidningspapper.

Efter krigsslutet tog en intensiv byggverksamhet vid i Sverige och för att klara den stora efterfrågan köpte Svenska Eternit AB in sig i en asbestgruva på Cypern och en i nuvarande Zimbabwe, men ännu mer avgörande blev en ny produkt som började framställas i Köpingfabriken: sidiplattan.

Att vara eller icke vara

Den hade ett ådrat träliknande ytskikt och tillverkades för hemmasnickaren som ville ha en underhållsfri fasad på sitt hus. Gör-det-själv-prägeln förstärktes också av att sidiplattan såldes i förpackningar om tio som passade perfekt på cykelns pakethållare.

Förebilden var en amerikansk fasadplatta som var mycket populär på hemmamarknaden och som uppmärksammats av en svensk statlig kommitté på studieresa, och när väl produktionen i Köping kommit igång såldes sidiplattor i drivor. Från början tillverkades plattan endast i vitt men med ökande efterfrågan lanserades även andra färger.

Sidiplattans framgång som underhållsfritt fasadmaterial blev störst på Västkusten där många hus kläddes i eternit under 1950-talet. På ön Åstol, ett av de mest utsatta lägena på kusten, spikade man eternitplattor på nio av tio hus, men också i göteborgska villaområden som Kålltorps egnahem satte man sidiplattor i grått, grönt och rosa på två tredjedelar av husen.

Här uppstod också den första egentliga diskussionen om eternitens vara eller icke vara. Hus byggda under 1920-talsklassicismen tappade helt sin karaktär i och med att fasaddetaljer och utsmyckningar antingen togs bort eller försvann under eterniten. Trähus byggda under funktionalismens kantiga och avskalade ideal passade däremot den släta sidiplattan mycket bättre.

Läs mer: Cement testas för att binda PFAS

Under 1950- och 1960-talet utvecklades en mängd olika varianter av både tak- och fasadbeklädnader i olika storlekar och utföranden under produktnamn som Fasett, Siluett, Profil, Kvarto, Medio, Pedunit, Granulett, Pekå, Colorbestos och Colorflex för att nämna bara en handfull.

Ett platta som blev populär med början under sent 1950-tal när eterniten tog steget från villabebyggelse till flerfamiljshus var Malmex. Malmexplattan behandlades med silikatfärg i upp till 24 kulörer som sedan härdades och användes både till hela fasader, men också som accenter i balkongfronter och fönsterbröstningar. I förorterna Biskopsgården och Guldheden i Göteborg, Malmös Rosengård och Vällingby i Stockholm kan man se exempel på användning av Malmexplattan.

Konkurrans och hälsovåldiga effekter

Under miljonprogrammet mellan 1960 och 1975 tappade eterniten sedan mark, framförallt till teglet. Det gällde inte bara flerfamiljshus utan också i villabebyggelse där många husägare som klätt träfasaden med sidiplattor under 1950-talet nu rev ned den omoderna eterniten och ersatte den med fasadtegel, spiktegel eller kalksandsten.

Som en följd av detta sjönk eternitbolagets marknadsandelar för tak och fasader till 10 procent åren runt 1970, men det var inte bara nya vindar i byggbranschen som hotade. Så länge efterfrågan på produkterna var stor trängde aldrig asbestlarmen upp till ytan, men parallellt med konjunkturnedgången blev asbestens cancerframkallande egenskaper kända. Lommafabriken förvandlades från ortens stolthet och ekonomiska bas till Sveriges största arbetsmiljöskandal i modern tid.

Asbestens hälsovådliga effekter var kända redan förra sekelskiftet när engelska och franska läkare konstaterade asbestos i lungorna hos gruvarbetare, men motstånd från industrin såg till att regelverken som upprättades bara gällde vid brytning och tillverkning av rena asbestprodukter.

Läs mer: Larmet: Gift riskerar spridas från soptippen

Asbest är helt ofarligt så länge det sitter fast eller är helt inkapslat. Det är först när material innehållande asbest börjar bearbetas som fibrer kan frigöras och bilda ett damm som kommer in i kroppens luftvägar.

Det första officiella dödsfallet i asbestos konstaterades i England 1924 och de undersökningar som genomfördes efter det visade klart på ett samband mellan hantering av asbest och lungsjukdomar.

Kopplingar mellan asbest och cancer

1933 kunde man fastställa att 29 procent av arbetarna hos en av Skandinaviska Eternits kommande samarbetspartners i USA led av asbestos och flera fallrapporter under 1930-talet visade förekomst av lungfibros och cancer hos asbestarbetare.

Även i Sverige gjorde man relativt tidigt kopplingar mellan asbest och cancer, och 1950 klassades asbestos som yrkessjukdom. Men bara i relation till ren asbest, inte till tillverkning av asbestcement. Mot slutet av decenniet hade man konstaterat förekomsten av asbestos hos 15 arbetare i Lommafabriken, men bara ett fåtal arbetare undersöktes regelbundet.

När amerikanska, österrikiska och engelska studier i mitten av 1960-talet entydigt visade att antalet lungcancerfall hos arbetare som exponerats för asbest var sju gånger högre än bland befolkningen i övrigt fick frågan prioritet hos Arbetsmedicinska Institutet.

I Lommafabrikens folder där man under samma tid erbjöd frivillig hälsoundersökning fokuserade man däremot helt på rengöring av huden. Inandningsluften nämndes inte med ett ord.

Under tidigt 1970-tal började frågan uppmärksammas också i byggindustrins fackpress och 1972 motionerade riksdagsmannen och läkaren John Takman om ett totalförbud mot asbest. Motionen fick avslag. När LO-läkaren Anders Englund 1975 konstaterade samband mellan asbestanvändning och cancer i lungsäcken hos arbetare vid NOHAB i Trollhättan meddelade företagsledningen i Lomma att det inte fanns någon anledning till oro. Den lokala fackföreningen stödde företagsledningen och menade att det gått hysteri i debatten.

Ingen ville veta av eterniten

En artikel i Metallarbetaren samma år gjorde emellertid att kunskapen om asbestens skadeverkningar spreds till en större allmänhet och trycket på beslutsfattarna blev nu så stort att gränsvärdena sänktes till så låga nivåer att tillverkning i Lommafabriken inte längre var möjlig. Och efter att all användning av blå asbest förbjudits 1976 och byggbranschens parter kommit överens om att inte använda asbestprodukter överhuvudtaget slog Lommafabriken igen våren 1977.

Undersökningen av arbetarna vid Skandinaviska Eternit året efter stängningen kom fram till att nästan var femte hade skador på lungorna. 1995 hade ett 40-tal av dem avlidit. Totalt beräknar Industrifacket att 2 000 arbetare insjuknat som resultat av sitt arbete i Lommafabriken.

I Sverige blev eterniten i ett slag något ingen ville ta i – bildligt och framförallt bokstavligt – men med tanke på hur många tak och husfasader som klätts i eternit går det inte att bortse från att Sidiplattor och Malmex är en del av det svenska kulturarvet. Något byggnadsantikvarier i allt större utsträckning också propagerar för att man ska bevara.

Tecken på återupprättande kan ses i det ambitiösa akademiska arbete om eternit på Institutionen för Miljövetenskap och Kulturvård vid Göteborgs universitet 2005, för att inte tala om boken ”Eternithus” som gavs ut 2017. Båda berättar historien om materialet men ger också tips på handhavande för den som vill renovera sin eternitfasad istället för att riva och ersätta.

Fibercementplattor produceras återigen, fast den här gången utan asbest, och det är material som inte bara används för att reparera gamla fasader utan i nyproduktion. Mineralet som bara nästan varade för evigt har gjort en försiktig come back.

Asbest – förbjudet undermaterial

Asbest stärkte förhistoriskt lergods i Sverige, men ett par tusen år senare har användningen i stort sett totalförbjudits.

Asbest är ett samlingsnamn för fiberformiga mineral som förekommer i vissa bergarter. Ordet kommer från grekiskan och betyder oförstörbar eller outsläcklig. Belägg finns för att asbest använts redan före vår tideräknings början i norra Skandinavien där man blandat asbestfiber i lera för att göra godset starkare.

Däremot finns det inget som stödjer de flitigt förekommande påståendena om att de gamla egyptierna skulle ha svept in sina faraoner i asbestsvepningar vid mumifieringen. Uppgifterna verkar vara fabricerade av amerikanska advokatfirmor som velat hitta historiska argument i de många gånger lukrativa processerna rörande asbestos.

Materialet har hög mekanisk hållfasthet och smidighet, hög termisk isoleringseffekt, brandskyddande egenskaper, ljud- och värmeisolerande förmåga samt hög kemisk beständighet.

Som brandskydd har asbest använts i stålkonstruktioner, ventilationsanläggningar, soprum och andra lokaler; som värmeisolering i rör och värmepannor; som bullerdämpning och armering i skivor, kanaler och golvplattor, i underskikt till plastmattor, i färger, plaster och i fix och fog till kakel. I fordonsindustrin har asbest också använts i bromsar.

Den mest eftertraktade varianten av asbest är krysotil som utgör grunden för 95 procent av världens asbestrelaterade produktion. De viktigaste brytningsorterna finns i Kanada och Ryssland men även svenska fjäll har krysotilhaltiga bergarter men i så små mängder att någon brytning aldrig förekommit.

1973 Förbud mot att spruta asbest.

1976 Förbud mot blå asbest. Samma år kom byggbranschens parter överens om att inte längre använda asbestbaserade produkter.

1982 Totalförbud mot asbestanvändning.

Eternit i konstens tjänst

När eternittrenden började vika tog företagen i branschen tog till slut hjälp av formgivare för att hålla intresset uppe för materialet.

Under sent 1960-tal började Skandinaviska Eternit AB leta efter andra användningsområden för eterniten, förmodligen på grund av att efterfrågan i den traditionella byggbranschen minskade. Man anlitade två svenska formgivare för att ta fram produkter för hem och hushåll: keramikern och formgivaren Signe Persson Melin och konstnären och mångsysslaren Bengt Rooke.

Idén var inte unik. Redan under tidigt 1950-tal hade schweiziska Eternit gett samma uppdrag åt formgivaren Willy Guhl Han inkluderade eternit i sin undervisning om nya material vid Zürich Hochschule der Künste. Guhls produktion omfattade stolar, bord, krukor och urnor och svenskarna följde i stort sett den inslagna vägen.

Signe Persson Melin designade dels ett fågelbad och dels en mycket stilsäker ytterkruka i två storlekar, medan Bengt Rooke ritade två möbelserier tänkta för utomhusbruk, Limhamn och Lomma, där bordet i Lomma-serien originellt nog kunde förses med en grillinsats i centrum.

Man får förmoda att produktionen var begränsad men då och då dyker något objekt upp på auktion och man får betala runt 3 000 kronor för ett par av Signe Persson Melins krukor. Guhls mest kända design, fåtöljen Loop, säljs i både exklusiva designbutiker men också på ebay där ett par brukar kosta runt 50 000 kronor.

 

Reportaget publicerades i Teknikhistoria nummer 6, 2018.

Prenumerera på tidningen här.

Gilla Ny Teknik och Teknikhistoria på Facebook

Olle Niklasson

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt